Tiden går fort. Trots allt.
Vi fick göra ett tredje försök, men inte i april som det var tänkt.
Kontaktsjuksköterskan ringde mig när jag stod och bytte om efter en dag i skidbacken. Jag skulle kort därefter sätta mig i bilen tillsammans med min pappa och systerdotter för att åka 30 mil "hem". Hon frågade inte om hon ringde olämpligt (jag stod på en offentlig toalett och min man befann sig 50 mil bort). Hon berättade att den planerade donatorn inte hade bra äggkvalitet så det planerade försöket fick ställas in. Som läget såg ut nu var det inte troligt med ett nytt försök innan sommaren.
Världen rasade. Försökte hålla ihop på resan hem. Saknade min man att dela sorgen med. Kände mig ensam.
Denna ovissa väntan. Den tär.
I maj ringde kontaktsjuksköterskan igen.
Nu fanns det en donator om vi var intresserade.
Jag hade sagt upp mig och skulle börja ett nytt jobb i juni. Orolig att det skulle orsaka konsekvenser. Men behandlingen följde verkligen mitt schema. Ett embryo sattes in. Resterande skulle sparas och "växa på burk" ytterligare tre dagar för att därefter ev. kunna frysas ner. Vi fick dock sedan veta, via brevsvar, att de resterande fyra inte fortsatte att utveckla sig som de skulle. Det innebar att inga embryon fanns kvar att använda vid framtida försök (om det pågående skulle misslyckas eller till framtida biologiska syskon). Detta skapade förstås en sorg och en misstro till embryot inne i mig. Varför skulle det ta sig när de andra inte gjorde det.
Och tyvärr misslyckades vi återigen.
Sommaren gick. Vi började fundera på alternativa lösningar.
Jag pratade med en privatpraktiserande gynekolog i stan ang. möjligheten att göra undersökningar inför ev. utlandsbehandling hos henne. Det skulle gå, men enbart om landet följde svenska etiska regler. Hur många länder gör eg. det? Kunde hon rekommendera några kliniker utomlands? Nej, det fick vi ta reda på själva.
Jag mailade samtliga kliniker i Sverige som utför äggdonation, för att ta reda på om det fanns möjlighet till privatfinansierad behandling. Men, med de nya reglerna om tre IVF-försök med färska embryon räcker inte donatorerna i Sverige till (trots att de som behöver ägg delar på en donator - har jag nu förstått). Ingen klinik kunde rekommendera någon klinik utomlands.
Umeå, som är delvis privat, kunde erbjuda privatfinansierad äggdonation. Även där delar två mottagande kvinnor på en givares antal ägg. Väntetiden var ca 1,5 år.
Därför mailade jag till många kliniker utomlands (Finland, Lettland, Danmark, Finland). Lettland svarade. Så nu är vi på gång med en ny resa... Spännande... Ska försöka skriva mer senare.
Under hela tiden har jag haft fantastiskt stöd från min gynekolog på "göra-barn-fabriken". Hon svarar snabbt på mail, försöker stötta oss utan att ge råd etc. TACK!!!
(Ska tacka dig på riktigt någon gång. Just nu är det bara för mycket med allt annat.)
