tisdag 20 december 2011
Ett internetmöte med känslor
Påväg från jobbet till bilen. Klockan är strax efter halv fem tisdagen före julafton. Jag ska åka o styrketräna med dietisten o en, hos oss, nyanställd kirurg. Det är ganska halt, någon plusgrad o det snöar lätt - snöblask. Har lite bråttom, vi har väntat på kirurgen som blev sen från operation och jag vill hem fort efter träningen. Tänker på det jag ska göra när jag kommer hem - julklappar! Tänker på det jag har gjort under arbetsdagen. Bra möten o lärt mig massa nytt om sökning i databaser. Kollar av mobilen medan jag går. Vem har spelat i wordfeud? Vem har skrivit något kul på Facebook? Kollar mailen. Typisk vardag!
Då läser jag Lottes kommentar från föregående inlägg. Får en klump i bröstet o backar direkt nästan 7 månader i känsla. Ovissheten, rädslan, funderingarna kring meningen med livet, hur man ska hantera sin livssituation och hur man ska tänka. Vad är rätt o fel att göra? Vilka blir konsekvenserna av mina handlingar? Åh, vad jag känner med Dig Lotte. Mina tårar börjar rinna och jag gråter och går vidare till bilen, för att träna, planera för julen och fortsätta "julstressen". Men tacksam för den påminnelse jag fick av Lotte om hur skört livet är, vilka plötsliga och oväntade vändningar det kan ta och att man ska njuta av livet, helst varje sekund! Vi har bara, vad vi vet, ett liv.
Lotte, Du får skriva hur många och långa inlägg som du vill och behöver. Om det är något jag kan göra för att hjälpa dig i din situation får du säga till. Jag insåg väldigt snabbt att jag blev otroligt mycket starkare av att vara öppen o dela med mig. Det hjälper mig även nu, för visst blir man påverkad (o disträ på sitt arbete) när man vet att någon gång under dagen kommer att få svar på uppföljande CA 125 (det var normalt, puh!). När man väl får svaret gråter man av tacksamhet. Jag har även blivit hjälpt av yoga - andning, kroppskontroll o fokus. I vår ska jag även få gå en kurs, på arbetstid, i mindfulness.
Nu ska jag sova o ladda för ännu en härlig vardag.
God natt Lotte, jag tänker på Dig! Lycka till på inskrivningsamtalet.
söndag 11 december 2011
En och en halv månad...
Hade en tuff period i början av november. Riktigt tuff.
Sjönk djupt ner i det mörka. Var så trött. Gjorde fel på jobbet, var grinig hemma - förstod inte min man alls. Kände ingen lust till något.
Visste att halvårskontrollen snart skulle komma (op 23 maj). Direkt fick jag ont i magen, framför allt ner i höger ljumske. Kände jag inte en svullen lymfkörtel när jag palperade mig själv?
Så kom hon hem och livet blev lite lättare. Vi åkte på välbehövlig semester. Till solen och värmen.
Jag fick sova och vila. Yogade varje morgon, badade mycket. Åt gott. Njöt.
Vi pratade inte om min sjukdom. Vi pratade om framtiden. Jag tog mig tid att tänka. Inte på sjukdomar utan på vem jag är och varför. Vilka krav ställer jag eg. på mig själv?
Och jag kände lust till min man igen. Jag kände lust till livet. Jag fick lite färg och jag kände mig fin. Jag började att leva igen!
Nu var det lättare att komma tillbaka. Jobbet blev kul igen och jag orkar.
Har gjort en plan för närmaste framtiden med en av mina doktorer och jag tycker att den låter bra. Jag förstår den.
Tog ett nytt CA 125 och det kändes bra. Har inte fått svar än, men jag hoppas att det fortfarande är lågt. Har inte ont i magen längre. Har fått en tid för 6 månaders kontroll (efter 7,5 månader...).
Det känns bättre nu och det finns hopp för mig.
Sjönk djupt ner i det mörka. Var så trött. Gjorde fel på jobbet, var grinig hemma - förstod inte min man alls. Kände ingen lust till något.
Visste att halvårskontrollen snart skulle komma (op 23 maj). Direkt fick jag ont i magen, framför allt ner i höger ljumske. Kände jag inte en svullen lymfkörtel när jag palperade mig själv?
Så kom hon hem och livet blev lite lättare. Vi åkte på välbehövlig semester. Till solen och värmen.
Jag fick sova och vila. Yogade varje morgon, badade mycket. Åt gott. Njöt.
Vi pratade inte om min sjukdom. Vi pratade om framtiden. Jag tog mig tid att tänka. Inte på sjukdomar utan på vem jag är och varför. Vilka krav ställer jag eg. på mig själv?
Och jag kände lust till min man igen. Jag kände lust till livet. Jag fick lite färg och jag kände mig fin. Jag började att leva igen!
Nu var det lättare att komma tillbaka. Jobbet blev kul igen och jag orkar.
Har gjort en plan för närmaste framtiden med en av mina doktorer och jag tycker att den låter bra. Jag förstår den.
Tog ett nytt CA 125 och det kändes bra. Har inte fått svar än, men jag hoppas att det fortfarande är lågt. Har inte ont i magen längre. Har fått en tid för 6 månaders kontroll (efter 7,5 månader...).
Det känns bättre nu och det finns hopp för mig.
söndag 30 oktober 2011
Äggdonation och adoption = en härlig stor familj!
Har inte skrivit på länge, men visst har jag fortfarande mycket tankar. Eftersom min familj och mina vänner nu vet om denna blogg och vissa av er följer den, blir jag mer återhållsam med vad jag skriver. Vill inte det, och eg. gör det inget om ni får veta ALLT, men när jag inte är säker än på vad jag själv tycker och tänker känns det fel att skriva något. Samtidigt som det är just vad den här bloggen är till för - att skriva av sig om sina tankar och funderingar.
Morgonen efter min operation var min gynekolog så glad - vi kunde spara din livmoder!
Jaha, tänkte jag, varför är du så glad för det, jag kan ändå inte bli mamma?
Självklart förstår jag hans glädje (och min mans - han verkar älska min livmoder!), men ingen i vården verkar vilja bekräfta min sorg. Det gör ont att veta att jag inte kommer att bli biologisk mamma. Det gör ont att veta att "jag" dör ut med mig - "jag" kommer inte att finnas vidare i mina barn. Det gör ondare att tänka på än vad jag trodde.
Vad är då meningen med mitt liv?
Jo, det är ändå att bli mamma. På något sätt. Fråga mig om 10 år hur det gick till, men visst kommer jag att få en familj! Självklart hade jag helst av allt velat bli mamma den naturliga vägen, men nu vet jag ju att det inte går hur gärna jag än vill.
Då finns det ett par alternativ...
1. Äggdonation
Absolut förstahandsval för mig. Jag kan hjälpa min man att bli biologisk pappa till sina barn. Varför ska vi båda drabbas av att inte få biologiska barn när möjligheten finns?
Vad är då viktigt för mig i den här situationen?
Morgonen efter min operation var min gynekolog så glad - vi kunde spara din livmoder!
Jaha, tänkte jag, varför är du så glad för det, jag kan ändå inte bli mamma?
Självklart förstår jag hans glädje (och min mans - han verkar älska min livmoder!), men ingen i vården verkar vilja bekräfta min sorg. Det gör ont att veta att jag inte kommer att bli biologisk mamma. Det gör ont att veta att "jag" dör ut med mig - "jag" kommer inte att finnas vidare i mina barn. Det gör ondare att tänka på än vad jag trodde.
Vad är då meningen med mitt liv?
Jo, det är ändå att bli mamma. På något sätt. Fråga mig om 10 år hur det gick till, men visst kommer jag att få en familj! Självklart hade jag helst av allt velat bli mamma den naturliga vägen, men nu vet jag ju att det inte går hur gärna jag än vill.
Då finns det ett par alternativ...
1. Äggdonation
Absolut förstahandsval för mig. Jag kan hjälpa min man att bli biologisk pappa till sina barn. Varför ska vi båda drabbas av att inte få biologiska barn när möjligheten finns?
Vad är då viktigt för mig i den här situationen?
- Eg. skulle jag (utan att tänka på konsekvenserna) önska att jag fick ägg från någon av mina systrar. Då är generna bakåt i leden i alla fall desamma (mormor/morfar, mors far och mor, fars mor och far etc.) och jag vet ärftligheten. Jag vet dessutom hur många "syskon" mina barn har eftersom de dessutom blir kusiner. Men det är här det konstiga (och äckliga) kommer. Är det bra för min syster (oavsett vilken) att veta att det där är mitt biologisk barn med Mias man som pappa? Hur förklarar man för barnet när man vet vem den biologiska mamman är? Nej, det känns som om det bara gör situationen struligare för alla - bara positivt för mig.
- Jag skulle i alla fall vilja att mina barn (ja jag vill ha fler barn, jag älskar själv att ha syskon - tycker ingen ska vara ensam som barn i en familj!) var helsyskon, alltså att de har samma äggdonator som biologisk mamma och min mans spermier. Där är det också tydligen problem. Det beror ju på hur många ägg som äggdonatorn svarar med vid hormonbehandling, hur många kvinnor som ska ta emot ägg och hur många ägg som blir befruktade. Man kan förhoppningsvis spara befruktade ägg i frysen (såsom vid IVF), men det är inte säkert att äggen klarar en upptining.
- Hur många syskon kommer dessa äggdonationsbarn ha på stan eg.?
- Jag tycker att det är lite äckligt att bära en annan kvinnas ägg i min kropp, men det är något jag måste lära mig leva med och acceptera. Det kan jag nog få hjälp för. Äggdonation gör ju att jag kommer att känna barnets sparkar och att jag förhoppningsvis ska kunna amma mitt barn (och som mamma sa: det är ju hur jag lever, hur jag tränar och sover, vad jag äter som påverkar detta foster - vad är eg. att vara mamma?
2. Adoption
Men det viktigaste av allt är att jag inte blir utan barn, jag vill veta det redan nu. Lyckas vi inte med äggdonation så måste jag veta att min man vill adoptera med mig. Det har han tidigare inte varit så positivt inställd till och det har sårat mig djupt. Vi har haft olika sätt att se på det hela och jag har tvivlat på hans människosyn. Det gör ont och jag ifrågasätter allt?! Vill han inte adoptera med mig - nej då kanske vi inte ska leva ihop nu. Jag kan inte adoptera ett barn om jag lever som gift och min man inte vill, men jag får adoptera om jag lever ensam.
Efter ett långt samtal idag har vi kommit fram till att vi parallellt med att vi försöker få barn via äggdonation även ställer oss i adoptionskö. Just för att inte bli utan.
Som sagt var, jag vill bara ha en familj, gärna en stor en.
Försöker övertala mannen att vi i framtiden sitter med ett barn som är gjort via äggdonation, ett barn som är adopterat, ett fosterbarn och hunden som precis har fått 12 valpar. Då får jag nog det kaos som jag drömmer om!!!
Det finns nog en mening med mitt liv trots allt. Jag har gott om kärlek till många barn i alla fall!
torsdag 29 september 2011
Alltid dessa projekt
Det känns som om nästan allt i mitt liv blir projekt. Hade gärna sluppit det här projektet. För att jag ska bli mamma krävs läkarbesök, samtal, etiska funderingar, svåra beslut som ska fattas tillsammans med min man, väntan, äggdonator alt ansökningsblanketter, utbildning, godkännande. Tänk vad det kan vara lätt för andra - ett samlag och en utlösning!
måndag 26 september 2011
Mitt ärr
Jag har ett ärr mitt på magen som börjar åtta cm ovanför naveln och slutar precis ovanför blygdbenet. Ärret går i medellinjen förutom vid naveln där det tar en "sväng" ut till vänster. Då operationssåret "bara" förslöts med agraffer (hade nog blivit snyggare med intracutana suturer) och då huden vid tre platser dessutom lades omlopp blev ärret väldigt brett 5-10 mm. Det är upphöjt och fortfarande ganska rött.
I början hade jag svårt att titta på det. Tyckte det var läskigt att ta bort förbandet för att duscha - tänk om det hade börjat vara mer? Tänk om det såg infekterat ut? Tänk om det hade spruckit upp?
När min kollega skulle ta bort agrafferna var jag livrädd - då trodde jag verkligen att det skulle spricka upp. Det gjorde lite ont när agrafferna togs bort, svidande smärta där det var som mest rött, men annars var huden runt sårkanterna väldigt bedövad.
Sedan tog det nästan 5 veckor innan såret slutade fukta sig, framför allt i nederkant. Självklart var jag orolig. Funderade mycket på hur "vanliga patienter" gör, vart får de tag i bra förband? När jag kollar in apotekets sortiment saknas en hel del. Ännu svårare är det när apoteket numera är privata - sortimenten skiljer sig åt. Jag fick förmånen att utvärdera lite provmaterial som jag hade tillgängligt på avdelningen.
Min kollega sa åt mig att ha ett förband som kunde göra ärren mindre vilket jag har haft på mig dygnet runt i flera veckor. Varje dag ska det tas av och ärret ska torkas rent. Tror att jag har skrivit om det i tidigare inlägg, men på mitt apotek visste inte expediten att de hade det här förbandet - Mepiform. Han ville sälja en brunfärgad tape till mig som skydd mot solen... Jag hade dock kollat upp innan på internet om de hade förbandet i sitt sortiment. Stackars patienter.
Första gången jag gick till gymmet och skulle duscha efter träningen skämdes jag plötsligt för mitt ärr. Jag ville inte klä av mig, jag ville inte stå i duschen och visa upp det för alla. Det syntes så tydligt att jag hade varit med om något. Självklart vet inte de som ser mig vad, men de kanske undrar? De skulle lägga märke till ärret och de skulle kanske fundera. Stackars henne, vad har hon varit med om. Jag brukar aldrig bry mig om vad andra tänker om mitt utseende, men nu blev jag hon med ärret. Jag vill inte att det ska synas på mig att jag har varit sjuk. Jag vill berätta själv när det passar, annars vill jag nu vara som vanligt.
Den här känslan satt i den första veckan av träning...
I går kväll fick jag en annan känsla (efter att ha tränat som vanligt >3 veckor)! Titta gärna på mig och mitt ärr. Det berättar en historia och ja, det var tufft, men nu är jag tillbaka igen. Starkare än vad jag var innan. Det är inte vackert - men det tillhör min kropp. Och det viktigaste av allt, jag har en stark kropp som orkar med det liv som jag vill leva.
Och det ska jag göra, leva mitt liv medan det är möjligt. Du vet aldrig hur morgondagen ser ut!
Och jag ska vara stolt över den jag är och hur jag ser ut!
Alla bär vi vår historia. Allt syns inte på utsidan och det ska jag tänka på...
I början hade jag svårt att titta på det. Tyckte det var läskigt att ta bort förbandet för att duscha - tänk om det hade börjat vara mer? Tänk om det såg infekterat ut? Tänk om det hade spruckit upp?
När min kollega skulle ta bort agrafferna var jag livrädd - då trodde jag verkligen att det skulle spricka upp. Det gjorde lite ont när agrafferna togs bort, svidande smärta där det var som mest rött, men annars var huden runt sårkanterna väldigt bedövad.
Sedan tog det nästan 5 veckor innan såret slutade fukta sig, framför allt i nederkant. Självklart var jag orolig. Funderade mycket på hur "vanliga patienter" gör, vart får de tag i bra förband? När jag kollar in apotekets sortiment saknas en hel del. Ännu svårare är det när apoteket numera är privata - sortimenten skiljer sig åt. Jag fick förmånen att utvärdera lite provmaterial som jag hade tillgängligt på avdelningen.
Min kollega sa åt mig att ha ett förband som kunde göra ärren mindre vilket jag har haft på mig dygnet runt i flera veckor. Varje dag ska det tas av och ärret ska torkas rent. Tror att jag har skrivit om det i tidigare inlägg, men på mitt apotek visste inte expediten att de hade det här förbandet - Mepiform. Han ville sälja en brunfärgad tape till mig som skydd mot solen... Jag hade dock kollat upp innan på internet om de hade förbandet i sitt sortiment. Stackars patienter.
Första gången jag gick till gymmet och skulle duscha efter träningen skämdes jag plötsligt för mitt ärr. Jag ville inte klä av mig, jag ville inte stå i duschen och visa upp det för alla. Det syntes så tydligt att jag hade varit med om något. Självklart vet inte de som ser mig vad, men de kanske undrar? De skulle lägga märke till ärret och de skulle kanske fundera. Stackars henne, vad har hon varit med om. Jag brukar aldrig bry mig om vad andra tänker om mitt utseende, men nu blev jag hon med ärret. Jag vill inte att det ska synas på mig att jag har varit sjuk. Jag vill berätta själv när det passar, annars vill jag nu vara som vanligt.
Den här känslan satt i den första veckan av träning...
I går kväll fick jag en annan känsla (efter att ha tränat som vanligt >3 veckor)! Titta gärna på mig och mitt ärr. Det berättar en historia och ja, det var tufft, men nu är jag tillbaka igen. Starkare än vad jag var innan. Det är inte vackert - men det tillhör min kropp. Och det viktigaste av allt, jag har en stark kropp som orkar med det liv som jag vill leva.
Och det ska jag göra, leva mitt liv medan det är möjligt. Du vet aldrig hur morgondagen ser ut!
Och jag ska vara stolt över den jag är och hur jag ser ut!
Alla bär vi vår historia. Allt syns inte på utsidan och det ska jag tänka på...
lördag 24 september 2011
Möten på sjukhuset...
I hissen för några veckor sedan träffade jag en gammal spexkompis och vi hälsade som vanligt. När han och hans kollega gick av sa han: skönt att se dig på arbetet igen! Först kom jag inte på när jag träffat honom, men sedan mindes jag att det var ju han som var narkosläkare på postop. och utvärderade min EDA.
Häromdagen skulle jag lämna en patient till preop. och där stod hon - "min" ssk som tog hand om mig när jag var som mest rädd, när jag fick blodtrycksfall och när jag blev hög som ett hus. Vet inte om hon såg att det var jag, men det kändes konstigt.
I förrgår såg jag även "min" ssk på vårdavd. (som jag även träffat när hon var student). Hon såg mig och jag tog på mig "ssk-med-erfarenhets-rollen". Sa ingenting, men kände att jag förmedlade känslan "på benen och på banan igen, det här är inga problem, jag mår så bra etc.".
Några timmar senare träffade jag ssk (eller usk, jag vet inte, spelar ingen roll) på röntgen - hon som ringde till mig och gav mig en tid dagen efter, hon som tog emot mig och gav mig kontrasten, hon som höll om mig när jag var rädd för att lägga mig på britsen, hon som tog på sig mammarollen och tog hand om mig. Jag var tvungen att gå fram till henne och tacka för det stöd hon förmedlade. Jag sa att hon kanske inte visste vem jag var, men hon svarade att hon hade tänkt på mig. Hon fick tårar i ögonen och vi kramade om varandra. Det blev väldigt känslosamt, men väldigt spontant. Jag fick gå för att inte bli alldeles för rörd, men det var skönt att få tacka ordentligt.
Undrar vad min student som var med mig tänkte... (jag fick berätta kortfattat vad jag hade varit med om, hon började nog undra annars...).
Nu har jag nog gått igenom de flesta möten med vårdpersonal som vårdat mig och det känns faktiskt jättebra. Det går bra! Jag klarar det! Det känns bara tryggt och skönt att jag känner de som vårdar mig!
Tack för att ni finns kära kollegor!
Häromdagen skulle jag lämna en patient till preop. och där stod hon - "min" ssk som tog hand om mig när jag var som mest rädd, när jag fick blodtrycksfall och när jag blev hög som ett hus. Vet inte om hon såg att det var jag, men det kändes konstigt.
I förrgår såg jag även "min" ssk på vårdavd. (som jag även träffat när hon var student). Hon såg mig och jag tog på mig "ssk-med-erfarenhets-rollen". Sa ingenting, men kände att jag förmedlade känslan "på benen och på banan igen, det här är inga problem, jag mår så bra etc.".
Några timmar senare träffade jag ssk (eller usk, jag vet inte, spelar ingen roll) på röntgen - hon som ringde till mig och gav mig en tid dagen efter, hon som tog emot mig och gav mig kontrasten, hon som höll om mig när jag var rädd för att lägga mig på britsen, hon som tog på sig mammarollen och tog hand om mig. Jag var tvungen att gå fram till henne och tacka för det stöd hon förmedlade. Jag sa att hon kanske inte visste vem jag var, men hon svarade att hon hade tänkt på mig. Hon fick tårar i ögonen och vi kramade om varandra. Det blev väldigt känslosamt, men väldigt spontant. Jag fick gå för att inte bli alldeles för rörd, men det var skönt att få tacka ordentligt.
Undrar vad min student som var med mig tänkte... (jag fick berätta kortfattat vad jag hade varit med om, hon började nog undra annars...).
Nu har jag nog gått igenom de flesta möten med vårdpersonal som vårdat mig och det känns faktiskt jättebra. Det går bra! Jag klarar det! Det känns bara tryggt och skönt att jag känner de som vårdar mig!
Tack för att ni finns kära kollegor!
måndag 12 september 2011
Mitt första kvällspass...
Har inte jobbat i vården sedan någon veckan innan 6 maj. Visste inte hur det skulle gå, men det kändes ok.
Var lite stressig och troligtvis nervös innan. Snäste åt maken och gjorde en höna av en fjäder etc. Typiska "du är stressad-symtom".
Hur kan det komma sig att man nu, efter det man har varit med om, hör andra saker från sina patienter? Troligtvis måste patienterna ha sagt det här även innan, men att jag aldrig har varit tillräckligt lyhörd för deras signaler.
Kvällspasset gick bra och jag kände att jag gjorde nytta. Det är skönt. Jag gillar den känsla av bekräftelse som arbetet ger mig. Har saknat arbetet i vården. Det är stressigt och tufft många gånger, men i vården tar arbetet slut när jag stämplar ut. I vårdutvecklingsarbetet finns arbetet kvar och stressen blir längre och hänger med hem - mycket mer än vårdarbetet. Ska nog minska lite på det administrativa arbetet jag har tagit på mig, inser att det inte fungerar längre. Vet bara inte vad jag ska ta bort, allt är ju så roligt!
Var lite stressig och troligtvis nervös innan. Snäste åt maken och gjorde en höna av en fjäder etc. Typiska "du är stressad-symtom".
Hur kan det komma sig att man nu, efter det man har varit med om, hör andra saker från sina patienter? Troligtvis måste patienterna ha sagt det här även innan, men att jag aldrig har varit tillräckligt lyhörd för deras signaler.
Kvällspasset gick bra och jag kände att jag gjorde nytta. Det är skönt. Jag gillar den känsla av bekräftelse som arbetet ger mig. Har saknat arbetet i vården. Det är stressigt och tufft många gånger, men i vården tar arbetet slut när jag stämplar ut. I vårdutvecklingsarbetet finns arbetet kvar och stressen blir längre och hänger med hem - mycket mer än vårdarbetet. Ska nog minska lite på det administrativa arbetet jag har tagit på mig, inser att det inte fungerar längre. Vet bara inte vad jag ska ta bort, allt är ju så roligt!
Vilken känslokrock!
Satt med systerdotter i knät, snusade i hennes hår och kände värmen från hennes kropp. Såg på "föreställning" om Bröderna Lejonhjärta i Astrid Lindgrens värld. Plötsligt kommer alla känslor på en och samma gång.
Tacksamhet - för att jag lever, att jag kunde sitta där, att jag inte behöver någon efterbehandling, att det var borderlinetumör.
Insikt - hur "nära" det ändå var att det faktiskt var elakt och att jag skulle ha "förlorat" allt.
Bitterhet - över att inte kunna få biologiska barn. Trodde inte att just det skulle kännas så mycket, men det gör det. Obearbetat än. Har väl inte kommit dit än i processen och det är väl i och för sig inget konstigt?
På en sekund fylls ögonen med tårar, men inte kan jag väl börja gråta här?
Vad ska andra säga? Hur gör man när känslorna bara väller upp? Självklart gjorde jag som de flesta andra svenskar säkert skulle göra. Sväljer, försöker tänka på något annat och torkar tårarna. Tränger undan känslorna och tänker - det där kan jag ta sen, nu är jag på utflykt med mina syskonbarn och då ska jag inte tänka på något "tråkigt" och jobbigt.
Men ska man verkligen det, tränga undan?
Tacksamhet - för att jag lever, att jag kunde sitta där, att jag inte behöver någon efterbehandling, att det var borderlinetumör.
Insikt - hur "nära" det ändå var att det faktiskt var elakt och att jag skulle ha "förlorat" allt.
Bitterhet - över att inte kunna få biologiska barn. Trodde inte att just det skulle kännas så mycket, men det gör det. Obearbetat än. Har väl inte kommit dit än i processen och det är väl i och för sig inget konstigt?
På en sekund fylls ögonen med tårar, men inte kan jag väl börja gråta här?
Vad ska andra säga? Hur gör man när känslorna bara väller upp? Självklart gjorde jag som de flesta andra svenskar säkert skulle göra. Sväljer, försöker tänka på något annat och torkar tårarna. Tränger undan känslorna och tänker - det där kan jag ta sen, nu är jag på utflykt med mina syskonbarn och då ska jag inte tänka på något "tråkigt" och jobbigt.
Men ska man verkligen det, tränga undan?
tisdag 6 september 2011
Balans i livet
Det är dags för det nu.
Vad är viktigt för mig?
Säger jag ja till något måste jag säga nej till något annat.
Var och när får jag energi?
Skulle försöka börja idag - gick sådär. Skulle sluta arbetet 16.30, men gick 16.50.
Bättre lycka imorgon. Ska lämna sjukhuset senast 16.30.
Vad är viktigt för mig?
Säger jag ja till något måste jag säga nej till något annat.
Var och när får jag energi?
Skulle försöka börja idag - gick sådär. Skulle sluta arbetet 16.30, men gick 16.50.
Bättre lycka imorgon. Ska lämna sjukhuset senast 16.30.
måndag 5 september 2011
Så mycket helare...
Oj vad jag har saknat att träna, att känna mig som vanligt igen, att svettas, att ta i!!!
Äntligen, en timmes spinning och jag började nästan gråta utanför lokalen.
Av lycka!
Jag har en kropp som orkar med det liv som jag vill leva.
Jag kan och jag vill. Nu ska jag börja leva igen!!!
Äntligen, en timmes spinning och jag började nästan gråta utanför lokalen.
Av lycka!
Jag har en kropp som orkar med det liv som jag vill leva.
Jag kan och jag vill. Nu ska jag börja leva igen!!!
Men sen då?
Så fort livet kan förändras?
Meningen med livet, fokuset, målet.
Sedan mitten av augusti 2007 har mitt och makens mål varit att bli med barn, att bli föräldrar.
All planering i livet har varit inför det målet, självklart.
Tänkte t.ex. när kompisen frågade om vi skulle med och paddla fors - självklart, låter jättekul, men jag kommer förhoppningsvis att vara gravid då så jag kommer kanske inte att kunna paddla. Kan man avboka? Trodde väl inte att jag skulle behöva avboka kursen för att jag var nyopererad, inte fick bada, bära tungt eller utsätta mig för sådan fysisk ansträngning.
Den sommaren ändrades fokus. Först blev fokus/målet att överleva. Sedan att rehabilitera sig och att återhämta sig. Sedan att klara av att komma tillbaka till jobbet. Men sen då?
I morse stod jag i hallen och pussade min hej då, klappade hunden på huvudet och kände - vardag igen efter ännu en sommar. Men sen då? Blev livet så här, ska vi leva vårt liv utan barn nu?
Puss, hej då, ha en bra dag på jobbet, träna i kväll?
Nej, så vill inte jag leva. Jag vill ha barn, jag vill ha stoj och stim vid mitt köksbord, jag vill hämta och lämna på dagis, jag vill kunna ta föräldraledigt på julafton!!!
Med min livmoder kvar har jag ju faktiskt några alternativ att välja på, för visst finns det ännu hopp för mig att bli mamma!!!
(kuratorn från kvinnokliniken har fortfarande inte ringt - fick hon någonsin reda på att jag väntade hennes samtal???)
Meningen med livet, fokuset, målet.
Sedan mitten av augusti 2007 har mitt och makens mål varit att bli med barn, att bli föräldrar.
All planering i livet har varit inför det målet, självklart.
Tänkte t.ex. när kompisen frågade om vi skulle med och paddla fors - självklart, låter jättekul, men jag kommer förhoppningsvis att vara gravid då så jag kommer kanske inte att kunna paddla. Kan man avboka? Trodde väl inte att jag skulle behöva avboka kursen för att jag var nyopererad, inte fick bada, bära tungt eller utsätta mig för sådan fysisk ansträngning.
Den sommaren ändrades fokus. Först blev fokus/målet att överleva. Sedan att rehabilitera sig och att återhämta sig. Sedan att klara av att komma tillbaka till jobbet. Men sen då?
I morse stod jag i hallen och pussade min hej då, klappade hunden på huvudet och kände - vardag igen efter ännu en sommar. Men sen då? Blev livet så här, ska vi leva vårt liv utan barn nu?
Puss, hej då, ha en bra dag på jobbet, träna i kväll?
Nej, så vill inte jag leva. Jag vill ha barn, jag vill ha stoj och stim vid mitt köksbord, jag vill hämta och lämna på dagis, jag vill kunna ta föräldraledigt på julafton!!!
Med min livmoder kvar har jag ju faktiskt några alternativ att välja på, för visst finns det ännu hopp för mig att bli mamma!!!
(kuratorn från kvinnokliniken har fortfarande inte ringt - fick hon någonsin reda på att jag väntade hennes samtal???)
måndag 29 augusti 2011
Jag är inte snäll...
Känner mig inte snäll.
När jag var liten fick jag alltid höra att jag var snäll och omtänksam. Var tog den tjejen vägen?
Just nu känner jag mig elak i var och varannan mening. Framför allt mot den jag älskar mest.
Jag hugger, skäller och kommenterar.
Eg. bryr jag mig inte om det jag kommenterar, men det har blivit en grej. Varför?
Är det för att jag inte orkar med de krav som ställs på mig eller de krav som jag själv ställer på mig?
Jag vill eg. vara liten, bli kramad, få gråta och bara bli omhändertagen. Istället rusar jag på. Har så många projekt - roliga saker som jag vill och "måste" ta tag i. Orkar jag?
Skulle eg. vilja sitta på en öde ö och bara vara. Ligga i fosterställning utan massa krav och återhämta mig. Skulle det hjälpa om jag gjorde det?
Har nu fått tid för samtalsstöd i nästa vecka. Blir nog bra, men kände när personen ringde att personkemin inte stämde. Hon verkade dryg och som om hon inte lyssnade. Vill jag berätta min historia för henne? Måste tro på att hon kan hjälpa mig för kuratorn från kvinnokliniken har inte ringt än. Hur vet jag att hon har blivit kontaktad av gynekologen? Glömde han?
När jag var liten fick jag alltid höra att jag var snäll och omtänksam. Var tog den tjejen vägen?
Just nu känner jag mig elak i var och varannan mening. Framför allt mot den jag älskar mest.
Jag hugger, skäller och kommenterar.
Eg. bryr jag mig inte om det jag kommenterar, men det har blivit en grej. Varför?
Är det för att jag inte orkar med de krav som ställs på mig eller de krav som jag själv ställer på mig?
Jag vill eg. vara liten, bli kramad, få gråta och bara bli omhändertagen. Istället rusar jag på. Har så många projekt - roliga saker som jag vill och "måste" ta tag i. Orkar jag?
Skulle eg. vilja sitta på en öde ö och bara vara. Ligga i fosterställning utan massa krav och återhämta mig. Skulle det hjälpa om jag gjorde det?
Har nu fått tid för samtalsstöd i nästa vecka. Blir nog bra, men kände när personen ringde att personkemin inte stämde. Hon verkade dryg och som om hon inte lyssnade. Vill jag berätta min historia för henne? Måste tro på att hon kan hjälpa mig för kuratorn från kvinnokliniken har inte ringt än. Hur vet jag att hon har blivit kontaktad av gynekologen? Glömde han?
söndag 21 augusti 2011
Varför får man inte den information man behöver?
Har funderat lite...
När jag låg i gynstolen på mitt återbesök frågade gynekologen varför jag fortfarande hade ett förband på op.såret, det behövde jag inte längre.
Jo, svarade jag, liggandes i gynstol, förbandet heter MEPIFORM och går att köpa på apotetket. Det är en lokalbehandling med silikon vilket har visat sig ha positiva effekter på hypertrofiska ärr och keloider. För förebyggande behandling ska förbandet användas i 2-6 månader och eftersom mitt operationssår var lagt omlott och fick sekundärläka på 3 platser så behövs det något för att göra det snyggare (det där sista sa jag inte, men jag tänkte det för mig själv...).
Gynekologen sa att han hade fått frågan från en annan patient om det fanns något sådant här förband på marknaden och han hade då svarat att han inte kände till något sådant.
Jag fick kännedom om detta förband från vår stomitearapeut på kliniken. Varför kände jag inte till det som har jobbat 10 år på en kirurgisk vårdavdelning?
Vad är det som gör att jag inte kan informera mina patienter om de hjälpmedel som finns att tillgå?
Min stomiterapeut sa att detta förband var JÄTTEDYRT, men att hon inte hade möjlighet att skriva hjälpmedelskort. Det visade sig att apoteket på sjukhuset hade detta förband för 230:- vilket räcker i mer än 6 veckor. Helt ok tycker jag.
Träffade även min "pappa kirurg" samma dag som återbesöket. Han sa att det nu var dags för mig att börja springa igen. Detta för att undvika adherensbilning (sammanväxningar). Det nämnde inte gynekologen. Han sa att jag kunde springa, men att jag skulle sluta om det gjorde ont. Det har svidit i operationssåret vid fysisk aktivitet, men framför allt har jag varit rädd för bråck. "Pappa kirurg" sa att risken för bråck vid fysisk aktivitet var nu helt över eftersom det gått 8 veckor (sker efter 4-6 veckor), men om jag nu fick bråck så berodde det inte på den fysiska aktiviteten.
Bra information, nu har jag tränat stavgång och faktiskt sprungit en sväng. Ja, inte långt, men jag fick lite puls. Någon längre sträcka orkar inte min kropp med just nu - inte pga operationen utan pga min dåliga kondition.
Tack mina kollegor för alla bra tips! Måste bara bli bättre på att delge alla våra patienter samma information.
När jag låg i gynstolen på mitt återbesök frågade gynekologen varför jag fortfarande hade ett förband på op.såret, det behövde jag inte längre.
Jo, svarade jag, liggandes i gynstol, förbandet heter MEPIFORM och går att köpa på apotetket. Det är en lokalbehandling med silikon vilket har visat sig ha positiva effekter på hypertrofiska ärr och keloider. För förebyggande behandling ska förbandet användas i 2-6 månader och eftersom mitt operationssår var lagt omlott och fick sekundärläka på 3 platser så behövs det något för att göra det snyggare (det där sista sa jag inte, men jag tänkte det för mig själv...).
Gynekologen sa att han hade fått frågan från en annan patient om det fanns något sådant här förband på marknaden och han hade då svarat att han inte kände till något sådant.
Jag fick kännedom om detta förband från vår stomitearapeut på kliniken. Varför kände jag inte till det som har jobbat 10 år på en kirurgisk vårdavdelning?
Vad är det som gör att jag inte kan informera mina patienter om de hjälpmedel som finns att tillgå?
Min stomiterapeut sa att detta förband var JÄTTEDYRT, men att hon inte hade möjlighet att skriva hjälpmedelskort. Det visade sig att apoteket på sjukhuset hade detta förband för 230:- vilket räcker i mer än 6 veckor. Helt ok tycker jag.
Träffade även min "pappa kirurg" samma dag som återbesöket. Han sa att det nu var dags för mig att börja springa igen. Detta för att undvika adherensbilning (sammanväxningar). Det nämnde inte gynekologen. Han sa att jag kunde springa, men att jag skulle sluta om det gjorde ont. Det har svidit i operationssåret vid fysisk aktivitet, men framför allt har jag varit rädd för bråck. "Pappa kirurg" sa att risken för bråck vid fysisk aktivitet var nu helt över eftersom det gått 8 veckor (sker efter 4-6 veckor), men om jag nu fick bråck så berodde det inte på den fysiska aktiviteten.
Bra information, nu har jag tränat stavgång och faktiskt sprungit en sväng. Ja, inte långt, men jag fick lite puls. Någon längre sträcka orkar inte min kropp med just nu - inte pga operationen utan pga min dåliga kondition.
Tack mina kollegor för alla bra tips! Måste bara bli bättre på att delge alla våra patienter samma information.
måndag 15 augusti 2011
1:a återbesöket avklarat
Hemresan från sjöboden var inte så rolig. Tjurade, tjurade och tjurade. Hade helst velat sitta på en öde ö, men det går ju inte om man ska ta sig från en ö till en annan och har ett återbesök på sjukhuset på fastlandet dess i mellan. Maken körde bra trots att han fick utstå en hel del griniga och tjuriga saker.
Hade återbesöket kl. 14.00 och det gick nog bra. Allt såg ut och kändes bra, men de tog ett nytt CA 125. Gynekologen skulle ta kontakt med kuratorn som ska ringa mig. Jag pratade med min chef och ska även få samtalsstöd från företagshälsovården - det behövs! Gynekologen tyckte att jag skulle gråta. Han ska bara veta hur jag har gråtit, men visst verkar det finnas många tårar kvar.
Nu börjar huvudvärken komma smygande så det är bäst att gå och lägga sig. Kanske inte så konstigt... Nu slipper jag förhoppningsvis det här på 6 månader. Usch, hemska gynstol tur att min fantastiske man stod och höll mig i handen under hela undersökningen. Tur att han står ut med mig! Jag ska aldrig aldrig mer gå ensam till ett läkarbesök. Behöver honom vid min sida och jag ska från och med nu dela allt med honom. Jag är inte så stark ensam som jag trott att jag var.
Hade återbesöket kl. 14.00 och det gick nog bra. Allt såg ut och kändes bra, men de tog ett nytt CA 125. Gynekologen skulle ta kontakt med kuratorn som ska ringa mig. Jag pratade med min chef och ska även få samtalsstöd från företagshälsovården - det behövs! Gynekologen tyckte att jag skulle gråta. Han ska bara veta hur jag har gråtit, men visst verkar det finnas många tårar kvar.
Nu börjar huvudvärken komma smygande så det är bäst att gå och lägga sig. Kanske inte så konstigt... Nu slipper jag förhoppningsvis det här på 6 månader. Usch, hemska gynstol tur att min fantastiske man stod och höll mig i handen under hela undersökningen. Tur att han står ut med mig! Jag ska aldrig aldrig mer gå ensam till ett läkarbesök. Behöver honom vid min sida och jag ska från och med nu dela allt med honom. Jag är inte så stark ensam som jag trott att jag var.
söndag 14 augusti 2011
Ångest igen...
Som ett brev på posten kom ångesten över mig igen.
Har gått så bra fram till nu. Jag var så lycklig att jag kunde ta en två-timmars-promenad i torsdags och en paddeltur samma dag på eftermiddagen, men energin räckte visst inte till det.
Orkar inte som frisk att ha gäster i sjöboden, men det här året blev det värre än vanligt. Trots att jag tyckte att jag förberett mig detta år. Vi hade delat upp matdagar och maken hade tagit på sig ansvaret att fixa allt med enbart lite stöttning från min sida. Men jag orkade inte...
Klarar inte av höga ljud, ungar som gnäller och klagar, extra passning av hunden som vill äta 1-åringens smörgås, massa disk, fixa matplatser, vara social, båtturer med fiske etc. Mitt tålamod är på noll.
Försökte att "rymma" första dagen för att fylla på energin med egentid, men fick sällskap. Hade ju kunnat säga ifrån, men vill inte verka otrevlig. Hade nog varit bättre om jag var rak, tydlig och ärlig. Nu verkar jag istället tjurig, irriterad och grinig.
När sedan vår (makens och min planering) visar sig bara vara min och att han och bästa vännen har gjort upp andra planer brast jag. Varför ska jag kommunicera med honom och göra planer om dessa sedan ändras utan att jag får veta om villkoren? Blir galen och frustrerad och lägger ner allt. Vad vet jag om vad som ska göras (beter mig som en tjurig tonåring)?
Sov ingenting natten till lördagen och hur blir man utan sömn? Ännu värre. Makens födelsedag och jag var bara ledsen. Skämdes över mitt beteende, men kunde inte göra något annat. Ångest. Ångest. Ångest. Det tjuter i öronen, ångesten trycker över bröstet, tårarna bränner under ögonlocken. Sedan börjar de rinna okontrollerat liksom snoret. Helena Bergström igen...
Klarar inte av att fatta några beslut själv. Vet vad jag borde göra, men inte om jag klarar av, vill eller om det är bra för mig. Maken gör allt fel. Framför allt frågar han inte hur jag mår, utan tror att allt blir bra bara jag får vara ifred och tjura en stund.
Det blev det inte.
Han har fortfarande inte fått sina födelsedagspresenter och det skäms jag för, men det blev aldrig läge igår. Fixade i alla fall lite ballonger så att sjöboden blev lite festlig och vi sjöng för honom på bryggan.
Vet att ångesten kommer av att jag ska tillbaka till sjukhuset i morgon. Återbesök på gyn. Vaginalt u-ljud. Tänk om det ser något som inte är bra? Tänk om skiten börjar om igen. Är rädd... Har inte kunnat dela detta med maken. Han har inte frågat och jag har inte haft möjlighet att berätta.
Ska nog vara sjukskriven ett tag till. Det här fungerar inte. Skulle behöva vara sjukskriven från mitt liv. Lägga ner to-do-listan och bara rehabilitera sig. Meditera. Gå i skogen. Vila aktivt. Är redan nu stressad för v. 36 då jag ska tillbaka till jobbet och patientvården igen. Måste få prata med någon som hjälper mig att reda ut vad som är hönan och vad som är ägget. Det är svårt att vårda sig själv...
Har gått så bra fram till nu. Jag var så lycklig att jag kunde ta en två-timmars-promenad i torsdags och en paddeltur samma dag på eftermiddagen, men energin räckte visst inte till det.
Orkar inte som frisk att ha gäster i sjöboden, men det här året blev det värre än vanligt. Trots att jag tyckte att jag förberett mig detta år. Vi hade delat upp matdagar och maken hade tagit på sig ansvaret att fixa allt med enbart lite stöttning från min sida. Men jag orkade inte...
Klarar inte av höga ljud, ungar som gnäller och klagar, extra passning av hunden som vill äta 1-åringens smörgås, massa disk, fixa matplatser, vara social, båtturer med fiske etc. Mitt tålamod är på noll.
Försökte att "rymma" första dagen för att fylla på energin med egentid, men fick sällskap. Hade ju kunnat säga ifrån, men vill inte verka otrevlig. Hade nog varit bättre om jag var rak, tydlig och ärlig. Nu verkar jag istället tjurig, irriterad och grinig.
När sedan vår (makens och min planering) visar sig bara vara min och att han och bästa vännen har gjort upp andra planer brast jag. Varför ska jag kommunicera med honom och göra planer om dessa sedan ändras utan att jag får veta om villkoren? Blir galen och frustrerad och lägger ner allt. Vad vet jag om vad som ska göras (beter mig som en tjurig tonåring)?
Sov ingenting natten till lördagen och hur blir man utan sömn? Ännu värre. Makens födelsedag och jag var bara ledsen. Skämdes över mitt beteende, men kunde inte göra något annat. Ångest. Ångest. Ångest. Det tjuter i öronen, ångesten trycker över bröstet, tårarna bränner under ögonlocken. Sedan börjar de rinna okontrollerat liksom snoret. Helena Bergström igen...
Klarar inte av att fatta några beslut själv. Vet vad jag borde göra, men inte om jag klarar av, vill eller om det är bra för mig. Maken gör allt fel. Framför allt frågar han inte hur jag mår, utan tror att allt blir bra bara jag får vara ifred och tjura en stund.
Det blev det inte.
Han har fortfarande inte fått sina födelsedagspresenter och det skäms jag för, men det blev aldrig läge igår. Fixade i alla fall lite ballonger så att sjöboden blev lite festlig och vi sjöng för honom på bryggan.
Vet att ångesten kommer av att jag ska tillbaka till sjukhuset i morgon. Återbesök på gyn. Vaginalt u-ljud. Tänk om det ser något som inte är bra? Tänk om skiten börjar om igen. Är rädd... Har inte kunnat dela detta med maken. Han har inte frågat och jag har inte haft möjlighet att berätta.
Ska nog vara sjukskriven ett tag till. Det här fungerar inte. Skulle behöva vara sjukskriven från mitt liv. Lägga ner to-do-listan och bara rehabilitera sig. Meditera. Gå i skogen. Vila aktivt. Är redan nu stressad för v. 36 då jag ska tillbaka till jobbet och patientvården igen. Måste få prata med någon som hjälper mig att reda ut vad som är hönan och vad som är ägget. Det är svårt att vårda sig själv...
tisdag 26 juli 2011
Som en blöt trasa...
Överlevde helgen med gäster trots att det blev en del diskussioner och missförstånd med maken. På söndagseftermiddagen/kvällen var jag så trött. Ledsen, bitter och missförstådd. Grät som "Helena Bergström" - hulkande och med snoret rinnande. Skönt, men blev ännu tröttare. Känns som om maken inte förstår mig över huvudtaget. Kan jag begära det?
I början kändes det som om jag tröstade honom. Jag var den starke. Jag satte upp garden och skulle överleva det här, oavsett vad det var för något. Successivt fick jag svar på undersökningar och behandlingar - röntgenundersökningen, px från första operation, fryssnitt i samband med operation och operationsresultat, PAD från operation och nu senast för en dryg vecka sedan, inget behov av onkologisk behandling. Först då kunde jag sänka garden.
Efter det blev jag trött... och nu behöver jag bli tröstad.
Då känns det som att han har gått vidare.
Maken tränade jättemycket i början av sommaren. Han sa att det var inför ett multisportlopp (vilket absolut stämmer) men jag tror även att han bearbetade allt som har hänt oss mycket när han sprang. När han sedan genomförde loppet kunde han "tömma" kroppen helt under 7,5 timmars fysisk aktivitet.
Jag har inte kommit lika långt. Jag har lyckats gå typ 5 km. Jag har en del kvar att vandra innan jag har kommit till samma plats som han.
I början kändes det som om jag tröstade honom. Jag var den starke. Jag satte upp garden och skulle överleva det här, oavsett vad det var för något. Successivt fick jag svar på undersökningar och behandlingar - röntgenundersökningen, px från första operation, fryssnitt i samband med operation och operationsresultat, PAD från operation och nu senast för en dryg vecka sedan, inget behov av onkologisk behandling. Först då kunde jag sänka garden.
Efter det blev jag trött... och nu behöver jag bli tröstad.
Då känns det som att han har gått vidare.
Maken tränade jättemycket i början av sommaren. Han sa att det var inför ett multisportlopp (vilket absolut stämmer) men jag tror även att han bearbetade allt som har hänt oss mycket när han sprang. När han sedan genomförde loppet kunde han "tömma" kroppen helt under 7,5 timmars fysisk aktivitet.
Jag har inte kommit lika långt. Jag har lyckats gå typ 5 km. Jag har en del kvar att vandra innan jag har kommit till samma plats som han.
fredag 22 juli 2011
Så trött trött trött...
En arbetsvecka har gått och jag har inte riktigt lyckats jobba halvtid. Det är så roligt och jag ligger efter, men samtidigt är jag så trött. Trött, irriterad, grinig, lättretad etc. Orsaken? Kan vara så mycket - har sänkt levaxindosen, har börjat med hormoner, har börjat arbeta, sover dåligt på nätterna, sorgearbete etc. etc.
Känner ingen förståelse för min trötthet från min man.
Frågade en morgon varför han trodde jag var så trött och lättretad?
Ja, du har ju börjat jobba igen efter 8 veckors ledighet (!?).
Tror du att det är därför jag är så trött?
Ja, men du brukar ju alltid vara trött på morgonen.
Försökte förklara att jag nu är tillbaka på jobbet, får berätta för många vad jag har gått igenom - kollegor som inte har varit delaktiga på vägen, träffar många patienter som upplever samma sak som jag vilket gör att jag upplever samma saker igen. Det är tufft, men jag måste ta mig igenom dessa situationer.
Har inte träffat mormor sedan jag blev sjuk vilket jag är ledsen för. Längtar efter henne. Men jag orkar inte åka till Stockholm. Hade längtat till den här helgen, att få möjlighet att ta det lugnt. Nu blir det inte riktigt så. Vet inte hur jag ska orka eller varifrån jag ska finna energin? Känner ingen lust att ta tag i något.
Är bara så trött...
Känner ingen förståelse för min trötthet från min man.
Frågade en morgon varför han trodde jag var så trött och lättretad?
Ja, du har ju börjat jobba igen efter 8 veckors ledighet (!?).
Tror du att det är därför jag är så trött?
Ja, men du brukar ju alltid vara trött på morgonen.
Försökte förklara att jag nu är tillbaka på jobbet, får berätta för många vad jag har gått igenom - kollegor som inte har varit delaktiga på vägen, träffar många patienter som upplever samma sak som jag vilket gör att jag upplever samma saker igen. Det är tufft, men jag måste ta mig igenom dessa situationer.
Har inte träffat mormor sedan jag blev sjuk vilket jag är ledsen för. Längtar efter henne. Men jag orkar inte åka till Stockholm. Hade längtat till den här helgen, att få möjlighet att ta det lugnt. Nu blir det inte riktigt så. Vet inte hur jag ska orka eller varifrån jag ska finna energin? Känner ingen lust att ta tag i något.
Är bara så trött...
tisdag 19 juli 2011
Arbeta igen
Andra arbetspasset avklarat. Går bara halvtid första veckan och tur är det. Så trött jag är!!!
Igår somnade jag när jag kom hem. Visst, det är skönt att somna i soffan, men eftersom jag inte har behövt vila något under sjukskrivningstiden (tog det väl tillräckligt lugnt ändå) så är jag förvånad. Jobbar inte på riktigt än utan har fått möjlighet att starta lite lugnt. Har en del mail att läsa igenom, två föreläsningar att förbereda och en hel del från maj som ligger kvar.
Härligt att komma tillbaka och träffa alla igen. Hälften känner jag dock inte igen, anställt många vikarier till sommaren.
Roligt att vara tillbaka, jobbet ger mig energi. Ska bara komma ihåg att ta det lite lugnt, trots att det är så roligt. Har nog inte så mycket extra energi att ge.
Igår somnade jag när jag kom hem. Visst, det är skönt att somna i soffan, men eftersom jag inte har behövt vila något under sjukskrivningstiden (tog det väl tillräckligt lugnt ändå) så är jag förvånad. Jobbar inte på riktigt än utan har fått möjlighet att starta lite lugnt. Har en del mail att läsa igenom, två föreläsningar att förbereda och en hel del från maj som ligger kvar.
Härligt att komma tillbaka och träffa alla igen. Hälften känner jag dock inte igen, anställt många vikarier till sommaren.
Roligt att vara tillbaka, jobbet ger mig energi. Ska bara komma ihåg att ta det lite lugnt, trots att det är så roligt. Har nog inte så mycket extra energi att ge.
måndag 18 juli 2011
Hur vet man hur länge man behöver vara sjukskriven?
När jag fick mitt cancerbesked 6 maj 2011 sjukskrev jag mig själv (i samråd med min chef). I samband med utskrivningen efter den andra operationen blev jag sjukskriven fram t.o.m 3 juli. Midsommarhelgen började jag känna mig fysiskt återhämtad (dvs kunde gå en 3 km promenad, vända mig om i sängen utan att använda en kudde som stöd och såret började läka). Kände att jag behövde återhämta mig psykiskt. Kontaktade utskrivande läkare och han sa att jag kunde vara sjukskriven så länge som jag kände att jag behövde det.
I samma veva ringde en tjej från försäkringskassan och hon presenterade sig som min kontaktperson. Jag skämdes när jag sa att jag tänkte vara hemma två veckor till mot vad som var "tänkt" från början (eller den sjukskrivning som jag fick i samband med utskrivningen). Hon sa ingenting om detta utan lät mer förvånad över att jag sedan tänkte börja heltid direkt när jag kom tillbaka.
Mina vänner undrar om jag verkligen har återhämtat mig helt efter sjukdomstiden, men hur vet man det? Vilken hjälp får man från sjukvården att bedöma ens egna behov? Arbetsgivaren vill väl att man kommer tillbaka så fort som möjligt(?), hur accepterat är den psykiska återhämtningen som kommer att ta tid och som är den svåraste? Jag är ofta "den duktiga" och jag har ju aldrig varit sjukskriven förut (mer än 5 dagar pga. en ögonsjukdom). Vem hjälper mig att bedöma mina egna behov?
tisdag 12 juli 2011
Så skönt att få gråta... men nu är de nog slut va?
I helgen har jag gråtit och gråtit.
Först över tacksamhet.
Jag är tacksam för att tumören inte var cancer.
Att de kunde spara min livmoder.
Att jag har fantastiska vänner som stöttar och hjälper mig.
Att jag har en familj som bryr sig om mig.
Att jag har världens bästa man!!!
Att jag inte fick några postoperativa komplikationer (vad jag vet i alla fall).
Att jag troligtvis inte kommer att behöva någon onkologisk behandling.
Att det här helvetet faktiskt troligtvis är över nu.
Att jag har förstående chefer.
Att jag är stark.
Att jag kan skratta.
Sedan grät jag när jag erkände för Emma att jag har varit rädd. Så förskräckligt rädd. Självklart har alla vetat att jag har varit rädd, inklusive jag själv. Vem skulle inte vara rädd?
Men nu erkände jag det för Emma och för mig själv. Det var skönt, men vad jag grät. Usch vad rädd jag har varit... men nu är det över va? Och tårarna kan vara slut va? Det är jobbigt att gråta, men skönt.
Först över tacksamhet.
Jag är tacksam för att tumören inte var cancer.
Att de kunde spara min livmoder.
Att jag har fantastiska vänner som stöttar och hjälper mig.
Att jag har en familj som bryr sig om mig.
Att jag har världens bästa man!!!
Att jag inte fick några postoperativa komplikationer (vad jag vet i alla fall).
Att jag troligtvis inte kommer att behöva någon onkologisk behandling.
Att det här helvetet faktiskt troligtvis är över nu.
Att jag har förstående chefer.
Att jag är stark.
Att jag kan skratta.
Sedan grät jag när jag erkände för Emma att jag har varit rädd. Så förskräckligt rädd. Självklart har alla vetat att jag har varit rädd, inklusive jag själv. Vem skulle inte vara rädd?
Men nu erkände jag det för Emma och för mig själv. Det var skönt, men vad jag grät. Usch vad rädd jag har varit... men nu är det över va? Och tårarna kan vara slut va? Det är jobbigt att gråta, men skönt.
söndag 10 juli 2011
Aldrig är jag utom fara
Lina Sandell skrev en psalm för drygt 100 år sedan som jag aldrig har hört förut, men som jag tycker är mycket mycket vacker - Aldrig är jag utom fara. Melodin kan du hämta på den länkade sidan http://sionstoner.blogspot.com/2010/01/aldrig-ar-jag-utan-fara.html
Aldrig är jag utom fara,
Kan dock alltid säker vara;
Alltid någon nöd, men se,
Alltid hjälp för allt mitt ve!
Aldrig fri från syndens smärta,
Men dock tröstad vid Guds hjärta;
Aldrig utan kamp och strid,
Alltid dock på djupet frid!
Ofta jagad, ofta fången,
Men dock aldrig helt förgången;
Ofta utan kraft och råd,
Aldrig utan hjälp och nåd!
Alltid täck för Faderns öga,
Jesu, fast jag tror det föga;
Aldrig rätt tillfreds med mig,
Alltid salig dock i dig!
Så du sorg och glädje delar,
Att mig intetdera felar:
Sött och surt i livets skål,
Just så mycket, som jag tål!
Men, o Jesu, när jag gråter,
Giv, att hoppets glädje åter,
Trots all synd och nöd, ändå,
Måtte övervikten få!
Aldrig är jag utom fara,
Kan dock alltid säker vara;
Alltid någon nöd, men se,
Alltid hjälp för allt mitt ve!
Aldrig fri från syndens smärta,
Men dock tröstad vid Guds hjärta;
Aldrig utan kamp och strid,
Alltid dock på djupet frid!
Ofta jagad, ofta fången,
Men dock aldrig helt förgången;
Ofta utan kraft och råd,
Aldrig utan hjälp och nåd!
Alltid täck för Faderns öga,
Jesu, fast jag tror det föga;
Aldrig rätt tillfreds med mig,
Alltid salig dock i dig!
Så du sorg och glädje delar,
Att mig intetdera felar:
Sött och surt i livets skål,
Just så mycket, som jag tål!
Men, o Jesu, när jag gråter,
Giv, att hoppets glädje åter,
Trots all synd och nöd, ändå,
Måtte övervikten få!
måndag 4 juli 2011
Senaste månaden, var tog den vägen?
Efter frukost igår gick jag ut och tog äntligen tag i blomrabatten vid ingången. Den har under våren fått växa fritt och ja, den såg förskräcklig ut. När jag väl började rensa tog det drygt en halvtimme till att det i alla fall såg skapligt ut. La ut stenarna jag plockat på Gotland längs med kanten och vips så såg det prydligt ut.
Efter det var det dags för gräsklippning och när jag ändå var i farten så trimmade jag längs med trädgårdslandet och runt buskar etc. Helt plötsligt hade jag massor av energi och jag kunde inte förstå vart förra månaden tog vägen. Det här var väl inte så jobbigt och varför hade jag inte gjort det tidigare istället för att slösa energi på att tycka att t.ex. rabatten såg förjävlig ut.
Sedan fick jag tillbaka. All energi tog slut och jag blev på ett uruselt humör. Hugger, skäller och gapar. Tårarna sprutar och jag vill bara slå till någon (min stackars man får ta emot en hel del smällar). Frustrerande att inte orka med det som kroppen nu klarar av. Är så psykiskt labil nu. Beror det på att jag nu har börjat med hormoner (trodde att humöret skulle bli bättre då!?), att det är åska och kvavt dag ut och dag in, att själen inte orkar med det som kroppen orkar eller att jag faktiskt måste bearbeta det som hänt - även psykiskt. Att tårarna sprutar när jag blir arg kanske eg. är tårar för en sorg, en ångest, en rädsla och en otroligt tacksamhet över att diagnosen (och prognosen) blev som den blev?
Efter det var det dags för gräsklippning och när jag ändå var i farten så trimmade jag längs med trädgårdslandet och runt buskar etc. Helt plötsligt hade jag massor av energi och jag kunde inte förstå vart förra månaden tog vägen. Det här var väl inte så jobbigt och varför hade jag inte gjort det tidigare istället för att slösa energi på att tycka att t.ex. rabatten såg förjävlig ut.
Sedan fick jag tillbaka. All energi tog slut och jag blev på ett uruselt humör. Hugger, skäller och gapar. Tårarna sprutar och jag vill bara slå till någon (min stackars man får ta emot en hel del smällar). Frustrerande att inte orka med det som kroppen nu klarar av. Är så psykiskt labil nu. Beror det på att jag nu har börjat med hormoner (trodde att humöret skulle bli bättre då!?), att det är åska och kvavt dag ut och dag in, att själen inte orkar med det som kroppen orkar eller att jag faktiskt måste bearbeta det som hänt - även psykiskt. Att tårarna sprutar när jag blir arg kanske eg. är tårar för en sorg, en ångest, en rädsla och en otroligt tacksamhet över att diagnosen (och prognosen) blev som den blev?
torsdag 30 juni 2011
PAD-svar och uppföljning
Äntligen har det kommit - jag har inte cancer!!!
Tumören som togs bort samtidigt som mina äggstockar var av borderlinetyp (eller vad säger man?). Tumörkirurgteamet ansåg inte att jag behövde någon kompletterande behandling efter kirurgi, men de har skickat en remiss till onkologen.
Känns så skönt att veta, nu kan jag börja bearbeta det psykiska. Behöver inte vara rädd för att "ramla ner i det svarta hålet" igen. Innan slutgiltigt PAD kändes det som om jag måste vara beredd på det värsta. Kunde inte lägga ner skölden än. Höll uppe garden och gjorde mig redo för att möta min fiende. Nu är det nog över och jag kan gå vidare.
Diskuterade uppföljningen med min gynekolog. Han berättade att jag skulle följas upp enligt vårdprogrammet. Vaginalt u-ljud efter 3 månader, 6 månader och sedan 1 gång per år i 5 år. Risken för recidiv är minimal sa han. Jag är orolig eftersom de inte har sett min jättetumör vid ultraljud trots att jag gjort x antal under mina snart 4 år på kvinnokliniken (en tumör som troligtvis har funnits på äggstockarna i flera år), hur ska de då kunna se ett recidiv? CT thorax/buk vore bättre, men så står det ju inte i vårdprogrammet. Försökte få honom och förstå, och till slut sa han att vi skulle diskutera det. Sen...
Innan vi la på frågade jag om jag inte skulle äta hormoner. Jo visst sa han, självklart ska du det. Både för att hålla livmoderns slemhinna "normal", för att förhindra benskörhet och för humör etc. Varför ska jag som patient behöva lyfta det? Står det inte i vårdprogrammet att jag ska ha hormoner? Vid utskrivning sa samma dr att det tar vi efter PAD och när PAD kom så glöms det bort? Om inte jag hade frågat, vem hade upptäckt att jag inte hade ätit hormoner då? Hade chansen till äggdonation varit "körd" då pga att livmodern hade blivit skadad? Stackars alla "vanliga" patienter som inte känner till bristerna utan som litar blint på sina dr. Hur ser vården ut på min klinik? Säkert liknande brister? Hur kan vi då få lika vård i Sverige när allt handlar om vem som vårdar?
I tisdags, på väg hem från Gotland, kände jag igen mig själv igen. Jag kunde läsa lite artiklar och kunde ta till mig det som stod i dem. Jag kände en lust att ta tag i saker och jag var hungrig! Äntligen!
Solljus, omtanke och långa promenader var toppen för att kroppen skulle må bra. Och mår kroppen bra så mår själen bra!
Tumören som togs bort samtidigt som mina äggstockar var av borderlinetyp (eller vad säger man?). Tumörkirurgteamet ansåg inte att jag behövde någon kompletterande behandling efter kirurgi, men de har skickat en remiss till onkologen.
Känns så skönt att veta, nu kan jag börja bearbeta det psykiska. Behöver inte vara rädd för att "ramla ner i det svarta hålet" igen. Innan slutgiltigt PAD kändes det som om jag måste vara beredd på det värsta. Kunde inte lägga ner skölden än. Höll uppe garden och gjorde mig redo för att möta min fiende. Nu är det nog över och jag kan gå vidare.
Diskuterade uppföljningen med min gynekolog. Han berättade att jag skulle följas upp enligt vårdprogrammet. Vaginalt u-ljud efter 3 månader, 6 månader och sedan 1 gång per år i 5 år. Risken för recidiv är minimal sa han. Jag är orolig eftersom de inte har sett min jättetumör vid ultraljud trots att jag gjort x antal under mina snart 4 år på kvinnokliniken (en tumör som troligtvis har funnits på äggstockarna i flera år), hur ska de då kunna se ett recidiv? CT thorax/buk vore bättre, men så står det ju inte i vårdprogrammet. Försökte få honom och förstå, och till slut sa han att vi skulle diskutera det. Sen...
Innan vi la på frågade jag om jag inte skulle äta hormoner. Jo visst sa han, självklart ska du det. Både för att hålla livmoderns slemhinna "normal", för att förhindra benskörhet och för humör etc. Varför ska jag som patient behöva lyfta det? Står det inte i vårdprogrammet att jag ska ha hormoner? Vid utskrivning sa samma dr att det tar vi efter PAD och när PAD kom så glöms det bort? Om inte jag hade frågat, vem hade upptäckt att jag inte hade ätit hormoner då? Hade chansen till äggdonation varit "körd" då pga att livmodern hade blivit skadad? Stackars alla "vanliga" patienter som inte känner till bristerna utan som litar blint på sina dr. Hur ser vården ut på min klinik? Säkert liknande brister? Hur kan vi då få lika vård i Sverige när allt handlar om vem som vårdar?
I tisdags, på väg hem från Gotland, kände jag igen mig själv igen. Jag kunde läsa lite artiklar och kunde ta till mig det som stod i dem. Jag kände en lust att ta tag i saker och jag var hungrig! Äntligen!
Solljus, omtanke och långa promenader var toppen för att kroppen skulle må bra. Och mår kroppen bra så mår själen bra!
måndag 27 juni 2011
En plats på jorden...
Alla borde ha en plats på jorden dit man åker för att vila sin själ.
Jag har sedan länge funnit min plats.
Så fort jag kör av färjan infinner sig ett lugn inom mig. Ljuset är annorlunda (oavsett om solen skiner eller inte) och vågorna som slår in mot stranden vid hamnen är mäktiga och på något sätt rogivande.
Jag är hemma här fast jag aldrig har bott här permanent. Jag känner till de små stigarna i området, jag har mina favoritplatser och jag känner igen människorna i min omgivning. Jag gillar det! Jag tycker om att människorna här har känt mig sedan jag var 8 år gammal och att de har följt mig genom livet - motgångar som framgångar. Jag gillar att de kan min historia och det gör mig trygg.
Jag gillar sand mellan tårna och solen som alltid går ner vid min strand.
Jag stimuleras till fysisk aktivitet och det får mig att må bättre.
Jag trodde att jag nu skulle åka hit för att gråta. Jag behövde få gråta när jag åkte hemifrån. Kände en stor klump i bröstet av obearbetade känslor. Sedan kom jag hit och allting blev lättare. Och jag har inte gråtit... I morse var jag uppe kl. 06.00 och gick en morgonpromenad med hunden längs med stranden. Det var bara hon och jag där så jag kunde släppa henne lös (trots att det var en offentlig badplats där hundar inte får vara, men jag struntade i det. Busigt gjort av polisdottern...). Hon sprang upp och ner i sanddynorna och ner i vattnet. Hennes energi smittade av sig på mig och precis när jag skulle lämna stranden så tänkte jag - ska jag inte passa på att gråta lite nu? Men det finns inga tårar som behöver komma ut just nu! Tror att jag börjar återhämta mig rätt bra faktiskt och snart är jag redo att gå tillbaka till jobbet.
Samtidigt skrämmer det mig eftersom jag så fort blir trött när vi gör något "aktivt" som att åka på utflykt. Hur jag ska kunna tänka kreativt och producera något?
I morgon ska jag åka hem och lämna mamma och pappa på ön. Ska hem till "vardagen". Måste ringa till gynekologen för att fråga efter mitt PAD-svar. De sa att det skulle komma efter 1 vecka och att de skulle ringa. Nu är jag inne på 5:e veckan... Jag vet att jag skjuter upp det samtalet, men jag vågar inte riktigt ta emot det. Tänk om det skulle vara negativt. Orkar jag gå igenom ytterligare en operation samt onkologisk behandling? Tycker att det räcker nu.
Jag har sedan länge funnit min plats.
Så fort jag kör av färjan infinner sig ett lugn inom mig. Ljuset är annorlunda (oavsett om solen skiner eller inte) och vågorna som slår in mot stranden vid hamnen är mäktiga och på något sätt rogivande.
Jag är hemma här fast jag aldrig har bott här permanent. Jag känner till de små stigarna i området, jag har mina favoritplatser och jag känner igen människorna i min omgivning. Jag gillar det! Jag tycker om att människorna här har känt mig sedan jag var 8 år gammal och att de har följt mig genom livet - motgångar som framgångar. Jag gillar att de kan min historia och det gör mig trygg.
Jag gillar sand mellan tårna och solen som alltid går ner vid min strand.
Jag stimuleras till fysisk aktivitet och det får mig att må bättre.
Jag trodde att jag nu skulle åka hit för att gråta. Jag behövde få gråta när jag åkte hemifrån. Kände en stor klump i bröstet av obearbetade känslor. Sedan kom jag hit och allting blev lättare. Och jag har inte gråtit... I morse var jag uppe kl. 06.00 och gick en morgonpromenad med hunden längs med stranden. Det var bara hon och jag där så jag kunde släppa henne lös (trots att det var en offentlig badplats där hundar inte får vara, men jag struntade i det. Busigt gjort av polisdottern...). Hon sprang upp och ner i sanddynorna och ner i vattnet. Hennes energi smittade av sig på mig och precis när jag skulle lämna stranden så tänkte jag - ska jag inte passa på att gråta lite nu? Men det finns inga tårar som behöver komma ut just nu! Tror att jag börjar återhämta mig rätt bra faktiskt och snart är jag redo att gå tillbaka till jobbet.
Samtidigt skrämmer det mig eftersom jag så fort blir trött när vi gör något "aktivt" som att åka på utflykt. Hur jag ska kunna tänka kreativt och producera något?
I morgon ska jag åka hem och lämna mamma och pappa på ön. Ska hem till "vardagen". Måste ringa till gynekologen för att fråga efter mitt PAD-svar. De sa att det skulle komma efter 1 vecka och att de skulle ringa. Nu är jag inne på 5:e veckan... Jag vet att jag skjuter upp det samtalet, men jag vågar inte riktigt ta emot det. Tänk om det skulle vara negativt. Orkar jag gå igenom ytterligare en operation samt onkologisk behandling? Tycker att det räcker nu.
måndag 20 juni 2011
Ännu en solig dag...
Skriver mindre nu, men känner desto mer. Känner saker som är svåra att skriva offentligt om än. Det är nackdelen med att jag har gått ut till släkt och vänner med denna blogg. Vill fortfarande inte dela med mig om allt än. Var jag står och vad mina värderingar är. Detta pga av att jag inte vet själv än.
Jag ska vara så otroligt tacksam för att det (troligtvis, har inte fått PAD än) inte var cancer, samtidigt som jag börjar förstå att jag aldrig kommer att bli biologisk mamma. Denna förståelse gör ont. Jätteont. Så ont att jag inte vill ta tag i det än. Ja, jag vet att det finns andra alternativ för att bli mamma. Men alternativen är inte bra nog just nu.
Har under den senaste veckan gråtit mer. Orkar inte, men behöver tror jag. Det ska väl komma ut.
Jag ska vara så otroligt tacksam för att det (troligtvis, har inte fått PAD än) inte var cancer, samtidigt som jag börjar förstå att jag aldrig kommer att bli biologisk mamma. Denna förståelse gör ont. Jätteont. Så ont att jag inte vill ta tag i det än. Ja, jag vet att det finns andra alternativ för att bli mamma. Men alternativen är inte bra nog just nu.
Har under den senaste veckan gråtit mer. Orkar inte, men behöver tror jag. Det ska väl komma ut.
måndag 13 juni 2011
Gråtmild
Det börjar komma över mig nu, allt det jag har varit med om.
Blir tårögd lätt.
Orkar inte ta tag i det än, vet att det finns där, men än är jag för trött. Orkar inte bli ledsen, det tar för mycket kraft.
Tittade på när de andra paddlade fors i helgen.
Kände en otrolig lättnad av vetskapen om att jag nästa år kan vara med igen. Hade det varit cancer hade det inte varit lika självklart. Nu ska jag bara återhämta mig fysiskt så är jag snart på G igen.
Men det man har varit med om sätter spår... och det förändrar en som människa... och det har gjort mig starkare.
Blir tårögd lätt.
Orkar inte ta tag i det än, vet att det finns där, men än är jag för trött. Orkar inte bli ledsen, det tar för mycket kraft.
Tittade på när de andra paddlade fors i helgen.
Kände en otrolig lättnad av vetskapen om att jag nästa år kan vara med igen. Hade det varit cancer hade det inte varit lika självklart. Nu ska jag bara återhämta mig fysiskt så är jag snart på G igen.
Men det man har varit med om sätter spår... och det förändrar en som människa... och det har gjort mig starkare.
torsdag 9 juni 2011
Trött, trött, trött...
Är så trött...
Orkar inte vara aktiv mer än 4 timmar per dag. Sedan blir jag jättegrinig, irriterad och TRÖTT! Orkar ingenting känns det som. Fast det är bättre att kroppen känner sig trött än förra veckan då jag kände mig pigg och uttråkad. Nu är jag absolut inte uttråkad (har fått jättemånga bra tips samt har börjat pyssla!!!), men som sagt så trött.
Ärret har blivit fult. Glipar och vätskar sig något. Framför allt ovanför bikinilinjen. Hur tänkte gynekologen då? Jag får väl, som mina vänner säger, sträcka på mig och bära mitt ärr med stolthet. Jag är en erfarenhet rikare och en stark person som har tagit mig igenom detta, men suck så fult det är. Ska magen lägga sig i veck runt omkring nu också??? Kanske kommer jag äntligen få rutor på magen om de behöver operera mig någon gång i framtiden med ett "bikinisnitt".
Orkar inte vara aktiv mer än 4 timmar per dag. Sedan blir jag jättegrinig, irriterad och TRÖTT! Orkar ingenting känns det som. Fast det är bättre att kroppen känner sig trött än förra veckan då jag kände mig pigg och uttråkad. Nu är jag absolut inte uttråkad (har fått jättemånga bra tips samt har börjat pyssla!!!), men som sagt så trött.
Ärret har blivit fult. Glipar och vätskar sig något. Framför allt ovanför bikinilinjen. Hur tänkte gynekologen då? Jag får väl, som mina vänner säger, sträcka på mig och bära mitt ärr med stolthet. Jag är en erfarenhet rikare och en stark person som har tagit mig igenom detta, men suck så fult det är. Ska magen lägga sig i veck runt omkring nu också??? Kanske kommer jag äntligen få rutor på magen om de behöver operera mig någon gång i framtiden med ett "bikinisnitt".
måndag 6 juni 2011
En månad
Idag är det en månad sedan den första operationen.
Det känns som en evighet sedan. Det har hänt så mycket, jag har varit med om så mycket och jag har lärt mig så mycket om mig själv och min relation.
Min fantastiske man! Du betyder allt!
Jag vet att jag är stark, både fysiskt och psykiskt och starkare blev jag av att dela med mig och vara öppen.
Tack alla nära och kära som har hjälpt mig på min väg. Ni är ovärderliga!
Det känns som en evighet sedan. Det har hänt så mycket, jag har varit med om så mycket och jag har lärt mig så mycket om mig själv och min relation.
Min fantastiske man! Du betyder allt!
Jag vet att jag är stark, både fysiskt och psykiskt och starkare blev jag av att dela med mig och vara öppen.
Tack alla nära och kära som har hjälpt mig på min väg. Ni är ovärderliga!
Solen skiner
Solen skiner även idag.
Gjorde rätt som åkte till Småland och kompisarnas hästgård i helgen. Helt fantastiskt underbart. Tack för att vi fick komma och våldgästa!
Satt på en soffa under äppelträdet och blev uppassad. Kan vänja mig vid detta... Nej då, men jag är nu så rädd för att få bråck i op.såret.
http://www.lakartidningen.se/store/articlepdf/4/4390/LKT0626s2054_2056.pdf
Läste (och vet!) att det är vanligt...
Tack för tips om vad jag kan göra när det kryper i mig. Fantastiskt bra tips.
Gjorde rätt som åkte till Småland och kompisarnas hästgård i helgen. Helt fantastiskt underbart. Tack för att vi fick komma och våldgästa!
Satt på en soffa under äppelträdet och blev uppassad. Kan vänja mig vid detta... Nej då, men jag är nu så rädd för att få bråck i op.såret.
http://www.lakartidningen.se/store/articlepdf/4/4390/LKT0626s2054_2056.pdf
Läste (och vet!) att det är vanligt...
Tack för tips om vad jag kan göra när det kryper i mig. Fantastiskt bra tips.
torsdag 2 juni 2011
Kryper i mig...
Har ingen ork eller inspiration att ta tag i något, men samtidigt kryper det i mig av oproduktivitet.
Tips?
Tips?
onsdag 1 juni 2011
Juni!
Ny månad!
Maj blev en händelserik månad...
Är så jättetrött. Blev det igår kväll efter ett besök på jobbet och har inte "vaknat" sedan dess. Det är väl ett sätt för kroppen att återhämta sig. Att göra mig trött så att jag inte gör något.
Men med konsekvensen att man har svårare att somna. Längtar efter att vara riktigt riktigt fysiskt utmattad. Emma, du vet som efter OMMA 2010. 8 timmar i skogen!!!
23 juli ska jag springa igen... hoppas jag!
Maj blev en händelserik månad...
Är så jättetrött. Blev det igår kväll efter ett besök på jobbet och har inte "vaknat" sedan dess. Det är väl ett sätt för kroppen att återhämta sig. Att göra mig trött så att jag inte gör något.
Men med konsekvensen att man har svårare att somna. Längtar efter att vara riktigt riktigt fysiskt utmattad. Emma, du vet som efter OMMA 2010. 8 timmar i skogen!!!
23 juli ska jag springa igen... hoppas jag!
måndag 30 maj 2011
Återhämtar mig
Solen skiner och jag är hemma och återhämtar mig.
Fysiskt tror jag att jag kan återhämta mig snabbt, men psykiskt. De här tre veckorna har varit lite väl intensiva...
Är sjukskriven nu i 6 veckor och det behövs. Tror jag. Nu är jag bara trött...
Maken är hemma med mig den här veckan och vi behöver landa. Landa framför allt i vetskapen om att jag aldrig kan bli biologisk mamma. Men han sa något smart idag. Vi har aldrig förlorat något. Vi har förlorat en dröm och förhoppning, men inget som har funnits i verkliga livet. Nu ska jag göra något bra av det här. En kompis sa till mig att barn kommer till en på ett eller annat sätt. Jag vet att jag inte vill vara barnlös och jag försöker nu övertala min man om att vår familj kommer att bli nya Brangelina. Adopterade, äggdonation, fosterbarn, hundvalpar - alla kan vara välkomna till oss. Som sagt, jag vet bara att jag inte vill vara barnlös!
Fysiskt tror jag att jag kan återhämta mig snabbt, men psykiskt. De här tre veckorna har varit lite väl intensiva...
Är sjukskriven nu i 6 veckor och det behövs. Tror jag. Nu är jag bara trött...
Maken är hemma med mig den här veckan och vi behöver landa. Landa framför allt i vetskapen om att jag aldrig kan bli biologisk mamma. Men han sa något smart idag. Vi har aldrig förlorat något. Vi har förlorat en dröm och förhoppning, men inget som har funnits i verkliga livet. Nu ska jag göra något bra av det här. En kompis sa till mig att barn kommer till en på ett eller annat sätt. Jag vet att jag inte vill vara barnlös och jag försöker nu övertala min man om att vår familj kommer att bli nya Brangelina. Adopterade, äggdonation, fosterbarn, hundvalpar - alla kan vara välkomna till oss. Som sagt, jag vet bara att jag inte vill vara barnlös!
POD 4 fredag 27 maj
Sov riktigt bra. Förstår att det är lätt att vänja sig vid oxynorm. Vaknade och kände av magen lite. Tog en oxynorm och somnade gott om igen... Tog väl tre under natten tror jag...
Men fredagen var jag som en helt ny människa. Läkaren från reproduktionskliniken kom in och pratade med mig. Privat. Hon ville visa att hon följt med mig i processen och att hon fanns tillgänglig om jag ville prata med henne i framtiden. När jag landat så finns möjligheten till äggdonation i min hemstad.
Är inte där än, men det var skönt att hon kom. Hon tror inte att tumören är en biverkan av hormonbehandling utan att jag har haft den hela tiden. Vi resonerade om uppföljning och hon skulle prata med min gynekolog. Hon berättade om de klimakteriebesvär jag kan förväntas få och de direkt omgående efter operationen. Som tur var finns det hormonsubstitut, men det får man ta efter det att pad-svaret kommit.
Vilket stöd och support jag har haft hela vägen. Vilket team!
Maken hämtade mig vid halv tolv. Orkade gå ner till apoteket och sedan sitta hela vägen hem. Orkade t.o.m gå in i affären och handla lite lunch. Trodde inte det. Det går väl inte fort att gå, men bara det att jag orkar!
Väl hemma mötte en glad, men försiktig hund mig. Hon var duktig och hoppade inte. Hon kände av att något var speciellt! Djur är fantastiska.
Men fredagen var jag som en helt ny människa. Läkaren från reproduktionskliniken kom in och pratade med mig. Privat. Hon ville visa att hon följt med mig i processen och att hon fanns tillgänglig om jag ville prata med henne i framtiden. När jag landat så finns möjligheten till äggdonation i min hemstad.
Är inte där än, men det var skönt att hon kom. Hon tror inte att tumören är en biverkan av hormonbehandling utan att jag har haft den hela tiden. Vi resonerade om uppföljning och hon skulle prata med min gynekolog. Hon berättade om de klimakteriebesvär jag kan förväntas få och de direkt omgående efter operationen. Som tur var finns det hormonsubstitut, men det får man ta efter det att pad-svaret kommit.
Vilket stöd och support jag har haft hela vägen. Vilket team!
Maken hämtade mig vid halv tolv. Orkade gå ner till apoteket och sedan sitta hela vägen hem. Orkade t.o.m gå in i affären och handla lite lunch. Trodde inte det. Det går väl inte fort att gå, men bara det att jag orkar!
Väl hemma mötte en glad, men försiktig hund mig. Hon var duktig och hoppade inte. Hon kände av att något var speciellt! Djur är fantastiska.
POD 3 torsdag 26 maj
Oxycodone 10 mg kl. 06.00. EDA stängdes av kl. 08.00. Halv tio bad jag om den första oxynormen och fick gå och lägga mig. Sedan var jag glad över att det inte var jag som vårdade mig själv den torsdagen. Jag ville bara ligga i fosterställning i ett mörkt rum. Jag ville inte ha någon mat och jag ville bara vara ifred. Jag gick upp ett par varv inne på salen, men gick snabbt och la mig igen. Det värsta var inte sårsmärtan utan TARMARNA!!! Längtade så efter att gaserna skulle bli normala och att få gå och göra nr 2!!!
Hade jag själv vårdat mig själv hade jag väl tvingat upp mig i fåtöljen. Gå ut i korridoren. Tvingat i lite mat etc.
Vid elvatiden på förmiddagen kom usk'an och sa att "magen visst skulle bli omlagd" (jag hade bett om det, de hade ingen rutin för att titta på op.snitt innan hemgång utan gjorde det vid behov). Så det ska jag komma i håg i framtiden. Lägg aldrig om op.sår när EDA'n precis har blivit bortkopplad och patienten har fullt upp med sig själv.
Maken kom in på kvällen efter träningen och även Sara inför sitt nattpass (tack för trevligt kvällssällskap under samtliga kvällar!). Hade kunnat duscha och släppt lite gaser så då kändes det bättre.
Hade jag själv vårdat mig själv hade jag väl tvingat upp mig i fåtöljen. Gå ut i korridoren. Tvingat i lite mat etc.
Vid elvatiden på förmiddagen kom usk'an och sa att "magen visst skulle bli omlagd" (jag hade bett om det, de hade ingen rutin för att titta på op.snitt innan hemgång utan gjorde det vid behov). Så det ska jag komma i håg i framtiden. Lägg aldrig om op.sår när EDA'n precis har blivit bortkopplad och patienten har fullt upp med sig själv.
Maken kom in på kvällen efter träningen och även Sara inför sitt nattpass (tack för trevligt kvällssällskap under samtliga kvällar!). Hade kunnat duscha och släppt lite gaser så då kändes det bättre.
POD 2 onsdag 25 maj
Bra dag! EDA'n fungerade, kunde vara uppe i korridoren, kunde sitta och prata med kollegor etc. Duschade och det var så skönt! En ny människa.
POD 1 24 maj
POD = postoperativ dag.
Trött, trött, trött...
EDA'n gick med 6 ml/h och jag var bra smärtlindrad, men kunde inte höja huvudändan förrän jag kände mig yr och lätt illamående. Trycket låg mellan 90 och 100 systoliskt. Blev serverad frukost, men kunde bara dricka.
Gynekologen kom in med en kaffekopp på morgonen och satte sig i fåtöljen. Hela hans kroppsspråk visade att han var nöjd! Han började prata om möjligheten till äggdonation nu när jag hade kvar min livmoder, men i just den situationen var jag inte mottaglig för den informationen. Jag var så lycklig att det inte var cancer, jag var orolig för mitt första försök att ta mig ur sängen eftersom jag bara blev yr och jag var bara så trött. Att tänka på framtida ev. barn var inte ett primärt behov i det läget!
Min kollega var inne och kollade till mig på morgonen. Trevligt, men kände mig inte social. Jobbigt med ett lätt illamående, då vill jag bara vara ifred i ett mörkt rum, men jag vet att det inte är det bästa.
Sjukgymnasten kom in strax före lunch och jag fick sitta på sängkant. Gick bra. Bad om en handduk så att jag fick tvätta mig i ansiktet. Vi hade tidigare på förmiddagen sänkt EDA'n till 4 ml/h för att förbättra trycket. Låg i op.skjorta hela dagen och väntade att någon skulle komma in och hjälpa mig upp. Jag orkade inte ringa och be om hjälp. Hade ingen intitiativförmåga. När droppet var slut vid femtiden fick jag en annan skjorta. På kvällen kom maken på besök och då vågade jag mig upp för att borsta tänderna. Så skönt!
Blodtrycket blev bättre, men smärtan blev förstås värre. Inte så mycket en sårsmärta utan det var mer tarmen som gjorde ont. Otakt, gasstinn ja vad mer kan det vara?
Natten var lite sämre pga. smärtan, men jag kan ju som alltid sova väldigt bra!
Trött, trött, trött...
EDA'n gick med 6 ml/h och jag var bra smärtlindrad, men kunde inte höja huvudändan förrän jag kände mig yr och lätt illamående. Trycket låg mellan 90 och 100 systoliskt. Blev serverad frukost, men kunde bara dricka.
Gynekologen kom in med en kaffekopp på morgonen och satte sig i fåtöljen. Hela hans kroppsspråk visade att han var nöjd! Han började prata om möjligheten till äggdonation nu när jag hade kvar min livmoder, men i just den situationen var jag inte mottaglig för den informationen. Jag var så lycklig att det inte var cancer, jag var orolig för mitt första försök att ta mig ur sängen eftersom jag bara blev yr och jag var bara så trött. Att tänka på framtida ev. barn var inte ett primärt behov i det läget!
Min kollega var inne och kollade till mig på morgonen. Trevligt, men kände mig inte social. Jobbigt med ett lätt illamående, då vill jag bara vara ifred i ett mörkt rum, men jag vet att det inte är det bästa.
Sjukgymnasten kom in strax före lunch och jag fick sitta på sängkant. Gick bra. Bad om en handduk så att jag fick tvätta mig i ansiktet. Vi hade tidigare på förmiddagen sänkt EDA'n till 4 ml/h för att förbättra trycket. Låg i op.skjorta hela dagen och väntade att någon skulle komma in och hjälpa mig upp. Jag orkade inte ringa och be om hjälp. Hade ingen intitiativförmåga. När droppet var slut vid femtiden fick jag en annan skjorta. På kvällen kom maken på besök och då vågade jag mig upp för att borsta tänderna. Så skönt!
Blodtrycket blev bättre, men smärtan blev förstås värre. Inte så mycket en sårsmärta utan det var mer tarmen som gjorde ont. Otakt, gasstinn ja vad mer kan det vara?
Natten var lite sämre pga. smärtan, men jag kan ju som alltid sova väldigt bra!
Operationsdagen 23 maj
Jag får återberätta det som har hänt eftersom jag inte hade tillgång till internet under min sjukhusvistelse, men framför allt hade jag ingen ork. Nu är jag hemma igen och har återhämtat mig lite så nu kan jag berätta.
Gick upp vid halv sex. Promenad på morgonen med hunden och det kändes konstigt att gå där och veta att snart, kommer jag ha svårt att t.o.m ta mig i och ur sängen! Jag drack preop.dryck och duschade.
Svärfar skjutsade mig till sjukhuset till kl. 07.00. Han släppte av mig vid södra och jag träffade en av mina kirurger som hjälpte mig med väskan. Han är omtänksam han, men han tyckte att de skulle ta bort allt. Det var säkrast så. Kändes väl inte så kul... Förstår vad han menar, men jag är ju bara 33 år.
Fick eget rum på avdelningen och började installera mig. Då kom en kollega som hade jobbat natt ner för att önska mig lycka till. Jag klarade inte av att hålla tårarna borta. Kände mig så rädd. Hon erbjöd sig att stanna kvar och hålla mig sällskap (tack!), men jag avböjde. Lättare att fokusera på annat om jag är ensam.
Sedan började väntan. Fick höra att jag skulle vara nr 3.
Kunde läsa ut min bok, men orkade inte påbörja någon ny. Ringde min syster, men orkade inte fokusera på att prata eller lyssna på vad någon annan sa. Sms'ade "min kirurg" - var rädd att han skulle bli upptagen och inte ha möjlighet att vara hos mig under operation. Han kom in och satte sig hos mig. Han lovade att han skulle vara med. Jag frågade om han trodde att de skulle behöva ta bort allt och han svarade ärligt - ja. Jag sms'ade mannen för att förbereda honom. Vi hoppades ju på att man kunde spara en äggstock och livmodern alt. att man kunde frysa in en äggstock. Hoppet är det sista som överger en människa. Samtidigt var vi väl medvetna om att om det är/misstänktes vara cancer så skulle allt tas bort. Livet först!
Fick en pvk (tredje försöket lyckades!) och dropp vid 11.00. Hade redan börjat få huvudvärk, hade inte druckit sedan strax före sex. Började bli orolig för att jag skulle bli struken, men klockan 13 var jag välkommen ner till preop. Allt kom över mig och tårarna bara rann. Nu skulle jag snart få veta! Blev erbjuden mer lugnande, men det kändes skönt att gråta. Skönt att träffa min kompis som skulle lägga EDA'n. Kände mig så omhändertagen av människor som vet vem jag är och det var skönt att kunna berätta att jag var rädd och nervös. Han torkade mina tårar och höll mig i handen. Sedan körde vi! Att få EDA gick mycket bättre än jag trodde och det enda som kändes var bedövningssticken. Premedicineringen gjorde mig småhög och avslappnad. Blodtrycksfallet som följde "testdosen" i EDA'n upplevdes som ett hastigt illamående, men det blev betydligt bättre med medicin. Sedan var det dags!
In på op.salen och försök till förflyttning till operationsbord. Misslyckades då jag var helt bedövad i magen (inga magmuskler) och orkade inte lyfta mina skulderblad eller axlar. Proceduren tar väl inte mer än 5 minuter med förflyttning, benstöd, trombosmanschetter etc. innan man får sova. Narkosläkaren säger att det kommer att snurra lite grann och nästa gång säger han nu ska du sova och så minns man inget mer...
Vaknade och kände att de hade tagit bort allt! Smärtan i underlivet tydde på det.
Var så trött när jag kom till postop. Blev uppkopplad och somnade hela tiden. Inget illamående - skönt! Usk'an gick emot sängen hela tiden så att jag vaknade vilket var irriterande, men jag förstod sedan att han ville se en reaktion från mig. När jag vaknade lite mer insåg jag att klockan var kvart över sju på kvällen. Fick höra att jag ev. skulle stanna kvar på postop. över natten! Då måste de ha gjort en stor operation - varför skulle jag annars behöva den övervakningen. En annan kompis som är narkosläkare kom in och det kändes också helt fantastiskt tryggt! Tror att jag sa att det molade en del och jag vet att jag blev erbjuden bolusdos, men det tackade jag nej till. Syrgas har en speciell smak i munnen - plastig, gasig och lite söt, men vad effektivt det är mot det svaga illamåendet!
När jag väl vaknade till gick det fort. Min kirurg ringde och meddelade att operationen hade gått bra. Fryssnitten hade visat samma celler som det tidigare patologprovet - lätt till måttliga cellförändringar, ev. borderlinetumör. De kunde spara min livmoder. Tyvärr satt tumören på båda äggstockarna (och hade växt ihop som en korv) och ingen av dem kunde sparas eller frysas in. Pratade en snabbis med mannen och han var också lycklig för att det inte var cancer! Blev mobiliserad till sängkant som man ska och blev förstås jätteyr. Snittet på magen är det längsta jag har sett - hela medellinjen! Från blygdben till ca 1 dm ovanför naveln!
Fick komma upp till avdelningen redan vi nio-tiden på kvällen. Sov gott hela natten. Minns att jag vaknade av och till - lycklig för att det inte var cancer.
Gick upp vid halv sex. Promenad på morgonen med hunden och det kändes konstigt att gå där och veta att snart, kommer jag ha svårt att t.o.m ta mig i och ur sängen! Jag drack preop.dryck och duschade.
Svärfar skjutsade mig till sjukhuset till kl. 07.00. Han släppte av mig vid södra och jag träffade en av mina kirurger som hjälpte mig med väskan. Han är omtänksam han, men han tyckte att de skulle ta bort allt. Det var säkrast så. Kändes väl inte så kul... Förstår vad han menar, men jag är ju bara 33 år.
Fick eget rum på avdelningen och började installera mig. Då kom en kollega som hade jobbat natt ner för att önska mig lycka till. Jag klarade inte av att hålla tårarna borta. Kände mig så rädd. Hon erbjöd sig att stanna kvar och hålla mig sällskap (tack!), men jag avböjde. Lättare att fokusera på annat om jag är ensam.
Sedan började väntan. Fick höra att jag skulle vara nr 3.
Kunde läsa ut min bok, men orkade inte påbörja någon ny. Ringde min syster, men orkade inte fokusera på att prata eller lyssna på vad någon annan sa. Sms'ade "min kirurg" - var rädd att han skulle bli upptagen och inte ha möjlighet att vara hos mig under operation. Han kom in och satte sig hos mig. Han lovade att han skulle vara med. Jag frågade om han trodde att de skulle behöva ta bort allt och han svarade ärligt - ja. Jag sms'ade mannen för att förbereda honom. Vi hoppades ju på att man kunde spara en äggstock och livmodern alt. att man kunde frysa in en äggstock. Hoppet är det sista som överger en människa. Samtidigt var vi väl medvetna om att om det är/misstänktes vara cancer så skulle allt tas bort. Livet först!
Fick en pvk (tredje försöket lyckades!) och dropp vid 11.00. Hade redan börjat få huvudvärk, hade inte druckit sedan strax före sex. Började bli orolig för att jag skulle bli struken, men klockan 13 var jag välkommen ner till preop. Allt kom över mig och tårarna bara rann. Nu skulle jag snart få veta! Blev erbjuden mer lugnande, men det kändes skönt att gråta. Skönt att träffa min kompis som skulle lägga EDA'n. Kände mig så omhändertagen av människor som vet vem jag är och det var skönt att kunna berätta att jag var rädd och nervös. Han torkade mina tårar och höll mig i handen. Sedan körde vi! Att få EDA gick mycket bättre än jag trodde och det enda som kändes var bedövningssticken. Premedicineringen gjorde mig småhög och avslappnad. Blodtrycksfallet som följde "testdosen" i EDA'n upplevdes som ett hastigt illamående, men det blev betydligt bättre med medicin. Sedan var det dags!
In på op.salen och försök till förflyttning till operationsbord. Misslyckades då jag var helt bedövad i magen (inga magmuskler) och orkade inte lyfta mina skulderblad eller axlar. Proceduren tar väl inte mer än 5 minuter med förflyttning, benstöd, trombosmanschetter etc. innan man får sova. Narkosläkaren säger att det kommer att snurra lite grann och nästa gång säger han nu ska du sova och så minns man inget mer...
Vaknade och kände att de hade tagit bort allt! Smärtan i underlivet tydde på det.
Var så trött när jag kom till postop. Blev uppkopplad och somnade hela tiden. Inget illamående - skönt! Usk'an gick emot sängen hela tiden så att jag vaknade vilket var irriterande, men jag förstod sedan att han ville se en reaktion från mig. När jag vaknade lite mer insåg jag att klockan var kvart över sju på kvällen. Fick höra att jag ev. skulle stanna kvar på postop. över natten! Då måste de ha gjort en stor operation - varför skulle jag annars behöva den övervakningen. En annan kompis som är narkosläkare kom in och det kändes också helt fantastiskt tryggt! Tror att jag sa att det molade en del och jag vet att jag blev erbjuden bolusdos, men det tackade jag nej till. Syrgas har en speciell smak i munnen - plastig, gasig och lite söt, men vad effektivt det är mot det svaga illamåendet!
När jag väl vaknade till gick det fort. Min kirurg ringde och meddelade att operationen hade gått bra. Fryssnitten hade visat samma celler som det tidigare patologprovet - lätt till måttliga cellförändringar, ev. borderlinetumör. De kunde spara min livmoder. Tyvärr satt tumören på båda äggstockarna (och hade växt ihop som en korv) och ingen av dem kunde sparas eller frysas in. Pratade en snabbis med mannen och han var också lycklig för att det inte var cancer! Blev mobiliserad till sängkant som man ska och blev förstås jätteyr. Snittet på magen är det längsta jag har sett - hela medellinjen! Från blygdben till ca 1 dm ovanför naveln!
Fick komma upp till avdelningen redan vi nio-tiden på kvällen. Sov gott hela natten. Minns att jag vaknade av och till - lycklig för att det inte var cancer.
söndag 22 maj 2011
Dagen före dagen D
Har haft fullt upp hela dagen. Har sett till att hålla mig sysselsatt och det har gått jättebra faktiskt. Nu är det bara 1 preop.dryck kvar och duschen (enl. kvinnoklinikens rutiner behöver man bara duscha en gång, men jag kör "våra" - 2 x dubbeldusch).
Har varit effektiv här hemma och kan komma tillbaka hem och vara nöjd. Känns bra!
Det bästa är att jag inte har tänkt på morgondagen så mycket. Det är därför jag inte alltid har svarat när kompisarna ringt. Orkar inte. Vill bara att morgondagen ska vara över och att jag får veta. Mamma sa att det är som att spela rysk roulette och ja, det känns faktiskt så lite. Men jag tänker positivt så chanserna är inte 50/50 utan 1 av 4 som man med ögat tror är cancer visar sig vara godartat.
Hoppas jag får behålla en äggstock och min livmoder!!!
Har varit effektiv här hemma och kan komma tillbaka hem och vara nöjd. Känns bra!
Det bästa är att jag inte har tänkt på morgondagen så mycket. Det är därför jag inte alltid har svarat när kompisarna ringt. Orkar inte. Vill bara att morgondagen ska vara över och att jag får veta. Mamma sa att det är som att spela rysk roulette och ja, det känns faktiskt så lite. Men jag tänker positivt så chanserna är inte 50/50 utan 1 av 4 som man med ögat tror är cancer visar sig vara godartat.
Hoppas jag får behålla en äggstock och min livmoder!!!
Imorgon...
I morgon är det dags...
Idag ska jag ladda, men framför allt njuta.
Jag ska ut i min fantastiska trädgård och rensa (sedan får jag väl peka med hela handen så att min man rensar som jag vill...).
Solen skiner från en klarblå himmel.
Ser hammocken stå tom i trädgården. Känns mer lockande att lägga mig där med en bra bok!
Idag ska jag ladda, men framför allt njuta.
Jag ska ut i min fantastiska trädgård och rensa (sedan får jag väl peka med hela handen så att min man rensar som jag vill...).
Solen skiner från en klarblå himmel.
Ser hammocken stå tom i trädgården. Känns mer lockande att lägga mig där med en bra bok!
lördag 21 maj 2011
Sanndröm förhoppningsvis!
I natt drömde jag om operationen och ja, korven var godartad och jag mådde jättebra efter operationen. Måtte det vara en sanndröm, det tror jag!!!
EGO-tavla
Jag fick hjälp av familj och vänner att göra en EGO-tavla och den blev så fin att jag måste visa den även här! Den ska ramas in och finnas på sängbordet så att jag snabbt återhämtar mig!
Jag har även gjort en tavla med bilder på det som gör livet värt att leva för! Ett collage som bara kan göra mig glad. Jag älskar Alice i pippiperuk och ögon fulla av bus!!!
Jag har även gjort en tavla med bilder på det som gör livet värt att leva för! Ett collage som bara kan göra mig glad. Jag älskar Alice i pippiperuk och ögon fulla av bus!!!
fredag 20 maj 2011
Verkligheten kom över mig igår...
Igår kom verkligheten över mig igen. Hade lyckats "förtränga" det hemska, men igår blev jag ledsen och rädd igen.
Var på jobbet på förmiddagen och det var hur trevligt som helst. Så skönt att komma tillbaka till sin vardag. Vad jag saknar det! Att träffa alla härliga människor som jag i vanliga fall träffar så gott som dagligen. Tiden gick så fort och jag hann inte med något av det jag hade tänkt.
Fick intyget för närståendepenning till maken. Läskigt att se den skriften om sig själv. Ovarialtumör, stor tumör i lilla bäckenet, misstanke om malign diagnos, risk för ytterligare tilläggsbehandling, vara av allvarlig art och livshotande karaktär. Gäller det här mig? Jag känner mig inte ens sjuk.
Pratade med mamma på vägen hem och hon blev ledsen. Min fantastiska mamma som alltid är mamma och alltid är så stark inför oss. Jag förstår att det här är jobbigt för Dig!!! Älskar Dig mamma!
Längtar efter Dig och pappa. Skulle ha velat ge dig en kram och gråtit tillsammans med dig. Ibland känns det väldigt långt mellan oss.
Kom hem och fick två otroligt vackra blombud, från makens bästa kompis med familj och från "min" sektion. Då bröt jag ihop! Jag är verkligen sjuk och ska genomgå något som är riktigt riktigt stort och läskigt.
Tur att jag har fantastiska vänner som ställer upp på mig! Fick komma hem till Åsa med familj och äta gott - grillat! Och jag fick tänka på annat!!! Tack!!!
Var på jobbet på förmiddagen och det var hur trevligt som helst. Så skönt att komma tillbaka till sin vardag. Vad jag saknar det! Att träffa alla härliga människor som jag i vanliga fall träffar så gott som dagligen. Tiden gick så fort och jag hann inte med något av det jag hade tänkt.
Fick intyget för närståendepenning till maken. Läskigt att se den skriften om sig själv. Ovarialtumör, stor tumör i lilla bäckenet, misstanke om malign diagnos, risk för ytterligare tilläggsbehandling, vara av allvarlig art och livshotande karaktär. Gäller det här mig? Jag känner mig inte ens sjuk.
Pratade med mamma på vägen hem och hon blev ledsen. Min fantastiska mamma som alltid är mamma och alltid är så stark inför oss. Jag förstår att det här är jobbigt för Dig!!! Älskar Dig mamma!
Längtar efter Dig och pappa. Skulle ha velat ge dig en kram och gråtit tillsammans med dig. Ibland känns det väldigt långt mellan oss.
Kom hem och fick två otroligt vackra blombud, från makens bästa kompis med familj och från "min" sektion. Då bröt jag ihop! Jag är verkligen sjuk och ska genomgå något som är riktigt riktigt stort och läskigt.
Tur att jag har fantastiska vänner som ställer upp på mig! Fick komma hem till Åsa med familj och äta gott - grillat! Och jag fick tänka på annat!!! Tack!!!
torsdag 19 maj 2011
Tvättar ett par fönster och funderar över livet...
Har tvättat två fönster och inser hur otroligt tråkigt det är.
Jag älskar dock när det är klart. Inte för att direkt blir snyggare eftersom jag alltid lyckas att få ränder (vad gör jag för fel?), men känslan av att det är gjort är underbart. En gång på våren och en gång på hösten (i alla fall innan första advent...).
Nu har jag gjort två och tänker ta paus. Vi får se om jag gör några fler. Hade varit skönt att få det gjort innan operation så att jag vet att det är avklarat, men jag tänker mycket på vad "min" kurator sa. Du kanske känner att du har lust nu och säger att du ska göra något i morgon och så kommer morgondagen och man har inte alls lust. Då får man säga nej och göra något annat istället. Detta tänker jag mycket på eftersom jag har tänkt att komma in till jobbet innan långsjukskrivningen. Behöver kolla av mailen, få iväg en enkät, lägga schema etc., men jag har inte haft ork. Framför allt att inte veta vad man ska säga till alla. Har jag cancer eller inte? Det är ingen som vet. Ja, det är synd om mig, men alla behöver inte tycka det. Det räcker om jag tycker det. Är det ok att jag är glad och skrattar eller måste man gråta för att man ev. har cancer?
Nu vet jag i alla fall lite mer efter gårdagens inskrivning och jag känner ev. för att komma in till fredagsfikat imorgon.
Eller så struntar jag i det då med, vem vet?!
Jag älskar dock när det är klart. Inte för att direkt blir snyggare eftersom jag alltid lyckas att få ränder (vad gör jag för fel?), men känslan av att det är gjort är underbart. En gång på våren och en gång på hösten (i alla fall innan första advent...).
Nu har jag gjort två och tänker ta paus. Vi får se om jag gör några fler. Hade varit skönt att få det gjort innan operation så att jag vet att det är avklarat, men jag tänker mycket på vad "min" kurator sa. Du kanske känner att du har lust nu och säger att du ska göra något i morgon och så kommer morgondagen och man har inte alls lust. Då får man säga nej och göra något annat istället. Detta tänker jag mycket på eftersom jag har tänkt att komma in till jobbet innan långsjukskrivningen. Behöver kolla av mailen, få iväg en enkät, lägga schema etc., men jag har inte haft ork. Framför allt att inte veta vad man ska säga till alla. Har jag cancer eller inte? Det är ingen som vet. Ja, det är synd om mig, men alla behöver inte tycka det. Det räcker om jag tycker det. Är det ok att jag är glad och skrattar eller måste man gråta för att man ev. har cancer?
Nu vet jag i alla fall lite mer efter gårdagens inskrivning och jag känner ev. för att komma in till fredagsfikat imorgon.
Eller så struntar jag i det då med, vem vet?!
Lättare, men otroligt trött
Klockan är nu 13.00 - mitt på dagen - och jag har fortfarande inte klätt på mig. Har gått i morgonrock hela dagen. Jag är seg och hunden också. Varför då stressa?
Jag har sett på TV, druckit kaffe och pratat i telefon med nära och kära.
Känns skönt att ha berättat för nästan alla om min situation. Det har varit jobbigt när man inte vet att förmedla något som man inte vet. Då är det lättare att dela med några, men jag är ju sådan att jag vill och behöver prata med ALLA. Och nu vet nästan alla och kan följa mig här. Det känns jättebra.
Så lättad över att veta att inga mer resultat ska in före operationen, inga mer överraskningar kan komma förrän efter måndag. Så skönt att veta att det finns ett helt team runt omkring mig som bryr sig om mig!
Jag har t.o.m en egen operatör med mig som vet vad JAG vill! Jag känner mig så omhändertagen och trygg. Samtidigt som jag förstås är livrädd...
Men med all hjälp så kommer detta att gå super! Jag fixar det här!!! P.S ville ha lite siffror från kapacitetsplaneringen. Känns som en jättebra arbetsuppgift att ta tag i i sommar!
Jag har sett på TV, druckit kaffe och pratat i telefon med nära och kära.
Känns skönt att ha berättat för nästan alla om min situation. Det har varit jobbigt när man inte vet att förmedla något som man inte vet. Då är det lättare att dela med några, men jag är ju sådan att jag vill och behöver prata med ALLA. Och nu vet nästan alla och kan följa mig här. Det känns jättebra.
Så lättad över att veta att inga mer resultat ska in före operationen, inga mer överraskningar kan komma förrän efter måndag. Så skönt att veta att det finns ett helt team runt omkring mig som bryr sig om mig!
Jag har t.o.m en egen operatör med mig som vet vad JAG vill! Jag känner mig så omhändertagen och trygg. Samtidigt som jag förstås är livrädd...
Men med all hjälp så kommer detta att gå super! Jag fixar det här!!! P.S ville ha lite siffror från kapacitetsplaneringen. Känns som en jättebra arbetsuppgift att ta tag i i sommar!
onsdag 18 maj 2011
Inskrivningssamtal nr 2
Halv nio var vi välkomna. Både jag och mannen var så nöjda att vi hade fått en hel del resultat innan, hur nervös hade man inte annars varit för det här besöket? Det kändes ändå som att jag skulle få min dom. Kommer jag fortfarande att vara en fertil kvinna efter operationen på måndag eller blir jag en klimakterietant?
I hissen till kvinnoklinikens mottagning kom två av "mina" kirurger in i hissen och jag fick en varm och spontan kram. Såg knappt att de var de som kom in först, var i min egen värld.
Träffade först sjuksköterskan och sedan gynekologen. Han berättade att förändringen var 6x9x5 - hur stor som helst! Att man inte känner en sådan "korv"? Han sa att man förbereder sig för att operera en ovarialcancer - teamet är förberett, jag är smärtlindrad med EDA etc. Röntgen visar inte hela sanningen och man kommer att ta fryssnitt från den "fulaste" delen av "korven" efter att den tagits bort. Utifrån det svaret går man vidare. Om det visar cancerceller tar de bort allt - äggstockar, äggledare, livmoder, lymfkörtlar, ev. tarm etc. Är det inga tecken på cancerceller kanske jag får behålla min vänstra äggstock. Det är det vi hoppas på!!!
Min kirurg ska vara med under operationen och det känns så skönt! Min advokat i operationssåret som verkligen vet vad jag vill. Först livet, sedan fertiliteten.
Jag var nöjd med inskrivningssamtalet, gynekologen var väldigt ärlig och rak. Nu är det bara att hålla tummar och be till han där uppe. Hjälp mig de som är troende, annars kan ni bara hålla tummarna!
Träffade narkosläkaren - min härliga underbare spexkompis. Han ska lägga EDA'n och söva mig. Det känns tryggt. Jag kommer att bli så omhändertagen.
Max 4 vårddagar är min tanke! Självklart ska jag introducera preop.dryck på kvinnokliniken (de använde det inte, men det ska jag!).
I hissen till kvinnoklinikens mottagning kom två av "mina" kirurger in i hissen och jag fick en varm och spontan kram. Såg knappt att de var de som kom in först, var i min egen värld.
Träffade först sjuksköterskan och sedan gynekologen. Han berättade att förändringen var 6x9x5 - hur stor som helst! Att man inte känner en sådan "korv"? Han sa att man förbereder sig för att operera en ovarialcancer - teamet är förberett, jag är smärtlindrad med EDA etc. Röntgen visar inte hela sanningen och man kommer att ta fryssnitt från den "fulaste" delen av "korven" efter att den tagits bort. Utifrån det svaret går man vidare. Om det visar cancerceller tar de bort allt - äggstockar, äggledare, livmoder, lymfkörtlar, ev. tarm etc. Är det inga tecken på cancerceller kanske jag får behålla min vänstra äggstock. Det är det vi hoppas på!!!
Min kirurg ska vara med under operationen och det känns så skönt! Min advokat i operationssåret som verkligen vet vad jag vill. Först livet, sedan fertiliteten.
Jag var nöjd med inskrivningssamtalet, gynekologen var väldigt ärlig och rak. Nu är det bara att hålla tummar och be till han där uppe. Hjälp mig de som är troende, annars kan ni bara hålla tummarna!
Träffade narkosläkaren - min härliga underbare spexkompis. Han ska lägga EDA'n och söva mig. Det känns tryggt. Jag kommer att bli så omhändertagen.
Max 4 vårddagar är min tanke! Självklart ska jag introducera preop.dryck på kvinnokliniken (de använde det inte, men det ska jag!).
tisdag 17 maj 2011
Det regnar och ändå känns det positivt i mitt hjärta...
I denna ovisshetens tid har jag fasat för telefonsamtalet då jag skulle få reda på sanningen. Jag var rädd att telefonsamtalet skulle komma när det regnar ute (vem kan leverera positiva besked då?). Jag var rädd att få besked fredagen den 13. Så kom svaret idag och det var positivt i min värld. Och det regnar.
Pratade med "min" kirurg och han berättade att han hade kontaktat "den bäste" gynekologen och gjort upp en plan med honom. Samtidigt som vi pratade hade patologsvaret kommit.
Lätt till måttliga cellförändringar i den fingerliknande vävnaden. Borderlinetumör var sammanfattningen. Vi blev båda väldigt glada och lättade. För min del finns det hopp om att få behålla någon av mina äggstockar. Min kirurg sa att huvudsaken är att jag blir frisk. Självklart är det det viktigaste och jag ska komma ihåg det inför morgondagens inskrivningssamtal.
En borderlinetumör är tydligen varken god- eller elakartad, men framför allt sprider den sig sällan till omkringliggande vävnad/organ. Får veta mer i morgon, men idag känns det fantastiskt.
Pratade med "min" kirurg och han berättade att han hade kontaktat "den bäste" gynekologen och gjort upp en plan med honom. Samtidigt som vi pratade hade patologsvaret kommit.
Lätt till måttliga cellförändringar i den fingerliknande vävnaden. Borderlinetumör var sammanfattningen. Vi blev båda väldigt glada och lättade. För min del finns det hopp om att få behålla någon av mina äggstockar. Min kirurg sa att huvudsaken är att jag blir frisk. Självklart är det det viktigaste och jag ska komma ihåg det inför morgondagens inskrivningssamtal.
En borderlinetumör är tydligen varken god- eller elakartad, men framför allt sprider den sig sällan till omkringliggande vävnad/organ. Får veta mer i morgon, men idag känns det fantastiskt.
Inskrivning och operation
Idag ringde operationsplaneraren från kvinnokliniken. Jag ska få komma på inskrivningssamtal till "cancerkirurgen" och den mest skicklige gynekologen i morgon halv nio. Ny narkosbedömning samma dag och operation på måndag (tidigarelagd).
Jaha, då har väl patologsvaret kommit och jag har väl cancer då. Varför skulle de annars ta den skickligaste kirurgen och tidigarelägga operationsdagen?
Jag kontaktade direkt "min" kirurg för att få veta. Han rondade. Så otroligt vardagligt härligt att sitta och förmiddagsronda efter en röntgenrond. Jag längtar tillbaka till vardagen...
Han skulle återkomma. Jag måste få veta sanningen.
Försökte få tag på mannen. Han svarar inte. Varför har han inte på mobilen när han vet att jag väntar besked? Orkar han inte ta emot mina jobbiga samtal? Nu sitter jag ensam hemma. Det regnar ute och det är igenmulet.
Jaha, då har väl patologsvaret kommit och jag har väl cancer då. Varför skulle de annars ta den skickligaste kirurgen och tidigarelägga operationsdagen?
Jag kontaktade direkt "min" kirurg för att få veta. Han rondade. Så otroligt vardagligt härligt att sitta och förmiddagsronda efter en röntgenrond. Jag längtar tillbaka till vardagen...
Han skulle återkomma. Jag måste få veta sanningen.
Försökte få tag på mannen. Han svarar inte. Varför har han inte på mobilen när han vet att jag väntar besked? Orkar han inte ta emot mina jobbiga samtal? Nu sitter jag ensam hemma. Det regnar ute och det är igenmulet.
måndag 16 maj 2011
Mål
Väntar fortfarande på svar från patologen. Idag är jag ensam hemma. Mannen var tvungen att gå tillbaka till jobbet. Han har också ledsnat på att vänta. Svaret dröjer ju och att bara gå här och dra blir bara frustrerande. Under den här helgen har jag satt upp en del mål och målsättningar (oavsett om det här visar sig vara cancer eller inte - det kommer att bli en stor bukoperation troligtvis och en del rehabiliteringstid...).
1. Jag ska aldrig mer jobba 100%, 75-80% räcker gott och väl.
2. Jag ska skaffa norsk sjuksköterskelegitimation så att jag kan jobba där en helg och få ihop pengar som en heltidslön.
3. Jag ska gå en pilgrimsvandring med min allra bästa vän. Första sträckan ska vi ta i slutet av sommaren/ i början av hösten.
4. Jag ska köra femmans multisport även i år (ev. den kortare sträckan om jag inte hinner träna upp mig tillräckligt).
5. Semester i Thailand drygt två veckor i november. Ser fram emot detta!!!
6. New York Marathon november 2012.
1. Jag ska aldrig mer jobba 100%, 75-80% räcker gott och väl.
2. Jag ska skaffa norsk sjuksköterskelegitimation så att jag kan jobba där en helg och få ihop pengar som en heltidslön.
3. Jag ska gå en pilgrimsvandring med min allra bästa vän. Första sträckan ska vi ta i slutet av sommaren/ i början av hösten.
4. Jag ska köra femmans multisport även i år (ev. den kortare sträckan om jag inte hinner träna upp mig tillräckligt).
5. Semester i Thailand drygt två veckor i november. Ser fram emot detta!!!
6. New York Marathon november 2012.
söndag 15 maj 2011
Hantera denna fruktansvärda situation...
Hur gör man då för att hantera denna fruktansvärda situation och denna ovisshet?
Jag har börjat vandra och vara ute i skogen. Höra fåglar kvittra, se det vackra världen har att erbjuda och att gå, gå, gå. Hinner tänka en del, men det är svårt att tänka negativa tankar i en skog som är full av liv och i vårens precis utslagna prakt. Det är för vackert!!!
Tillbringa så mycket tid som möjligt med min hund. Hon är fantastisk! Hon får mig att leva i nuet - hon behöver mat, promenader och omvårdnad. Hon torkar mina tårar när jag är ledsen, hon busar med mig och få mig glad och hon är i min närhet och ger mig kärlek. Tack gode gud att vi vågade skaffa henne förra året, hon är min räddning!
Jag försöker att hänga upp mig på det positiva som finns. Inga tecken till överväxt eller spridning och man vet inte än vad det är. Det kan ju fortfarande vara något godartat.
Odla och göra något praktiskt med händerna. Att plantera något som ska växa och som jag ska vårda känns livsnödvändigt just nu.
Positiv livssyn, det här fixar jag! Jag är stark psykiskt och fysiskt. Starkare än vad jag trodde!
Utnyttja det fantastiska sociala nätverk jag har runt omkring mig. Jag blir starkare om jag delar min ångest och oro med andra som kan lyfta upp mig från det svarta hålet. Andra kan dela min sorg, andra kan få mig att skratta och tänka på annat.
Tack för all hjälp älskade familj och vänner!
Jag har börjat vandra och vara ute i skogen. Höra fåglar kvittra, se det vackra världen har att erbjuda och att gå, gå, gå. Hinner tänka en del, men det är svårt att tänka negativa tankar i en skog som är full av liv och i vårens precis utslagna prakt. Det är för vackert!!!
Tillbringa så mycket tid som möjligt med min hund. Hon är fantastisk! Hon får mig att leva i nuet - hon behöver mat, promenader och omvårdnad. Hon torkar mina tårar när jag är ledsen, hon busar med mig och få mig glad och hon är i min närhet och ger mig kärlek. Tack gode gud att vi vågade skaffa henne förra året, hon är min räddning!
Jag försöker att hänga upp mig på det positiva som finns. Inga tecken till överväxt eller spridning och man vet inte än vad det är. Det kan ju fortfarande vara något godartat.
Odla och göra något praktiskt med händerna. Att plantera något som ska växa och som jag ska vårda känns livsnödvändigt just nu.
Positiv livssyn, det här fixar jag! Jag är stark psykiskt och fysiskt. Starkare än vad jag trodde!
Utnyttja det fantastiska sociala nätverk jag har runt omkring mig. Jag blir starkare om jag delar min ångest och oro med andra som kan lyfta upp mig från det svarta hålet. Andra kan dela min sorg, andra kan få mig att skratta och tänka på annat.
Tack för all hjälp älskade familj och vänner!
Väntan på svar från patologen
Att denna ovisshet kan vara så jobbig. I torsdags var vi ute på långpromenad i ett naturreservat längs med vattnet. Helt underbart och jag kunde koppla bort cancern för en stund. Så fort vi var på väg hem kom oron tillbaka. Nu kunde "min" dr ringa när som helst och berätta domen. Varför ringer han inte? Är det ett dåligt besked han ska ge och känner han att han inte orkar det? Hörde ingenting på hela kvällen...
På fredag eftermiddag ringde han och sa att svaret inte fanns klart än och att jag skulle ta en helg "ledigt". Skönt att veta att jag inget kan göra under en hel helg utan bara försöka släppa så mycket som möjligt. Var rent av lycklig i vårt samtal och vi skoja och skämta som vanligt. Skönt.
Jag är dock förbannad på gynekologen och kvinnokliniken. Ingen har hört av sig till mig under veckan. Jag fick en cancerbesked fredag eftermiddag och sedan hör ingen av sig för att höra hur jag mår eller hur jag hanterar min situation. Hur kan de veta att jag själv har ringt in en kurator, att jag har gjort min CT thorax/buk, att jag har fått reda på det resultatet och att jag är inplanerad för ny operation i slutet av maj? De har ingen aning om denna vetskap och det känns som om de skiter i det. Usch vad jag skäms för att vara en del av denna organisation. När jag kommer tillbaka till mitt arbete ska jag fortsätta att utveckla vården till det bättre för våra patienter.
Idag börjar ångesten komma krypande igen. I morgon borde samtalet komma. Eller inte... Det kan ju ta flera veckor innan patologen lämnar svar. Det vet jag ju.
På fredag eftermiddag ringde han och sa att svaret inte fanns klart än och att jag skulle ta en helg "ledigt". Skönt att veta att jag inget kan göra under en hel helg utan bara försöka släppa så mycket som möjligt. Var rent av lycklig i vårt samtal och vi skoja och skämta som vanligt. Skönt.
Jag är dock förbannad på gynekologen och kvinnokliniken. Ingen har hört av sig till mig under veckan. Jag fick en cancerbesked fredag eftermiddag och sedan hör ingen av sig för att höra hur jag mår eller hur jag hanterar min situation. Hur kan de veta att jag själv har ringt in en kurator, att jag har gjort min CT thorax/buk, att jag har fått reda på det resultatet och att jag är inplanerad för ny operation i slutet av maj? De har ingen aning om denna vetskap och det känns som om de skiter i det. Usch vad jag skäms för att vara en del av denna organisation. När jag kommer tillbaka till mitt arbete ska jag fortsätta att utveckla vården till det bättre för våra patienter.
Idag börjar ångesten komma krypande igen. I morgon borde samtalet komma. Eller inte... Det kan ju ta flera veckor innan patologen lämnar svar. Det vet jag ju.
onsdag 11 maj 2011
Listor...
Ja, jag är en listmänniska och nu har jag även gjort en lista över vad jag behöver få reda på i denna hemska situation som jag befinner mig i. Vad är det jag behöver ta reda på efter beskedet - förändringen du har på din äggstock ser ut som cancer!
- malignt (elakartad förändring) eller benignt (godartad förändring)
- överväxt till andra organ
- spridning till andra organ, bukhinna eller lymfkörtlar
- ascitesvätska
- prognos (jag vet att det är svårt att säga, men man vet ju om man kommer att dö efter sommaren eller om prognosen ser god ut)
- behandling (kirurgisk, onkologisk eller en kombination - i vilken ordning)
- operationsteknik
- behandlingens mål (botande - kurativ, lindrande -palliativ)
- tidsplan (hur lång tid kommer behandlingen att ta? Sjukskrivning etc.)
- konsekvenser av behandling (klimakteriet, sexuell dysfunktion, hårbortfall?)
uppföljning
- multidisciplinär beslutskonferens (vilka är det som har bestämt behandlingsplanen och vilka alternativ har jag)
Det viktigaste tre punkterna för mig är:
1. överlevnad
2. bevara förmågan att bli mamma
3. minska risken för sexuell dysfunktion och andra konsekvenser/biverkningar som påverkar livskvaliteten negativt
- malignt (elakartad förändring) eller benignt (godartad förändring)
- överväxt till andra organ
- spridning till andra organ, bukhinna eller lymfkörtlar
- ascitesvätska
- prognos (jag vet att det är svårt att säga, men man vet ju om man kommer att dö efter sommaren eller om prognosen ser god ut)
- behandling (kirurgisk, onkologisk eller en kombination - i vilken ordning)
- operationsteknik
- behandlingens mål (botande - kurativ, lindrande -palliativ)
- tidsplan (hur lång tid kommer behandlingen att ta? Sjukskrivning etc.)
- konsekvenser av behandling (klimakteriet, sexuell dysfunktion, hårbortfall?)
uppföljning
- multidisciplinär beslutskonferens (vilka är det som har bestämt behandlingsplanen och vilka alternativ har jag)
Det viktigaste tre punkterna för mig är:
1. överlevnad
2. bevara förmågan att bli mamma
3. minska risken för sexuell dysfunktion och andra konsekvenser/biverkningar som påverkar livskvaliteten negativt
PAD-svar
Fy fasiken vad jobbigt det är att vänta.
P.S sa att han skulle ringa efter kl. två. Vid halv fem pratade vi med varandra och då hade svaret fortfarande inte kommit än. Förhoppningsvis imorgon...
P.S sa att han skulle ringa efter kl. två. Vid halv fem pratade vi med varandra och då hade svaret fortfarande inte kommit än. Förhoppningsvis imorgon...
tisdag 10 maj 2011
CT Thorax/buk
Ringde "min" kirurg i söndagskväll för att berätta varför jag var sjukskriven. Hans första fråga var: - vem såg mer än hon? Vem ringde hon in på salen? Berättade för honom att det inte var det första operatören sa och jag hade inte ens en tanke på att fråga... Skulle jag det? Han ringde upp mig i måndags eftermiddag för att höra hur jag mådde. Då var vi på utflykt i vårsolen. Njöt hela dagen av vatten, vindstilla strand och picknick på filten. En må-bra-dag helt enkelt. Han kollade mina remisser och såg att ct'n inte var akutbeställd och då planeras röntgen inom 2-3 veckor! Han såg även att remissen hade blivit avslagen (är skriven i fel stad, då tillhör jag visst det lilla sjukhuset...). Han blev förbannad och passade även på att kontakta patologen för att se till att få PAD-svaret så fort som möjligt. De hade fått preparaten på måndagen så tidigast onsdag har vi svar (trodde han). En minut efter det att vi lagt på ringde röntgen. En kvinna sa att hon fått remissen i sin hand och klockan 13 var jag välkommen till akut-röntgen.
Förmiddagens väntan gick ganska bra. Ingen fara att vara fastande, var ju lätt illamående av nervositet. Var ute i vårsolen och planterade blomfrön. Varje litet frö är ett liv...
Resan in till sjukhuset var en pers. Mannen jämför det med ett prov i skolan. Vill få det gjort samtidigt som man inte vill börja. Man vet inte om man har pluggat på rätt saker och man kan inte göra mer än det man redan har gjort. Jag vet inte om jag jämför det med ett prov. Det är ju inte så att man vill få underkänt.
Att dricka kontrast var ingenting. Smakade som saltvatten. Sjuksköterskan som ringt mig kom ut i väntrummet och kollade så att jag inte var ensam. Hon var fantastisk och jag blev omhändertagen av en mamma. Efter en timme var det dags. Jag fick ta av mig mina kläder och sätta på mig en rock. Jag fick lägga mig på britsen och de lyckades sätta PVK på en gång. De skulle först ta några bilder utan i.v. kontrast. Apparaten låter som ett flygplan som ska starta och det var bara att blunda och följa instruktionerna. Jag, som inte är jättetroende, knäppte händerna ovanför huvudet och bad till gud. Intensivt. Jag är glad över att jag har tränat en del yoga och meditation. I den här stunden var det skönt att kunna blunda och slappna av. Instruktionerna om den intravenösa kontrasten stämde. Det tog någon sekund innan jag kände värmen sprida sig genom hela kroppen, det kändes som om man kissade på sig och att det smakade lustigt i munnen. Inte illa, men en smak fanns där. Röntgensjuksköterskan meddelade att en röntgenläkare (den bästa som jag känner till) satt redo för att granska mina bilder. Det hade "min" kirurg ordnat (TACK!). Sedan började en väntan...
Vi gick ner på stan för att äta lunch och kolla lite sommarkläder. En byggnadsarkitekt ringde angående det bygglov vi lämnat in för sommarhuset och när han började krångla (har varit i kontakt med kommunen innan jul samt även träffat denne man personligen i januari för att det inte skulle krångla) så blev jag vansinnig och skällde ut honom efter noter. Han ringde upp igen och då tryckte jag bort honom. Mannen fick ringa upp och allt ordnade till sig. Stackars byggnadsarkitekt kan ju inte veta att jag väntar på ett röntgensvar, men samtidigt ska de inte krångla och ändra "spelreglerna" med tiden. Då blir jag arg.
Klockan fem hade vi bestämt träff på min kirurgs rum. Det första han sa var att de hade sett något på röntgen. Han såg bedrövad ut. Men det här visste vi ju redan (hade de inte sett något så hade jag ju misstrott min gynekolog). Man kunde inte säga med säkerhet att det var tumör, men densiteten var högre än vad den förväntas vara. Röntgenläkaren skulle höra med sina kollegor innan han skrev röntgensvar. Det på vänster sida skulle kunna vara en cysta (lägre densitet). Förändringen på höger var lång och gick som en böj. På den här bilden kunde man inte se någon överväxt och det hade inte heller gynekologen skrivit i sin remiss (nu vågade jag fråga). Man såg inga tecken till spridning heller.
Detta var en vinstlott för mig! Inga tecken till överväxt eller spridning.
Det där andra, det stora, långa som växer på min högra äggstock måste bort, det vet jag. Nu är frågan vad det är, hur mycket som ska tas bort och om jag behöver någon onkologisk behandling. Min vän som jobbar som gynekolog har sett mitt planerade operationsdatum i deras bok. Om det är cancer tror jag att de tar bort allt - livmoder, äggledare och äggstockar. Är rädd för detta. Att hamna i klimakteriet och få sexuell dysfunktion. Jag har läst alldeles för mycket om detta.
Imorgon hoppas jag få PAD-svar. Tack gode gud för att jag har de kontakter jag har. Hur lång hade inte väntan varit annars?
Klockan är nu strax över fyra och jag kanske kan somna om nu. Känns skönt att skriva av sig.
Förmiddagens väntan gick ganska bra. Ingen fara att vara fastande, var ju lätt illamående av nervositet. Var ute i vårsolen och planterade blomfrön. Varje litet frö är ett liv...
Resan in till sjukhuset var en pers. Mannen jämför det med ett prov i skolan. Vill få det gjort samtidigt som man inte vill börja. Man vet inte om man har pluggat på rätt saker och man kan inte göra mer än det man redan har gjort. Jag vet inte om jag jämför det med ett prov. Det är ju inte så att man vill få underkänt.
Att dricka kontrast var ingenting. Smakade som saltvatten. Sjuksköterskan som ringt mig kom ut i väntrummet och kollade så att jag inte var ensam. Hon var fantastisk och jag blev omhändertagen av en mamma. Efter en timme var det dags. Jag fick ta av mig mina kläder och sätta på mig en rock. Jag fick lägga mig på britsen och de lyckades sätta PVK på en gång. De skulle först ta några bilder utan i.v. kontrast. Apparaten låter som ett flygplan som ska starta och det var bara att blunda och följa instruktionerna. Jag, som inte är jättetroende, knäppte händerna ovanför huvudet och bad till gud. Intensivt. Jag är glad över att jag har tränat en del yoga och meditation. I den här stunden var det skönt att kunna blunda och slappna av. Instruktionerna om den intravenösa kontrasten stämde. Det tog någon sekund innan jag kände värmen sprida sig genom hela kroppen, det kändes som om man kissade på sig och att det smakade lustigt i munnen. Inte illa, men en smak fanns där. Röntgensjuksköterskan meddelade att en röntgenläkare (den bästa som jag känner till) satt redo för att granska mina bilder. Det hade "min" kirurg ordnat (TACK!). Sedan började en väntan...
Vi gick ner på stan för att äta lunch och kolla lite sommarkläder. En byggnadsarkitekt ringde angående det bygglov vi lämnat in för sommarhuset och när han började krångla (har varit i kontakt med kommunen innan jul samt även träffat denne man personligen i januari för att det inte skulle krångla) så blev jag vansinnig och skällde ut honom efter noter. Han ringde upp igen och då tryckte jag bort honom. Mannen fick ringa upp och allt ordnade till sig. Stackars byggnadsarkitekt kan ju inte veta att jag väntar på ett röntgensvar, men samtidigt ska de inte krångla och ändra "spelreglerna" med tiden. Då blir jag arg.
Klockan fem hade vi bestämt träff på min kirurgs rum. Det första han sa var att de hade sett något på röntgen. Han såg bedrövad ut. Men det här visste vi ju redan (hade de inte sett något så hade jag ju misstrott min gynekolog). Man kunde inte säga med säkerhet att det var tumör, men densiteten var högre än vad den förväntas vara. Röntgenläkaren skulle höra med sina kollegor innan han skrev röntgensvar. Det på vänster sida skulle kunna vara en cysta (lägre densitet). Förändringen på höger var lång och gick som en böj. På den här bilden kunde man inte se någon överväxt och det hade inte heller gynekologen skrivit i sin remiss (nu vågade jag fråga). Man såg inga tecken till spridning heller.
Detta var en vinstlott för mig! Inga tecken till överväxt eller spridning.
Det där andra, det stora, långa som växer på min högra äggstock måste bort, det vet jag. Nu är frågan vad det är, hur mycket som ska tas bort och om jag behöver någon onkologisk behandling. Min vän som jobbar som gynekolog har sett mitt planerade operationsdatum i deras bok. Om det är cancer tror jag att de tar bort allt - livmoder, äggledare och äggstockar. Är rädd för detta. Att hamna i klimakteriet och få sexuell dysfunktion. Jag har läst alldeles för mycket om detta.
Imorgon hoppas jag få PAD-svar. Tack gode gud för att jag har de kontakter jag har. Hur lång hade inte väntan varit annars?
Klockan är nu strax över fyra och jag kanske kan somna om nu. Känns skönt att skriva av sig.
söndag 8 maj 2011
De tror att jag har cancer...
Opererades i fredags. Nervöst. Det sista jag sa när jag skiljdes åt från min man var - bara det inte är cancer. Kom dit kvart över sju och behövde bara vänta en timme innan jag fick åka till op. Blev väl omhändertagen och var trygg med att jag kände igen de flesta ansiktena. Min fd kollega sövde mig och min spexkompis strök mig på kinden och sa - sov så gott (och hoppas de inte hittar något farligt...). Skulle tänka på något trevligt precis innan jag somnade och tänkte förstås på min man och min hund. Innan jag vaknade drömde jag att vi gick på "vår" strand och hunden sprang bredvid oss med lyckliga steg. Mådde över förväntan efter operation och fick snabbt åka upp på avd. Kunde kissa, äta, komma ur sängen och hade inte ont. Fick vänta till kl. tre innan operatören kom. Då blev jag kallad till ett samtalsrum. Självklart slog tanken mig när jag blev förflyttad från en fyrbäddssal, men jag hoppades att det var deras rutiner att informera så. Det första hon sa vara att mina äggstockar inte såg friska ut. Att det växte något blomkålsliknande på dem, båda två och att det såg ut som elakartad cancer. Hon har skrivit remiss för röntgen av lungor och buk och vi får invänta PAD-svaret från operation. Världen rasade samman... Jag blev yr och fick lägga mig på golvet.
Jag ringde min man och bad honom komma på en gång. Min kollega fick snabbt komma ner från vår avd. så att jag fick sällskap. Tårarna sprutade... Jag fick självklart stanna kvar på avd. om jag ville (och vad skulle vi göra där?), men jag ville bara hem. Ville fly.
Väl hemma började jag ringa runt till alla så att även de skulle veta. Förskräckligt jobbigt, men skönt att få dela denna ångest och rädsla mer fler. För det är just det man är - rädd. Livrädd rent ut sagt. Jag vill inte dö. Jag är för ung. Inte ens 34 år.
Är det cancer så kommer det säkert att ta bort ALLT vilket innebär att jag aldrig aldrig blir mamma. Jag kommer aldrig att kunna ge min man ett barn. Och det känns fördjävligt.
Under denna helg har jag förstått vilket stort socialt nätverk jag har och hur betydelsefullt det är. På fredagen ringde jag till en kompis som är kurator och hon var här i tre timmar igår. Efter det samtalet känns det mycket lättare.
Min familj och mina vänner ringer och bryr sig och jag känner mig väl omhändertagen i denna ovisshet. Vi är fler som väntar. Jag har fått ett fantastiskt halsband som jag har runt min hals och som inger hopp.
TACK ALLA FÖR HJÄLP OCH STÖD!
Vi ska fixa det här oavsett vad det är. Vi vet ju faktiskt inte än, de bara tror...
Jag ringde min man och bad honom komma på en gång. Min kollega fick snabbt komma ner från vår avd. så att jag fick sällskap. Tårarna sprutade... Jag fick självklart stanna kvar på avd. om jag ville (och vad skulle vi göra där?), men jag ville bara hem. Ville fly.
Väl hemma började jag ringa runt till alla så att även de skulle veta. Förskräckligt jobbigt, men skönt att få dela denna ångest och rädsla mer fler. För det är just det man är - rädd. Livrädd rent ut sagt. Jag vill inte dö. Jag är för ung. Inte ens 34 år.
Är det cancer så kommer det säkert att ta bort ALLT vilket innebär att jag aldrig aldrig blir mamma. Jag kommer aldrig att kunna ge min man ett barn. Och det känns fördjävligt.
Under denna helg har jag förstått vilket stort socialt nätverk jag har och hur betydelsefullt det är. På fredagen ringde jag till en kompis som är kurator och hon var här i tre timmar igår. Efter det samtalet känns det mycket lättare.
Min familj och mina vänner ringer och bryr sig och jag känner mig väl omhändertagen i denna ovisshet. Vi är fler som väntar. Jag har fått ett fantastiskt halsband som jag har runt min hals och som inger hopp.
TACK ALLA FÖR HJÄLP OCH STÖD!
Vi ska fixa det här oavsett vad det är. Vi vet ju faktiskt inte än, de bara tror...
tisdag 3 maj 2011
Inskrivningsmottagning
Halv elva var jag idag välkommen på inskrivningsmottagning inför fredagens operation. Först leta parkering. Fullt som vanligt. Stackars patienter som har tider till olika mottagningar, undersökningar och behandlingar som får stå ut med detta. Jag kunde i alla fall åka 700 m längre bort till en annan personalparkering. I receptionen fick jag betala 300:-. Frikortet gick ut 22 april. Suck, börja om igen...
Fick först träffa sjuksköterskan som tog kontroller och blodprover. Har bytt namn sedan förra blodgrupperingen. Pulsen var rätt hög och ja, jag var nervös. Mest för att få veta vad de eg. letar efter. SSK lyckades på andra försöket ta proverna venöst "yihaa!" Fick träffa läkaren efter 45 minuter och det första hon frågade var: hur mår du? Det är första gången någon undrar hur jag eg. mår? Tyckte om läkarens ögon och jag fick direkt förtroende för henne. Hon förklarade att laparaskopin på fredag var diagnostisk och att de ska titta om jag har några fysiologiska hinder för att bli med barn eller för att svara på behandling. Om det skulle visa sig att de hittar något konstigt tar de prover. Hittar de någon cysta eller endometrios så skulle de tydligen kunna göra någon behandling samtidigt. Det kändes skönt.
Hon gjorde även ett vaginalt ultraljud och vad jag kunde se så såg det inte konstigt ut. Skönt.
Det dröjde sedan innan jag fick träffa narkosläkaren, men det gjorde inget. Då var jag så nöjd med att de i första hand inte letade efter cancer och att ultraljudet såg normalt ut. Nu ska det nästan bli spännande att bli opererad. En observationsstudie!
Fick först träffa sjuksköterskan som tog kontroller och blodprover. Har bytt namn sedan förra blodgrupperingen. Pulsen var rätt hög och ja, jag var nervös. Mest för att få veta vad de eg. letar efter. SSK lyckades på andra försöket ta proverna venöst "yihaa!" Fick träffa läkaren efter 45 minuter och det första hon frågade var: hur mår du? Det är första gången någon undrar hur jag eg. mår? Tyckte om läkarens ögon och jag fick direkt förtroende för henne. Hon förklarade att laparaskopin på fredag var diagnostisk och att de ska titta om jag har några fysiologiska hinder för att bli med barn eller för att svara på behandling. Om det skulle visa sig att de hittar något konstigt tar de prover. Hittar de någon cysta eller endometrios så skulle de tydligen kunna göra någon behandling samtidigt. Det kändes skönt.
Hon gjorde även ett vaginalt ultraljud och vad jag kunde se så såg det inte konstigt ut. Skönt.
Det dröjde sedan innan jag fick träffa narkosläkaren, men det gjorde inget. Då var jag så nöjd med att de i första hand inte letade efter cancer och att ultraljudet såg normalt ut. Nu ska det nästan bli spännande att bli opererad. En observationsstudie!
måndag 2 maj 2011
Så skönt!
Så skönt att få tillbaka sin menstruation!
Trodde aldrig att jag skulle tycka att det var skönt att få mens, men i lördags när den äntligen kom tillbaka kändes det så skönt. Det var en lättnad i hela buken. Som en ballong som sakta läckte luft.
Jaha, så nu blir det inskrivning på tisdag och operation på fredag.
Önska mig lycka till!
Trodde aldrig att jag skulle tycka att det var skönt att få mens, men i lördags när den äntligen kom tillbaka kändes det så skönt. Det var en lättnad i hela buken. Som en ballong som sakta läckte luft.
Jaha, så nu blir det inskrivning på tisdag och operation på fredag.
Önska mig lycka till!
onsdag 27 april 2011
Negativt...
Tyvärr, tog ett graviditetstest igår och det var negativt. Blev ledsen. Grät en stund, men hade nog ändå vetat. Varför skulle det bli nu? Börjar förlora allt hopp.
Har jag nu förstört min egna menstruationscykel?
Det jobbiga är att mannen tror att jag ändå kan vara gravid. Han vill inte sluta hoppas.
Mina arbetskamrater vill att jag ska försöka byta operationsdag, men jag vill inte. En sommarfest är väl ingenting i jämförelse med att bli sövd och opererad? Måste få veta om det är fel på mig, vad det i sådana fall är och vad man kan göra - om man kan göra något?
Har jag nu förstört min egna menstruationscykel?
Det jobbiga är att mannen tror att jag ändå kan vara gravid. Han vill inte sluta hoppas.
Mina arbetskamrater vill att jag ska försöka byta operationsdag, men jag vill inte. En sommarfest är väl ingenting i jämförelse med att bli sövd och opererad? Måste få veta om det är fel på mig, vad det i sådana fall är och vad man kan göra - om man kan göra något?
måndag 25 april 2011
Graviditets test
Har fortfarande inte fått min mens... Snart två veckor över tiden. Måste testa mig, men vågar inte riktigt. Vill inte sluta hoppas och få ett definitivt svar. Skulle jag inte vara gravid så har jag rubbat min menstruationscykel ordentligt.
Måste få veta eftersom jag har fått op.datum samma dag som årets sommarfest. Jag borde vara med på den, men jag kan inte gå från operationsbordet till en schlagerfest i den lilla cerisa. Ett glas vin och så är man däckad eller?
Måste få veta eftersom jag har fått op.datum samma dag som årets sommarfest. Jag borde vara med på den, men jag kan inte gå från operationsbordet till en schlagerfest i den lilla cerisa. Ett glas vin och så är man däckad eller?
tisdag 19 april 2011
Operationsdatum
Jaha så har jag precis fått mitt operationsdatum. 6 maj. Självklart en fredag och samma dag som årets sommarfest. Och det är jag som är en av arrangörerna. Detta får förstås gå före, men visst är det typiskt att det just blir samma dag...
Jag har inte fått min mens än efter den avbrutna behandlingen. Gynekologen sa att jag skulle få den inom kort. Nu har det snart gått tre veckor...
I bipack-sedeln står det att man inte får ha oskyddade samlag när man avslutat en behandling, men det struntade vi i. Man vill ju dra det sista halmstråt och nu sitter jag i den här situationen. Jag hoppas förstås att jag är gravid. Vågar dock inte ta ett grav-test för att få veta att jag inte är gravid. Det känns skönt att hoppas.
Samtidigt är jag orolig, om jag nu är gravid, hur många ägg hade jag eg. på höger äggstock och hur många har i sådana fall blivit befruktade? Ok tvillingfödsel, men om det blir fler?
Tänk om denna behandling har slagit ut min egna menstruationscykel? Jag vill att allt ska vara normal och att vi kan börja fortsätta med utredningen och behandlingen. Göra operationen och sedan köra igång med ett riktigt IVF-försök.
Suck, ja tänk aldrig är man nöjd och alltid är man orolig...
Jag har inte fått min mens än efter den avbrutna behandlingen. Gynekologen sa att jag skulle få den inom kort. Nu har det snart gått tre veckor...
I bipack-sedeln står det att man inte får ha oskyddade samlag när man avslutat en behandling, men det struntade vi i. Man vill ju dra det sista halmstråt och nu sitter jag i den här situationen. Jag hoppas förstås att jag är gravid. Vågar dock inte ta ett grav-test för att få veta att jag inte är gravid. Det känns skönt att hoppas.
Samtidigt är jag orolig, om jag nu är gravid, hur många ägg hade jag eg. på höger äggstock och hur många har i sådana fall blivit befruktade? Ok tvillingfödsel, men om det blir fler?
Tänk om denna behandling har slagit ut min egna menstruationscykel? Jag vill att allt ska vara normal och att vi kan börja fortsätta med utredningen och behandlingen. Göra operationen och sedan köra igång med ett riktigt IVF-försök.
Suck, ja tänk aldrig är man nöjd och alltid är man orolig...
fredag 15 april 2011
Det som är bra för själen gör gott, oavsett om man tror på det eller inte...
I måndags hade jag tid hos "hokus-pokus-tanten". Vet inte vad hon gör och min hjärna tror eg. inte på det hon håller på med, men samtidigt mår min själ så bra av det efteråt.
Och just nu är min själ värd att må bra...
2,5 timmar håller hon på.
Hon lägger händerna på mina armar, på min mage och säger saker som stämmer. Hur kan hon känna, hur kan hon veta? Den här gången tog hon med sig pappersnäsdukar in på rummet (det gjorde hon inte förra gången) och jag började gråta inom 5 minuter. Hur kunde hon veta det?
Hon säger att jag inte har cancer eller att det är något fel på mig utan att jag bara ska ta det lugnt, släppa och vänta. Vi kommer att få barn.
Hoppas att hon har rätt...
Och just nu är min själ värd att må bra...
2,5 timmar håller hon på.
Hon lägger händerna på mina armar, på min mage och säger saker som stämmer. Hur kan hon känna, hur kan hon veta? Den här gången tog hon med sig pappersnäsdukar in på rummet (det gjorde hon inte förra gången) och jag började gråta inom 5 minuter. Hur kunde hon veta det?
Hon säger att jag inte har cancer eller att det är något fel på mig utan att jag bara ska ta det lugnt, släppa och vänta. Vi kommer att få barn.
Hoppas att hon har rätt...
tisdag 12 april 2011
30 mars, en mörk dag...
Hade tid kl. 08.00 för provtagning (Östradiol) och kontroll av utveckling av äggblåsor (injicerat Menopur 225 IE/dag) i 6 dagar.
Kommer dit och usk'an provade inte ens att sticka mig utan tog provet kapillärt. Förra gången ansåg hon mig svårstucken efter ett försök. Det gör så ont! (Stackars diabetiker...).
Blir inkallad till gynekologen och det är hon jag har minst förtroende för som ska göra det vaginala ultraljudet. Hon frågar hur jag mår och jag berättar att jag känt av en del biverkningar (troligvits av Supracur'en) - framför allt kraftig huvudvärk. Jag har även känt mig mer uppspänd och lite lätt illamående. "Då hoppas vi att Du har svarat på behandlingen då" var svaret jag fick. Jag sa även att det har svidit mer av injektionerna den här gången (jämfört med förra) och att det måste bero på den högre koncentrationen av läkemedel som jag tagit den här gången. Svaret från läkaren var: "Du har inte fått en högre koncentration utan en större mängd". Men, sa jag, om jag den här gången tar 3 ampuller i samma ml vätska så blir det väl en högre koncentration? Ja, det har Du rätt i, sa läkaren, jag blandar ihop olika typer av läkemedel. Vilket förtroende jag fick...
La mig i gynstolen och gynekologen börjar. Det första hon säger är att jag har mycket vätska i buken (varför? Det ska man inte ha...) och att det är svårt att se min livmoder. Sjuksköterskan som satt vid datorn frågade varför jag har vätska på buken (hur ska jag veta det?). Jag svarade att ingen har tagit reda på det, men att den här gynekologen har sagt det vid samtliga u-ljud. Andra har kollat upp det sedan och sagt att jag har vätska i tarmen... Gynekologen fortsatte med att säga vänster 5 små (jaha, då vet jag att vi har misslyckats igen...) och sedan försökte hon hitta höger sida. Hon frågade mig hur min äggstock brukar ligga (bakåt, uppåt, höger, vänster - och vem har koll på det?). Hon fick hämta in en kollega och gemensamt tittade det. Ev. kunde de se lite blåsor bakom något, som såg "konstigt ut". Jag låg fortfarande i gynstol och fick veta att de behövde operera mig för att kontrollera vad som såg "konstigt ut". Har jag endometrios (nej, inte vad jag vet), haft klamydia (nej, inte vid några kontroller), opererad i buken så att jag kan ha sammanväxningar (nej!). Får komma upp från gynstolen, får fylla i min operationsanmälan och ser en lapp på skrivbordet CA 125 (tumörmarkör!). Ja, säger gynekologen, vi ska även ta ett cancerprov och det gör man i utredningen. Vi får se om vi behöver sticka om dig eller om vi kan ta provet från samma rör. (Även om det är samma rör så behövde hon ta ett nytt kapillärt prov eftersom mängden troligtvis inte skulle räcka...).
För första gången blev jag ledsen hos kvinnokliniken. Jag skulle komma dit och få reda på när de planerar att plocka ut mina ägg, förhoppningsvis kunna befrukta dem och sedan sätta in ett i mig igen. Istället får jag veta att jag ser "konstig ut", de operationsanmäler mig och de misstänker kanske att jag har cancer! Undersköterskan var fantastisk och brydde sig om MIG.
Jag gick upp ett par våningar för att träffa mina kollegor, få prata av mig och GRÅTA! Påväg från sjukhuset försökte jag förklara för min man vilket inte var det lättaste. Han blev förstås också ledsen, men sa att om det är cancer är det lika bra att få reda på det och ta bort det (tänk vad lätt det kan låta...). Torkade tårarna för att tillbringa dagen med nyfunna vänner och förbereda fest. Helt surrealistiskt, men det gick.
Mitt på dagen ringde gynekologen och började med att berätta att jag inte hade svarat på behandlingen (det hade jag redan förstått). Hon fortsatte med att säga att CA 125 var förhöjt, vilket tydde på inflammation (jaha, var det inte bara en tumörmarkör?). Hade det varit cancer skulle det vara ett värde över 1000 (jaha?!).
Så nu ska jag vänta på operation, oklart om jag ska ringa till mottagningen eller till avdelningen för att fråga om tid. Ett som var säkert var att det i alla fall inte var den här gynekologen som skulle opererar mig och hon kunde inte hänvisa mig rätt. Det skulle jag ta reda på.
Ett som är säkert för mig är att denna gynekolog eller hennes kollegor kommer aldrig att få behandla mig igen. Nu vänder vi oss till en privat klinik. Även om det är något "konstigt" och fel på mig så ska jag bli behandlad med kompetens, respekt och av vårdpersonal med en förmåga att kommunicera. Det är jobbigt att inte bli med barn, men det är ännu svårare att vara patient. Skäms över att vara en del av denna organisation och kan bara arbeta med att förbättra den verksamhet jag befinner mig i.
Kommer dit och usk'an provade inte ens att sticka mig utan tog provet kapillärt. Förra gången ansåg hon mig svårstucken efter ett försök. Det gör så ont! (Stackars diabetiker...).
Blir inkallad till gynekologen och det är hon jag har minst förtroende för som ska göra det vaginala ultraljudet. Hon frågar hur jag mår och jag berättar att jag känt av en del biverkningar (troligvits av Supracur'en) - framför allt kraftig huvudvärk. Jag har även känt mig mer uppspänd och lite lätt illamående. "Då hoppas vi att Du har svarat på behandlingen då" var svaret jag fick. Jag sa även att det har svidit mer av injektionerna den här gången (jämfört med förra) och att det måste bero på den högre koncentrationen av läkemedel som jag tagit den här gången. Svaret från läkaren var: "Du har inte fått en högre koncentration utan en större mängd". Men, sa jag, om jag den här gången tar 3 ampuller i samma ml vätska så blir det väl en högre koncentration? Ja, det har Du rätt i, sa läkaren, jag blandar ihop olika typer av läkemedel. Vilket förtroende jag fick...
La mig i gynstolen och gynekologen börjar. Det första hon säger är att jag har mycket vätska i buken (varför? Det ska man inte ha...) och att det är svårt att se min livmoder. Sjuksköterskan som satt vid datorn frågade varför jag har vätska på buken (hur ska jag veta det?). Jag svarade att ingen har tagit reda på det, men att den här gynekologen har sagt det vid samtliga u-ljud. Andra har kollat upp det sedan och sagt att jag har vätska i tarmen... Gynekologen fortsatte med att säga vänster 5 små (jaha, då vet jag att vi har misslyckats igen...) och sedan försökte hon hitta höger sida. Hon frågade mig hur min äggstock brukar ligga (bakåt, uppåt, höger, vänster - och vem har koll på det?). Hon fick hämta in en kollega och gemensamt tittade det. Ev. kunde de se lite blåsor bakom något, som såg "konstigt ut". Jag låg fortfarande i gynstol och fick veta att de behövde operera mig för att kontrollera vad som såg "konstigt ut". Har jag endometrios (nej, inte vad jag vet), haft klamydia (nej, inte vid några kontroller), opererad i buken så att jag kan ha sammanväxningar (nej!). Får komma upp från gynstolen, får fylla i min operationsanmälan och ser en lapp på skrivbordet CA 125 (tumörmarkör!). Ja, säger gynekologen, vi ska även ta ett cancerprov och det gör man i utredningen. Vi får se om vi behöver sticka om dig eller om vi kan ta provet från samma rör. (Även om det är samma rör så behövde hon ta ett nytt kapillärt prov eftersom mängden troligtvis inte skulle räcka...).
För första gången blev jag ledsen hos kvinnokliniken. Jag skulle komma dit och få reda på när de planerar att plocka ut mina ägg, förhoppningsvis kunna befrukta dem och sedan sätta in ett i mig igen. Istället får jag veta att jag ser "konstig ut", de operationsanmäler mig och de misstänker kanske att jag har cancer! Undersköterskan var fantastisk och brydde sig om MIG.
Jag gick upp ett par våningar för att träffa mina kollegor, få prata av mig och GRÅTA! Påväg från sjukhuset försökte jag förklara för min man vilket inte var det lättaste. Han blev förstås också ledsen, men sa att om det är cancer är det lika bra att få reda på det och ta bort det (tänk vad lätt det kan låta...). Torkade tårarna för att tillbringa dagen med nyfunna vänner och förbereda fest. Helt surrealistiskt, men det gick.
Mitt på dagen ringde gynekologen och började med att berätta att jag inte hade svarat på behandlingen (det hade jag redan förstått). Hon fortsatte med att säga att CA 125 var förhöjt, vilket tydde på inflammation (jaha, var det inte bara en tumörmarkör?). Hade det varit cancer skulle det vara ett värde över 1000 (jaha?!).
Så nu ska jag vänta på operation, oklart om jag ska ringa till mottagningen eller till avdelningen för att fråga om tid. Ett som var säkert var att det i alla fall inte var den här gynekologen som skulle opererar mig och hon kunde inte hänvisa mig rätt. Det skulle jag ta reda på.
Ett som är säkert för mig är att denna gynekolog eller hennes kollegor kommer aldrig att få behandla mig igen. Nu vänder vi oss till en privat klinik. Även om det är något "konstigt" och fel på mig så ska jag bli behandlad med kompetens, respekt och av vårdpersonal med en förmåga att kommunicera. Det är jobbigt att inte bli med barn, men det är ännu svårare att vara patient. Skäms över att vara en del av denna organisation och kan bara arbeta med att förbättra den verksamhet jag befinner mig i.
tisdag 29 mars 2011
På gång...
Jaha, så har man sprayat sig tre gånger per dag i två och en halv vecka.
Det går faktiskt bättre än vad jag förväntat mig... Dock missade jag med en timme igår och jag hoppas att det inte leder till några negativa konsekvenser. Det är svårt att samtidigt sköta sitt vanliga jobb och komma ihåg mobiltelefon och spray. Igår låg väskan (med telefon och spray) i ett annat kontor och jag var på ett annat våningsplan. Hade helt glömt bort. Utan alarm på mobilen hade jag missat att spraya mig så många gånger. Vad gjorde man innan mobilen?
Var på provtagning och vaginalt ultraljud i förra veckan. De lyckades inte sticka mig i armvecket utan fick ta ett kapillärt prov istället. Det gör fortfarande ont på fingertoppen! Stackars diabetiker som sticker sig x antal gånger per dag i samband med inställningar av tabletter/insulin.
Värdet verkade ok eftersom jag fick börja ta mina injektioner samma kväll. Däremot verkade slemhinnan i livmodern vara lite för tjock. Ingen aning om hur tunn den ska vara, men läkaren såg lite bekymrad ut. Leder det till konsekvenser för oss?
Nu skulle jag öka dosen av menopur till 225 IE/dag. Injektionerna gör ondare den här gången, men hittills går det bra. Den här gången fick jag veta att det var noggrant att ta injektionerna vid samma tidpunkt på kvällen (det nämndes aldrig förra gången). Avskyr att få olika information. Jag vill veta allt, men jag vet ju själv hur sjukvårdsorganisationen är.
Känner mig konstig den här gången. Av behandlingen. Har haft huvudvärk i snart en vecka (vanlig biverkning på sprayen) samt känner mig uppsvälld, lätt illamående och har ökad törst. Visst också biverkningar av behandlingen. Undrar om någon kommer att fråga mig om biverkninar så att dessa registreras korrekt eller tar man bara för givet att vissa får dessa? Hur kan man då säga att vissa är vanligare än andra om man inte följer upp biverkningarna?
På onsdag ska jag tillbaka för ett nytt ultraljud och provkontroll.
Hoppas att kroppen har svarat för nu längtar jag verkligen efter att bli mamma.
/M
Det går faktiskt bättre än vad jag förväntat mig... Dock missade jag med en timme igår och jag hoppas att det inte leder till några negativa konsekvenser. Det är svårt att samtidigt sköta sitt vanliga jobb och komma ihåg mobiltelefon och spray. Igår låg väskan (med telefon och spray) i ett annat kontor och jag var på ett annat våningsplan. Hade helt glömt bort. Utan alarm på mobilen hade jag missat att spraya mig så många gånger. Vad gjorde man innan mobilen?
Var på provtagning och vaginalt ultraljud i förra veckan. De lyckades inte sticka mig i armvecket utan fick ta ett kapillärt prov istället. Det gör fortfarande ont på fingertoppen! Stackars diabetiker som sticker sig x antal gånger per dag i samband med inställningar av tabletter/insulin.
Värdet verkade ok eftersom jag fick börja ta mina injektioner samma kväll. Däremot verkade slemhinnan i livmodern vara lite för tjock. Ingen aning om hur tunn den ska vara, men läkaren såg lite bekymrad ut. Leder det till konsekvenser för oss?
Nu skulle jag öka dosen av menopur till 225 IE/dag. Injektionerna gör ondare den här gången, men hittills går det bra. Den här gången fick jag veta att det var noggrant att ta injektionerna vid samma tidpunkt på kvällen (det nämndes aldrig förra gången). Avskyr att få olika information. Jag vill veta allt, men jag vet ju själv hur sjukvårdsorganisationen är.
Känner mig konstig den här gången. Av behandlingen. Har haft huvudvärk i snart en vecka (vanlig biverkning på sprayen) samt känner mig uppsvälld, lätt illamående och har ökad törst. Visst också biverkningar av behandlingen. Undrar om någon kommer att fråga mig om biverkninar så att dessa registreras korrekt eller tar man bara för givet att vissa får dessa? Hur kan man då säga att vissa är vanligare än andra om man inte följer upp biverkningarna?
På onsdag ska jag tillbaka för ett nytt ultraljud och provkontroll.
Hoppas att kroppen har svarat för nu längtar jag verkligen efter att bli mamma.
/M
fredag 11 mars 2011
Behandlingsstart
Jaha så har vi börjat igen...
Kl. 06, 14 och 22 ringer larmet på mobilen och vardera näsborren ska sprayas vid varje tillfälle.
Önska mig lycka till och hoppas att jag kommer att må lika bra som förra gången.
Nu vill jag ha en bebis!!!
Kl. 06, 14 och 22 ringer larmet på mobilen och vardera näsborren ska sprayas vid varje tillfälle.
Önska mig lycka till och hoppas att jag kommer att må lika bra som förra gången.
Nu vill jag ha en bebis!!!
torsdag 24 februari 2011
Tro på det...
Ja så var det dags att börja tro på det här, att det här ska lyckas. Måste tänka positivt, men efter 3 1/2 år = 42 månader = 42 misslyckade graviditeter kan det kännas svårt. Har provat zonterapi, har provat annan alternativ behandling där energier skulle styras om, och faktiskt, en del har det hjälpt mig. Det har hjälpt mig att ta micropauser, att stanna upp i vardagen och andas. Jag tror att jag stressar en del, men vem gör inte det idag?
måndag 21 februari 2011
Mitt första inlägg...
Jag har varit på gång länge, men aldrig tagit mig för. Behöver skriva av mig, men dagboken räcker inte till. Vill inte skriva med lampan tänd när mannen ligger bredvid mig. Orkar inte dela allt hela tiden. Orden är mina och jag vill inte behöva förklara mig. Behöver bara få ur mig känslan av frustration.
Vi har nu varit ofrivilligt barnlösa i 3,5 år. Varje månad känner vi hopp och varje menstruation är en besvikelse som måste bearbetas. Börjar bli rätt jobbigt nu.
Efter 1 år sökte vi hjälp via landstinget och i höstas gjorde vi vårt första IVF-försök som tyvärr fick avbrytas. Jag svarade inte på behandlingen och bildade inte tillräckligt många äggblåsor. Nu är det snart dags igen. Som tur var mådde jag bra under hela behandlingen och blev inte speciellt hormonellt påverkad, jag var eg. bara glad för att något äntligen hände. Att vi gjorde något som kanske kanske skulle kunna leda fram till det vi längtar efter - vårt barn! Det jobbigaste var klockan som ringde 3 gånger per dag vilket innebär nässpray. Får inte bli försenad (den ena säger 10 minuter den andre säger 30 minuter) för då kan behandlingen misslyckas eller fördröjas. Att i fem veckors tid vara beroende av en klocka som ringde var jättetufft. Fast det var 3 månader sedan hör jag fortfarande klockan ringa mitt på dagen.
Nu måste jag tro på det här, ladda för nästa behandling och ändå inse att vi eg. har det ganska bra. Vi har varandra, vi älskar varandra och vi går igenom det här tillsammans!
Vi har nu varit ofrivilligt barnlösa i 3,5 år. Varje månad känner vi hopp och varje menstruation är en besvikelse som måste bearbetas. Börjar bli rätt jobbigt nu.
Efter 1 år sökte vi hjälp via landstinget och i höstas gjorde vi vårt första IVF-försök som tyvärr fick avbrytas. Jag svarade inte på behandlingen och bildade inte tillräckligt många äggblåsor. Nu är det snart dags igen. Som tur var mådde jag bra under hela behandlingen och blev inte speciellt hormonellt påverkad, jag var eg. bara glad för att något äntligen hände. Att vi gjorde något som kanske kanske skulle kunna leda fram till det vi längtar efter - vårt barn! Det jobbigaste var klockan som ringde 3 gånger per dag vilket innebär nässpray. Får inte bli försenad (den ena säger 10 minuter den andre säger 30 minuter) för då kan behandlingen misslyckas eller fördröjas. Att i fem veckors tid vara beroende av en klocka som ringde var jättetufft. Fast det var 3 månader sedan hör jag fortfarande klockan ringa mitt på dagen.
Nu måste jag tro på det här, ladda för nästa behandling och ändå inse att vi eg. har det ganska bra. Vi har varandra, vi älskar varandra och vi går igenom det här tillsammans!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)