Morgonen efter min operation var min gynekolog så glad - vi kunde spara din livmoder!
Jaha, tänkte jag, varför är du så glad för det, jag kan ändå inte bli mamma?
Självklart förstår jag hans glädje (och min mans - han verkar älska min livmoder!), men ingen i vården verkar vilja bekräfta min sorg. Det gör ont att veta att jag inte kommer att bli biologisk mamma. Det gör ont att veta att "jag" dör ut med mig - "jag" kommer inte att finnas vidare i mina barn. Det gör ondare att tänka på än vad jag trodde.
Vad är då meningen med mitt liv?
Jo, det är ändå att bli mamma. På något sätt. Fråga mig om 10 år hur det gick till, men visst kommer jag att få en familj! Självklart hade jag helst av allt velat bli mamma den naturliga vägen, men nu vet jag ju att det inte går hur gärna jag än vill.
Då finns det ett par alternativ...
1. Äggdonation
Absolut förstahandsval för mig. Jag kan hjälpa min man att bli biologisk pappa till sina barn. Varför ska vi båda drabbas av att inte få biologiska barn när möjligheten finns?
Vad är då viktigt för mig i den här situationen?
- Eg. skulle jag (utan att tänka på konsekvenserna) önska att jag fick ägg från någon av mina systrar. Då är generna bakåt i leden i alla fall desamma (mormor/morfar, mors far och mor, fars mor och far etc.) och jag vet ärftligheten. Jag vet dessutom hur många "syskon" mina barn har eftersom de dessutom blir kusiner. Men det är här det konstiga (och äckliga) kommer. Är det bra för min syster (oavsett vilken) att veta att det där är mitt biologisk barn med Mias man som pappa? Hur förklarar man för barnet när man vet vem den biologiska mamman är? Nej, det känns som om det bara gör situationen struligare för alla - bara positivt för mig.
- Jag skulle i alla fall vilja att mina barn (ja jag vill ha fler barn, jag älskar själv att ha syskon - tycker ingen ska vara ensam som barn i en familj!) var helsyskon, alltså att de har samma äggdonator som biologisk mamma och min mans spermier. Där är det också tydligen problem. Det beror ju på hur många ägg som äggdonatorn svarar med vid hormonbehandling, hur många kvinnor som ska ta emot ägg och hur många ägg som blir befruktade. Man kan förhoppningsvis spara befruktade ägg i frysen (såsom vid IVF), men det är inte säkert att äggen klarar en upptining.
- Hur många syskon kommer dessa äggdonationsbarn ha på stan eg.?
- Jag tycker att det är lite äckligt att bära en annan kvinnas ägg i min kropp, men det är något jag måste lära mig leva med och acceptera. Det kan jag nog få hjälp för. Äggdonation gör ju att jag kommer att känna barnets sparkar och att jag förhoppningsvis ska kunna amma mitt barn (och som mamma sa: det är ju hur jag lever, hur jag tränar och sover, vad jag äter som påverkar detta foster - vad är eg. att vara mamma?
2. Adoption
Men det viktigaste av allt är att jag inte blir utan barn, jag vill veta det redan nu. Lyckas vi inte med äggdonation så måste jag veta att min man vill adoptera med mig. Det har han tidigare inte varit så positivt inställd till och det har sårat mig djupt. Vi har haft olika sätt att se på det hela och jag har tvivlat på hans människosyn. Det gör ont och jag ifrågasätter allt?! Vill han inte adoptera med mig - nej då kanske vi inte ska leva ihop nu. Jag kan inte adoptera ett barn om jag lever som gift och min man inte vill, men jag får adoptera om jag lever ensam.
Efter ett långt samtal idag har vi kommit fram till att vi parallellt med att vi försöker få barn via äggdonation även ställer oss i adoptionskö. Just för att inte bli utan.
Som sagt var, jag vill bara ha en familj, gärna en stor en.
Försöker övertala mannen att vi i framtiden sitter med ett barn som är gjort via äggdonation, ett barn som är adopterat, ett fosterbarn och hunden som precis har fått 12 valpar. Då får jag nog det kaos som jag drömmer om!!!
Det finns nog en mening med mitt liv trots allt. Jag har gott om kärlek till många barn i alla fall!
