Återbesök fredag 1/6 kl. 11.00.
Var på jobbet på morgonen, men hade svårt att fokusera. Idag, när jag skriver detta 1,5 vecka senare, minns jag knappast morgonen. Laddade väl för annat...
Mannen kom och hämtade mig en kvart innan bokad tid. I väntrummet träffade vi "vår" läkare från RMC.
- Ska ni träffa mig, frågade hon.
- Nej, men jag skickar troligtvis ett mail till dig i eftermiddag och bokar tid, svarade jag, men rättade mig ganska snabbt. Jag kommer att skicka ett mail till dig i eftermiddag och be om en tid.
Behövde inte vänta länge innan läkaren kom och hämtade mig. Dr 4 av 4 möjliga.
Det första han sa var:
- Ja, du har ju blivit opererad med fertilitetsbevarande kirurgi, så när tänker ni skaffa barn?
Både jag och mannen såg ut som frågetecken och jag kände ilskan blomma upp inom mig.
Det är klart att vi tänker barn, det var ju därför sjukdomen upptäcktes, men nu är huvudsaken att jag är frisk.
Läkaren fortsatte:
- Ja, åren går (tack jag vet) och du kanske vill skaffa ett - två barn och sedan kan vi fundera på att ta bort livmodern som säkerhet.
(Va, ska jag behöva opereras en gång till, det är det ingen som har pratat om? Ok, jag, sjuksköterskan förstår varför, men inte jag privatpersonen. Ni ska inte få skära i mig i onödan igen. Vill inte genomgå allt det där igen...).
Jag försökte vara lugn och sa precis som det var. Först ska jag få veta att jag inte har fått något recidiv sedan är planen, tillsammans med RMC, att vi kan starta processen med äggdonation. Så hur var mitt CA 125?
Då var det hans tur att bli lite stött (upplevde jag det som). Det är inte bara CA 125 som ger indikation för ev. recidiv utan det är den sammantagna undersökningen (palpation och vaginalt u-ljud). Och har du redan tagit CA 125?
Ja, svarade jag, det begärde jag vid det förra återbesöket. Att behöva vänta ytterligare en vecka för att få ett provsvar (som jag troligtvis aldrig får veta var det var ifall svaret var bra) skapar bara ytterligare oro. Tänk om de har glömt bort mig? Jag är tillräckligt orolig inför återbesöket och då vill jag få samtliga besked.
Innan han började med själva undersökningen hade han sagt att jag skulle komma på ett nytt återbesök om 6 månader (de andra i tumörteamet har sagt att jag ska följas årligen efter årskontrollen, men vill han kontrollera mig tätare tackar jag bara och tar emot) och för säkerhets skull ska jag göra en ny CT thorax/buk (de andra i tumörteamet har sagt att det gör man inte som uppföljning. Men eftersom jag själv och "min" kirurg har önskat detta sa jag ingenting om det) innan hormonstimulering.
CA 125 var 12 (ska vara under 35 tror jag med det nya referensvärdet) och det vaginala u-ljudet och palpationen gick bra, trots att palpationen är mycket obehaglig. Mannen får stå bredvid mig och hålla mig i handen. Gör mig lugnare. Jag försöker tänka på min andning, men det är svårt. Vid vaginala u-ljudet såg han något på vaginaltoppen som han stannade upp vid. Självklart oroade det mig, men han var noggrann. Det såg inte ut som om det var kärlförsörjt och han trodde att det var fibrotisk vävnad. Lugnade mig något, men samtidigt låg det som en oroande tagg och skavde inför röntgenundersökningen.
Mailade till RMC på eftermiddagen och hon planerar att kalla oss efter sommarsemestern. Hon skrev även att hon blev glad över att få se oss i väntrummet. Tack Elizabeth för att du är så omtänksam och hjälpsam! Det betyder så mycket.
Blev kallad till röntgen redan i måndags. Mannen fick komma in till sjukhuset även denna gång, bara för att sitta och vänta med mig i väntrummet när jag dricker kontrasten. Han får mig lugn. Vill aldrig aldrig mer vara ensam vid sådana här tillfällen.
Kontrasten smakar verkligen ingenting och det gick bra för sjuksköterskan att sätta PVK (hon satte den i vänster arm, en rosa - varför är det då så viktigt att vi på avd. sätter en grön i höger?). I.v kontrasten är obehaglig - en varm känsla i hela kroppen. Känns framför allt i munnen och i underlivet - känns som om man kissar på sig. Tycker det är svårt att följa apparatens instruktioner. Kommer hela tiden i otakt med andningen och är rädd för att göra fel. Hur lång tid har man eg. på sig att ta ett djupt andetag och hålla andan? Jag tränar ju en del och borde ha bra lungkapacitet, det här måste vara jättesvårt för Agda 85 år.
När jag gjorde röntgenundersökningen så kändes det så rent i kroppen. Visste att jag var frisk. Samtidigt brottades jag med tanken om att de lika gärna kunde kalla in mig och säga att hela jag var full av metastaser.
Igår, tisdags, träffade jag "min" kirurg och bad honom kolla på bilderna. Han frågade om även jag ville se dem, men jag avböjde. Sa åt honom att göra det när han hade tid, men han kom tillbaka efter 5 minuter. Det fanns ingenting!!! Det där på vaginaltoppen var ingenting att oroa sig för! Åh, vilken lättnad!
Efter återbesöket och efter röntgenundersökningen känns livet så mycket lättare. Jag är gladare, att ta tag i saker är inte lika svårt. Att jobba lite extra eller göra något för någon annan känns inte lika besvärligt/jobbigt. Att oro och ångest kan vara en sådan börda.
Det är så mycket lättare att andas nu!
