Tro på det...

Ja så var det dags att börja tro på det här, att det här ska lyckas. Måste tänka positivt, men efter 3 1/2 år = 42 månader = 42 misslyckade graviditeter kan det kännas svårt. Har provat zonterapi, har provat annan alternativ behandling där energier skulle styras om, och faktiskt, en del har det hjälpt mig. Det har hjälpt mig att ta micropauser, att stanna upp i vardagen och andas. Jag tror att jag stressar en del, men vem gör inte det idag?

Mitt första inlägg...

Jag har varit på gång länge, men aldrig tagit mig för. Behöver skriva av mig, men dagboken räcker inte till. Vill inte skriva med lampan tänd när mannen ligger bredvid mig. Orkar inte dela allt hela tiden. Orden är mina och jag vill inte behöva förklara mig. Behöver bara få ur mig känslan av frustration.

Vi har nu varit ofrivilligt barnlösa i 3,5 år. Varje månad känner vi hopp och varje menstruation är en besvikelse som måste bearbetas. Börjar bli rätt jobbigt nu.

Efter 1 år sökte vi hjälp via landstinget och i höstas gjorde vi vårt första IVF-försök som tyvärr fick avbrytas. Jag svarade inte på behandlingen och bildade inte tillräckligt många äggblåsor. Nu är det snart dags igen. Som tur var mådde jag bra under hela behandlingen och blev inte speciellt hormonellt påverkad, jag var eg. bara glad för att något äntligen hände. Att vi gjorde något som kanske kanske skulle kunna leda fram till det vi längtar efter - vårt barn! Det jobbigaste var klockan som ringde 3 gånger per dag vilket innebär nässpray. Får inte bli försenad (den ena säger 10 minuter den andre säger 30 minuter) för då kan behandlingen misslyckas eller fördröjas. Att i fem veckors tid vara beroende av en klocka som ringde var jättetufft. Fast det var 3 månader sedan hör jag fortfarande klockan ringa mitt på dagen.

Nu måste jag tro på det här, ladda för nästa behandling och ändå inse att vi eg. har det ganska bra. Vi har varandra, vi älskar varandra och vi går igenom det här tillsammans!