Återbesök närmar sig...

Vet inte om jag skrev det förut, men visst är det konstigt hur fort man glömmer och går vidare?
Bra copingstrategier kanske, vad vet jag.
Hade lovat mig själv att 6 maj skulle vara en ledig dag.
Det glömde jag visst när jag la in en kvällstur.
Och att jag sedan skulle bli kallad på 2-årskontroll, hade jag inte planerat.
Självklart måste jag gå på detta trots att maken inte är hemma.
Men, det hade jag ju också bestämt, aldrig gå på läkarbesök utan min man igen. Samtidigt vill jag få det gjort och det passar aldrig bra i tiden.
En av mina toppenvänner har lovat att följa med mig, så jag ska inte gå ensam.

Men, visst är jag orolig. Framför allt nu efter massiv hormonbehandling.
Då tänker jag på vad "min" kirurg sa: vågar du verkligen hormonbehandlas inför äggdonation?
Gynekologerna och RMC har sagt ja.
Men vem litar jag eg. på?

Har landat...

Dagen efter allt kändes förtvivlat och hopplöst mailade jag min läkare. Berättade att behandlingen hade misslyckats, att jag önskade en telfontid till henne för fortsatt planering och ville veta hur jag skulle göra med min ordinarie medicinering som ssk glömt att informera om.

Jag fick ett svar som gladde mig och som gjorde det möjligt att börja acceptera den sorgen/besvikelsen av en icke lyckad insättning av embryon.

Såg resultatet av din behandling.

Jag tycker förstås det är tråkigt och ledsamt jag också.

Men det kommer nya chanser! Ni kommer kunna göra fler behandlingar. Realistiskt efter sommaren…

Du borde få en blödning och på den starta Tibolonbehandlingen direkt.

Jag är borta mycket nästa vecka men har bokat in en telefontid till dig måndag runt kl 15, passar det dig?

Dessa ord hjälpte mig att komma vidare. Det fanns en plan och jag fick direkt en planerad telefontid som var anpassad efter mina önskemål. 

Varför sa inte min kontakt-ssk det?

Varför sa hon att jag först skulle vänta 7-10 dagar innan jag ringde för att säga om jag ville ha en telefonkontakt med "någon"? 

Varför sa hon att jag skulle vänta på att alla andra fått sin behandlingsomgång innan det var dags för min nr 2? Det stämde ju inte och hann göra mig så ledsen och besviken. 

Hur gör alla andra som inte har tillgång till sin läkares mailadress?

Vem vänder de sig till?

Får de bara acceptera den vård som erbjuds av en person med felaktig information?

Världens sämsta fru, världens sämsta kvinna?!

Så känns det idag, 130415.
Jag kan inte ge min man det som han önskar sig mest av allt i hela livet just nu. Ett barn.
Jag har landat i vissheten om att jag inte kommer att bli biologisk mamma och den känslan kan jag hantera. Men att jag inte ens skulle kunna behålla ett av de två embryon de satte in.
Jag känner mig så värdelös.
Vet att jag inte kan göra något åt detta. Vet att jag inte ska beskylla mig själv. Men det är så tufft.
Känner mig värdelös.
Att jag inte duger.
Vad är eg. meningen med livet om man är ofrivilligt barnlös?

Hoppet och drömmen som var så stor kan försvinna på ett kick

130414
Varför känner jag då alla dessa symtom?

Det gör det så svårt att förstå och det gör mig så ledsen. Svårt att tro att det någonsin kommer att gå.
Fast jag inte vill så har fantasin och drömmarna flugit iväg och jag har sett mig som gravid. Förstås. Det är väl så jag måste tänka/känna för att orka stå ut med medicinsk behandling 3 gånger/dag och hoppas. Jag måste tro för att orka vara med på denna resa.

Jag har mått illa, jag har varit yr, jag har varit trött, jag har känt en metallsmak i munnen, jag har reagerat på starka dofter, spända bröst och jag har inte velat dricka lika mycket kaffe som jag brukar. Och så är det bara biverkan av medicinering, eller?

Jag skulle eg. inte ha tagit testet idag utan först i morgon. Men jag känner inte för att gå upp halv sju när jag jobbar kväll för att ta testet och självklart vill jag att mannen ska vara hemma när vi tar testet.
Tog det därför i kväll.

Inte ett spår av ett andra streck. Hur mycket man än vill se det. Åh, det gör så ont.
Maken försöker ha kvar hoppet och tror att jag ändå kan vara gravid. Det är säkert för att jag tog testet på kvällen och att urinen inte var tillräckligt koncentrerad (hade tränat och druckit mycket vatten).

Ja, vi får väl hoppas på det...

Hypokondriker eller känner jag det jag känner?

130405

Är så trött, men de kan bero på att det har varit rätt intensivt senaste två veckorna - både på arbetet och privat.
Känner mig lätt illamående och äter mindre. Troligtvis pga alla mediciner jag proppar i mig och att min livmoder är svullen och är riktad bakåt = trycker på tarm och skapar obalans i magtarmkanalen.
Känner mig yr och lätt sjösjuk. Vill helst bara ligga. Pga. trötthet?
Idag kände jag även en smak av järn när jag drack vatten.

Alla dessa tecken...
Vill inte tänka på dem, vill inte hoppas, vill inte känna något förrän testet är taget. Vill inte bli besviken. Försöker jobba mentalt med att inte tänka...
Jag hoppas ju så mycket på att detta ska gå bra nu. Det är vår tur nu!

Ett medicinskt experiment

29 mars 2013

Det har redan gått 5 dagar. Jag tänker förstås på det ibland, men inte hela tiden och jag lever på som vanligt utan att fantisera iväg för långt eller hoppas för mycket. Jag känner mig så lugn och det är så skönt. Vetskapen om att jag inte kommer att få mens ifall det inte tar sig är jätteskön. Jag behöver inte vara orolig varje gång jag går till toaletten. Det känns som ett medicinskt experiment som jag är med om. Bara jag gör mitt kan jag bara hålla tummarna.

Medicineringen går bra. Lite jobbigt bara att behöva ligga 30 minuter mitt på dagen. Jag har legat på golvet på en toalett i samband med en mötesdag. Inne på hotellets gym när jag inte längre hade tillgång till hotellrummet. I vilrummet på jobbet etc. Men visst går det.

Jag känner mig svullen i buken och lite lätt illamående, men det är inte så konstigt med tanke på alla mediciner jag trycker i mig.
Annars känns allt som vanligt.

Jag har inte läst bipacksedeln till de mediciner jag tar nu vilket känns jätteskönt. De har sagt att jag ska ta dem så här, då gör jag väl det. Jag vill inte veta alla biverkningar jag kan få.

Igår ringde sjuksköterskan från RMC. Bara för att kolla hur jag mår. Jag blev mycket positivt överraskad. Tack, det betydde mycket och jag känner mig trygg nu.

Två små embryon

26 mars 2013

Skriver nu, publicerar efteråt.
Igår var det dags. Sov jättegott natten innan. Trodde att jag skulle ha svårt att sova, men jag sov lugnt och tryggt. Kände mig skönt utvilad och laddad när jag vaknade.
Sjukhuset ringde precis innan jag skulle till frissan. Det var en av kontaktsjuksköterskorna. De hade glömt att fråga hur vi ställde oss till att sätta in två embryon. Om utifall att kanske kvaliteten på embryorna inte var så bra, så skulle vi ev. bli erbjudna att sätta tillbaka två embryon. Vad säger ni om det? Äh, självklart gör vi allt för att öka våra chanser att få barn och två är välkomna till oss. Efteråt sa hon att äggen inte var analyserade än, utan hon ställde bara frågan om utifall att kanske. Nähä, tänkte vi båda två. Den går vi inte på. Nu var kvaliteten säkert inte så god. Men vi förstod i alla fall att det hade blivit äggplock och det var vi glada för. Lott nr 1, check.

Och vi kan inte påverka kvaliteten ändå. Det är bara att följa med och hoppas att vi drar en vinstlott (eller två).

Klockan ett var i välkomna. I väntrummet såg jag hon, gynekologen som var så oprofessionell den 30 mars 2011 då de upptäckte min tumör för första gången. Visste då att det skulle bli hon.
Hade inte reflekterat över den möjligheten denna gång. Nu var jag bara fokuserad på att följa behandlingen och bara acceptera och följa med. Tänkte inte ens på henne, men i samma stund som jag såg henne fick jag en klump i magen. Usch, vilken obearbetad händelse den dagen är...

Blev inkallade till ett samtalsrum av den gynekologen. Andas, svälj och acceptera, andas, svälj och acceptera...
Ja, det var länge sedan vi sågs, sa hon till mig, men jag tror aldrig vi har träffats, sa hon till min man.
Nej sa maken och jag svarade, vi träffades senast 30 mars 2011.
Jaha, det blev fyra ägg vid äggplock, fortsatte hon, och av dessa blev samtliga ägg befruktade och av de blev 2 av graden 3 och vi tänker därmed sätta in två embryon till er.
Va, vänta?! Maken hängde inte med och inte jag heller. Graden? Embryon?
Jag fick börja med att förklara att vi inte visste om det hade blivit äggplock eller inte (jag sjöng på en begravning och hade valt att inte bli uppringd för att få beskedet på fredageftermiddagen. Det här var ett besked som båda av oss skulle höra).
4 ägg känns rätt få efter en hormonstimulering och det var ju eg. lott nr 2. Men 4 är bättre än inga.
Att samtliga hade blivit befruktade är lott nr 3.
Att sedan kvaliteten på två hade blivit en 3:a och de andra två inte gick att använda var lott nr 4. Tyvärr går det inte att frysa in kvalitetsnivå 3 (skalan är 1-5 vad jag förstod, eller var det 1-4? kommer inte ihåg, men man sätter bara tillbaka 1-3).

Fick gå till ett annat rum för att byta om. Blå nattskjorta, op.strumpor och mössa på mig. Mössa och rock på maken. En liten stunds väntan. Sedan fick jag gå in i behandlingsrummet. Där möttes vi av en fantastisk undersköterska/sjuksköterska. Rätt person på rätt plats. Hon skapade en lugn och harmonisk miljö genom saklig och tydlig information i rätt tidpunkt. Tack!
Det kändes att gynekologen hade läst på i min journal och blivit medveten om när och hur vi träffades senast för hon hade en helt annan professionell attityd. Mycket bättre. (Men att det ska krävas att man påminner för att gynekologen ska läsa på om anamnes och hälsohistoria!)
De gjorde u-ljud över buken för att identifiera livmodern. Tydligen svårt när min ligger bakåt.
Det gjorde lite ont (eller spändes) när instrumenten fördes in i slidan och tvätten av vaginaltoppen, men själva katetern kändes inget alls. I den fördes sedan den andra katetern upp och med en liten luftstöt släpptes de två embryona in i min livmoder.

Så nu är det bara att hålla tummarna och hoppas.
Kändes konstigt att veta att man redan innan införandet och direkt efter är gravid i vecka 2+0 enligt deras räknesätt. Äntligen har vi iallafall gjort något, ett försök, som kan leda till en bebis. Det är första gången vi kommit så här långt.

Nu väntar man i 3 veckor innan man tar ett graviditetstest. Det här är fördelen med att inte ha menstruation. Jag vet att jag inte kommer att få en blödning. Tar det sig inte så måste jag skapa en menstruation.

Som sjuksköterskan sa innan vi åkte, nu spelar vi ett högt spel. Och jag gillar det!

22 mars 2013

Idag är det dags - maken är och lämnar in sitt bidrag till vårt framtida barn.
Känns märkligt. Och jag är imponerad att han klarar det. Snacka om mindfulness. Att klara av att slappna av så mycket för att kunna få utlösning, i en burk, och köra in resultatet till sjukhuset.

I eftermiddag plockas troligtvis många fina ägg ut ur den generösa kvinnan som hjälper oss. Resultatet får vi veta på måndag när vi ska till sjukhuset för ägginsättning. Då kommer jag i alla fall bli gravid i någon minut eller två.

Jag har börjat förbereda mig.
Jag äter hormontabletter 3 gånger per dag sedan 14 dagar.
Idag var det dags för nästa medicinering. Vagitorier (slidpiller) 3 gånger per dag.

3 gånger per dag, frågade jag chockad när jag fick höra det. Ja, sa sjuksköterskan. Men det är ingen fara, du kan ta ett 30 minuter innan du går upp, ett precis innan du går och lägger dig och den mitt på dagen kan du ta när du vill mellan kl. 11 och 15. Du ska ligga 30 minuter efter att du tagit vagitoriet.
Hur ska jag lösa det, rent praktiskt?
Idag ska jag sjunga på en begravning. Var hittar jag då en brits/säng/soffa? Ska jag lägga mig på en kyrkbänk?
Nästa vecka ska jag på ett nationellt möte. Hur gör jag då? Lägger mig på ett toalettgolv?
Hur ska jag göra när jag jobbar på vårdavdelningen?
Jag får ta min 30 minuters lunch och lägga mig i vilrummet. Sopplunch får det bli.

Herregud, nu hoppas jag verkligen att det här lyckas, för det är lite knöligt/besvärligt och kräver en del planering. Men det måste det vara värt.

Lyckas vi så pågår medicineringen i 12 veckor...

Nu har jag gråtit min 4:e gång (av 5)

Min bästa vän sa att jag skulle gråta minst 5 gånger över min situation. Nu har jag gråtit den 4:e.

Den 25 mars sattes två befruktade embryon in i min livmoder och i söndags kväll tog jag ett gravtest som var negativt. Tyvärr.
Jag visste inte om jag ville ta det på kvällen, visste inte om jag skulle orka ta besvikelsen ifall det inte var positivt, men eftersom maken skulle upp tidigt på måndagmorgonen så tog jag det då för att slippa gå upp så tidigt.

Tog ett nytt med morgonurin på måndagen. Negativt.

Ringde till RMC tele-q och blev uppringd efter drygt en timme. Som vanligt fick jag säga att jag skulle prata med någon av mina två kontaktsjuksköterskor och sjuksköterskan som hade ringt fick "lägga tillbaka mig" och be rätt sjuksköterska ringa. Jag är lika förvånad varje gång. Förbereder de inte sitt telefonsamtal genom att gå in i journalen? Då skulle de ju se att jag tillhörde "donationsteamet" och förmedla mitt samtal till rätt person på en gång.

Min kontaktsjuksköterska ringde upp och jag sa att jag blivit uppmanad att ringa idag och att jag tyvärr får meddela att behandlingen misslyckats.
"Vad tråkigt", sa hon.
Ja, det tycker jag med, tänkte jag för mig själv. Vad gör vi nu?
Tog du test med morgonurin?
Ja.
Tog du testet av det här märket?
Nej, jag köpte apotekets egna märke (och när jag köpte testet så tänkte jag, och frågade expediten, det kan väl inte vara någon skillnad mellan ert graviditetstest och det här av ett dyrare märke? Säljs det på apotek så måste det väl vara testat? Och varför ska man betala 10:- extra för ett test bara för att märket är mer känt?!).
Åh, vi ser helst att du tar ett test med det andra märket. Har du möjlighet att göra det imorgon med morgonurin? Så kontaktar jag dig imorgon eftermiddag eller passar det bättre på onsdag?
Nej, sök du mig imorgon (så slipper jag äta medicin och ta slidpiller i onödan), jag arbetar i vården, men det är lättare att prata då än på onsdag då jag sitter i arbetsmöte hela dagen.

På väg till jobbet köpte jag återigen ett nytt graviditetstest. Nu av det dyrare märket och på det här apoteket var det extremt mycket dyrare. 156:-. Så nu har jag lagt ut 271:- på graviditetstest den här månaden bara för att jag valde "fel" märke. Vad bra det hade varit om jag som patient informerades att märket spelade roll innan jag köpte testet. Är de sponsrade av det här märket eller? Betalar de julfesten?

Även detta test var negativt och jag kunde då äntligen sluta att äta/ta medicinen.
Det var kaos på jobbet, maken och hunden hade lämnat stan för att åka till sjöboden och jag var ledsen. Då kom chefen och frågade om jag kunde jobba dubbelpass.
Eg. borde jag inte, sa jag.
Han visste att behandlingen inte hade lyckats. Jag var förutseende och berättade i slutet av förra veckan att jag skulle få svar på behandlingen och att jag inte visste hur jag skulle reagera om det var negativt. Ev. kanske jag inte skulle orka jobba. När testet var negativt i måndags funderade jag på om jag skulle sjukskriva mig. Eg. ville jag bara ligga i sängen i fosterställning, dra täcket över huvudet och bara vara ledsen. Få tycka synd om mig själv för en gång skull.
Men sådan är inte jag.
Bet ihop, torkade tårarna och gick till jobbet. Lättare att tränga undan alla jobbiga känslor när jag har mycket att göra och tänker på annat.
Chefen sa åt mig att jag själv måste känna efter (nu i efterhand tycker jag att det var dumt att han frågade, nästan så att han utnyttjade situationen).
Jag tackade jag och fortsatte jobba.

SSK från RMC ringde vid halv tre.
Åh, så tråkigt, sa hon igen när jag berättade att det var negativt.
Nu kommer du att få en blödning om 7-10 dagar.
Även jag som inte har några egna hormoner?
Ja, det brukar man få. Om du inte får en blödning vill vi att du hör av dig. Eller det vill vi att du gör i alla fall, hör av dig om 7-10 dagar så att vi vet att du har fått en blödning. Då kan du också förmedla om du eller ni vill prata med någon, på telefon eller om ni vill ha ett besök.
Prata med vem?
Ja, någon?
Ja, men vem tänkte jag. SSK, läkare, beteendevetare?
Vad ska jag/vi prata om?
Ja det brukar komma lite frågor, svarade hon.
Ja, sa jag, eftersom jag vet att ni stänger efter midsommar och har sedan sommarstängt så förstår jag att det inte kommer att bli ett nytt försök innan sommaren. Det var ju mina frågor, när kan vi testa igen?
Då lät hon förvånad.
För jag har väl fortfarande en chans kvar?
Ja visst, svarade hon, men så låter vi alla i kön få ett försök först, innan vi börjar med behandlingsomgång nr 2.

Då bröt jag ihop. Vad var det hon sa?
Man ska inte bara hitta en ny donator, jag ska vänta igen. Hur länge då?
Om jag hade fått ägg från en kvinna som producerade många ägg och vi hade fått ett par embryon i frysen, hade jag behövt vänta då också? På upptining? Tror inte det.

Hur försvarar de sitt kösystem? Från när börjar de räkna?
Jag har varit i deras vård sedan 16 oktober 2008 och 25 mars 2013 var första gången som de gav oss ett allvarligt försök. Som misslyckades.
Ska jag behöva vänta 1-2 år till? Hur gammal ska de låta mig bli?
Jag fyller 36 år i sommar. Jag vill gärna ha syskon till mitt framtida barn (som jag vet att jag kommer att få, har drömt om en pojke och en flicka).  Ska jag behöva åka utomlands och riskera min hälsa (genom att göra äggdonation när jag är för "gammal" bara för att vi aldrig aldrig kommer till skott i Sverige.
Och all denna semesterstängning och ineffektiva tid. Jag bryter snart ihop.

Jag ville snabbt avbryta denna diskussion med ssk från RMC eftersom jag vet att vi inte förstår varandra. Jag sa att jag hör av mig om 7-10 dagar när min blödning kommer och då meddelar jag vem och om jag vill prata med "någon" om "något".
I mitt stilla sinne hade jag hoppats att hon hade erbjudit mig samtal med beteendevetaren omgående i den första krisen. Jag tyckte att jag förmedlade att jag tyckte att det här var jobbigt, att jag så många gånger under dessa snart 6 år har känt hopp och besvikelse, att det tär på vår relation, men... återigen inser jag att ensam (eller med sin partner) måste man vara stark, bita ihop och kämpa vidare.

Vi la på, jag ringde maken och bröt ihop. Storgråtande grät jag inne i läkemedelsrummet.
Där stod en kollega som jag arbetat länge med, men som jag inte varandra direkt personligt under dessa år. Hennes empati och omhändertagande i den stunden var fantastisk. Jag är så tacksam och det var så skönt att det var just hon. Oväntat, men jag är så tacksam. Vi kom varandra mycket nära just i den stunden.
Åh, vad det var skönt att gråta.

När eftermiddagsronden var slut frågade en kollega (som jag däremot känner mycket privat och som har följt mig genom hela den här processen) hur jag eg. mår. Hon ser att jag inte är mig lik, att jag biter ihop och bara kör på. Att jag har slutat känna.

Då var det kört...

Tårarna rann... Krokodiltårar och Helena Bergström snor. Kallsvettig. Ångest. Sorg. Besvikelse. Förbannad. Rädd. Ledsen. Frustration. Ensam. Misslyckad.
Som en spelpjäs i ett spel där jag inte känner till spelreglerna.

Satt väl där en halvtimme och grät och det var skönt.
Sedan var det dags att torka tårarna, jobba vidare och sluta tänka. Det är jobbigt att gråta och vara ledsen.

När jag var påväg hem kom jag på att ssk från RMC aldrig hade sagt vad jag skulle göra med min vanliga hormontablett. När ska jag börja med den? Hur ska jag veta?

Kom hem till ett tomt tyst hus. Förskräckligt, men jag ville inte ringa någon och riskera att bli ledsen igen. Den jag ville prata med var maken, men han hade skickat ett sms halv tio och sagt att han var trött och gick och la sig. Förstår han inte att han måste stötta nu? Att han måste finnas tillgänglig?
Han förstår nog inte eller så är det hans försvar och copingstrategi. Ringde till honom halv åtta i morse (då visste jag att han var ute med hunden), men han förstår inte hur viktig han är för mig och att jag måste kunna nå honom om jag är ledsen. Det är vi som ska dela det här. Den här sorgen. Min oro. Han ringde vid halv tio och då fick han höra det. Jag förstår honom. Han är ledig och är i sjöboden. Jätteskönt. Men han måste försöka förstå mig som är kvar i vardagen, med sorgen, med ensamheten och med tystnaden.

Redan idag kom en blödning. Vad ska jag göra då? Ändå vänta 7-10 dagar?

Orkade inte prata med dig idag mamma när du ringde. Orkar inte ta allt från början. Du får läsa här så kan vi höras sen när jag har lugnat ner mig lite. Jag orkar inte vara ledsen.

Nu har jag gråtit min 4:e gång. Vill vänta en stund på den 5:e...

Vad hade jag gjort utan dig?

Vad hade jag gjort utan min allra trognaste vän?
Hon som får mig att leva i stunden, som torkar mina tårar och som troget finns vid min sida och tröstar med sin närvaro.
Tack min älskade fina hund som ger mig så otroligt mycket stöd och hjälp bara genom att finnas till.