Tror att jag skrev det efter förra återbesöket på "barngörarfabriken", att jag bad om att få prata med en kurator. Jo, min kontaktsjuksköterska eller vad jag ska kalla henne, sa att hon skull be deras kurator/sexolog kontakta mig.
Inte så att hon som sjuksköterska med ett omvårdnadsansvar passade på att fråga mig vad det var jag ville prata om.
Tänk om hon och läkaren som också var i rummet när jag bad om samtalsstöd bara hade frågat vad som tynger mig.
Tänk om de hade vågat möta min rädsla och min ångest.
Nu känns det som om de tar för givet vad jag är orolig/rädd för och vad jag ville prata om.
Vet i och för sig inte om jag hade velat eller vågat säga direkt till dem vad jag vill prata om.
Att så fort jag ser dem, framför allt den läkaren och den läkaren som senast satte in de två befruktade äggen, känner jag en sådan ilska i magen.
Ja, nästan ett hat.
Jag mår illa och känner hur hela kroppen blir agiterad.
Har efteråt försökt analysera vad det beror på, att kroppen reagerar med sådan ilska.
Tror det beror på att jag är så fruktansvärt rädd.
Det var de två läkarna som den 30 mars viskade till varandra medan jag låg i gynstolen.
Där och då fick jag ju mitt cancerbesked, egentligen, trots att de inte sa något.
Där blev jag rädd. Där slog de undan fötterna för mig. Jag har inte bearbetat den dagen alls.
Mycket för att aldrig någon från sjukvården har frågat hur det eg. uppfattades.
Jag vet att det kan hända igen och jag är väldigt orolig.
Tror inte att jag skulle orka det.
Tycker att jag har svullna lymfkörtlar och är rädd. Men nu har det snart gått 3 år. 3 år!!!
Idag fick jag i alla fall en kallelse för samtalsstöd. 28 januari.
Men med "barngörarfabrikens"planerade tider för mig tror jag att det är för sent.
Då är vi nog redan på gång vilket gör att det känns för sent. Jag ville prata då, innan jul.
Jag får nog, som vanligt känns det som, ta tag i det själv och ringa till mina kompisar i stället.
Sjukvårdens samtalsstöd har jag inte så mycket för just nu.
