Besvikelsen är så stor

Nej, det gick inte denna gång heller.
Det negativa strecket på gravstickan lös som ett hån mot mig. Det gjorde så ont.
Vi har inte ens kommit till ett plus.
Sedan vet jag ju att ganska många graviditeter slutar i missfall. Det får jag inte tänka på, jag vet, utan bara tänka positiva tankar. Hur lätt är det?

7/3, då fick vi svaret. Idag är det 24/3, då orkar jag skriva om det.
Jag blev jätteledsen. Jättelåg. Och det behövde jag nog.
Min lösning på alla problem är alltid att jobba mycket och numera även träna ofta och hårt. Inte alltid den bästa lösningen, men jag slipper tänka. Men när kroppen säger ifrån så börjar man tänka. Mycket.

Nu har jag varit nere i mörkret och jag har börjat resa mig igen.

Den här gången behöver vi inte vänta på en ny donator utan vi kan göra ett nytt försök efter en månad. Jag vill dock kolla upp mig ordentligt så att jag inte fått någon ny tumör av all hormonbehandling. Mitt i all sorg att det inte lyckades fick jag nämligen väldigt ont i magen, en ständigt molande värk, och risken att drabbas av recidiv kom över mig. Rädslan.
Nu har jag bokat tid för mammografi, provtagning och gynbesök.
Sedan är det bara att försöka hitta en tid i mitt fullspäckade schema då vi kan sätta in ett nytt embryo igen. För visst klarar det återupptiningen. Och visst kommer det att lyckas nästa gång. Det sista som försvinner från människan är hoppet.

Nervös redan nu (26/2)

Åh, är orolig och nervös redan nu.
Ångest.
Vill inte veta.
Rädd för att bli besviken. Igen.
Skönare att vara i "hopp-fasen".
Måste ändå jobba för att våga tro.
Att det kommer att lyckas den här gången.
7/3 måste jag ändå göra det.
Ta ett gravtest.

Rädd rädd rädd

Åh vad jag är rädd för att det här inte ska fungera.
Vill så väldigt gärna.
Vågar inte ta den där gravstickan.
På fredag, 7 mars, måste jag göra det.

Har drömt en positiv och en negativ dröm under dessa tre veckor som jag har väntat, medicinerat och innerligt hoppats. Lika härligt som det var att vakna från den positiva, lika jobbigt ångestladdat var det att vakna från den negativa.

Det svåra är att jag inte har någon att dela detta med.
Mannen undrar hur det känns i kroppen.
Jag förstår vad han menar, men jag vet inte om det jag känner är från ett växande foster eller av den massiva medicineringen. Kollar bipacksedeln och ser alla biverkningar. Jo, alla symtom stämmer överens med biverkningarna.
Vill inte ge falska förhoppningar samtidigt som jag jobbar med mig själv att tänka positiva tankar.

Det är som sagt var ovissheten som är värst. Att inte veta vad jag ska förhålla mig till.

Äggdonation -försök nr 2

Detta publiceras i efterhand och skrivs även i efterhand (23/2).
Har inte velat skriva, vill inte hoppas för mycket. Men jag känner nu att jag måste skriva av mig...

Tablettstart med tablett tre gånger per dag.
U-ljudskontroll som visade på "bra" slemhinna.
Ny telefonkontakt fredag. Inte aktuellt måndag, men under kommande vecka.
Telefonkontakt måndag. Information om att maken skulle komma och lämna "sitt bidrag" onsdag morgon kl. 07.30. Sedan får han vänta kvar på sjukhuset i väntan på klartecken. Bra kvalitet.
Jag har inte tänkt på att han är orolig för det varje gång. Då han nu passerat 40 känner han sig gammal och är förstås rädd för att hans sperma ska sluta fungera.
Det har jag inte varit ett dugg orolig för det.
Samma dag började jag ta mina slidpiller, även dessa tre gånger per dag.
Torsdag fick vi telefonledes höra att det hade gått bra (ägg och sperma hade träffats och cellerna börjat dela på sig).
Vi var kallade till sjukhuset fredag kl. 13.
Jag hade bytt min fredagskväll mot torsdagskvällen.
Såg "hemska doktorn" i korridoren och hann känna "fan, det blev hon idag igen", men det var den andra som hämtade mig och jag blev så lättad. Hon berättade att kvinnan hade lämnat 9 ägg, 7 hade blivit befruktade och 3 blev av bästa kvalitet. Ett skulle sättas in idag och två skulle frysas in.
Hurra!!! Det var det enda jag kunde känna. Äntligen lite tur.
Vi fick byta om bakom ett skynke och vänta. Sedan blev vi hämtade av en trevlig usk'a in i "operationslokalen" (där det ska vara extra rent/sterilt). Skönt att läkaren har skyddsrock (not!) och lutar sig över mig så jag känner mitt underliv mot hennes tunika. Bara att blunda, men varför ska det vara så noggrant för andra (patienter och andra yrkesgrupper).
Det känns alltid lite obehagligt, men det går snabbt över.
Det gick bra och nu håller alla tummarna.
Läkaren frågade om jag var ledig i helgen. Ledig, nej jag ska jobba långhelg (06.45-15.30, 13.30-21.30, 06.45-15.30). Får jag inte det? Får, får du väl, sa dr. Det gör väl inget. Och så började vi prata om att jag jobbar på en väldigt intensiv vårdavdelning, alla överbeläggningar och all stress.
Vad håller jag på med?
Väl inne på vilrummet fick jag ligga 10 minuter sedan gå på toa och kissa. Därefter skulle jag ta mitt vagitorium och sedan ligga i ytterligare 30 minuter.
Då spelades Born in the USA! It's a sign!

Allt kändes bra när vi åkte hem och jag bestämde mig för att vara ledig under helgen.
Herregud, här jag gör det största jag kan göra i mitt liv och så tänker jag på min vårdavdelning, våra patienter och mina kollegor. Nej, nu ska jag bara tänka på mig själv och på oss som framtida familj.

Jag bjöd mannen på alla hjärtans middag (oxfilé och rödvinssås) och njöt sedan av att vara hemma under helgen. Umgicks med trevlig kompis med familj (promenad, fika på stan och schlagerfestival hemma) och sov, sov, sov och kollade OS.

En helt fantastisk helg. Nu gäller det som sagt var bara att hålla tummarna och fortsätta må bra.
Nu ska jag fortsätta ta medicin 3 gånger per dag fram till 7/3 då jag ska ta gravtest. Efter det får vi se vad framtiden har att ge.