PAD-svar och uppföljning

Äntligen har det kommit - jag har inte cancer!!!
Tumören som togs bort samtidigt som mina äggstockar var av borderlinetyp (eller vad säger man?). Tumörkirurgteamet ansåg inte att jag behövde någon kompletterande behandling efter kirurgi, men de har skickat en remiss till onkologen.

Känns så skönt att veta, nu kan jag börja bearbeta det psykiska. Behöver inte vara rädd för att "ramla ner i det svarta hålet" igen. Innan slutgiltigt PAD kändes det som om jag måste vara beredd på det värsta. Kunde inte lägga ner skölden än. Höll uppe garden och gjorde mig redo för att möta min fiende. Nu är det nog över och jag kan gå vidare.

Diskuterade uppföljningen med min gynekolog. Han  berättade att jag skulle följas upp enligt vårdprogrammet. Vaginalt u-ljud efter 3 månader, 6 månader och sedan 1 gång per år i 5 år. Risken för recidiv är minimal sa han. Jag är orolig eftersom de inte har sett min jättetumör vid ultraljud trots att jag gjort x antal under mina snart 4 år på kvinnokliniken (en tumör som troligtvis har funnits på äggstockarna i flera år), hur ska de då kunna se ett recidiv? CT thorax/buk vore bättre, men så står det ju inte i vårdprogrammet. Försökte få honom och förstå, och till slut sa han att vi skulle diskutera det. Sen...

Innan vi la på frågade jag om jag inte skulle äta hormoner. Jo visst sa han, självklart ska du det. Både för att hålla livmoderns slemhinna "normal", för att förhindra benskörhet och för humör etc. Varför ska jag som patient behöva lyfta det? Står det inte i vårdprogrammet att jag ska ha hormoner? Vid utskrivning sa samma dr att det tar vi efter PAD och när PAD kom så glöms det bort? Om inte jag hade frågat, vem hade upptäckt att jag inte hade ätit hormoner då? Hade chansen till äggdonation varit "körd" då pga att livmodern hade blivit skadad? Stackars alla "vanliga" patienter som inte känner till bristerna utan som litar blint på sina dr. Hur ser vården ut på min klinik? Säkert liknande brister? Hur kan vi då få lika vård i Sverige när allt handlar om vem som vårdar?

I tisdags, på väg hem från Gotland, kände jag igen mig själv igen. Jag kunde läsa lite artiklar och kunde ta till mig det som stod i dem. Jag kände en lust att ta tag i saker och jag var hungrig! Äntligen!
Solljus, omtanke och långa promenader var toppen för att kroppen skulle må bra. Och mår kroppen bra så mår själen bra!

En plats på jorden...

Alla borde ha en plats på jorden dit man åker för att vila sin själ.
Jag har sedan länge funnit min plats.

Så fort jag kör av färjan infinner sig ett lugn inom mig. Ljuset är annorlunda (oavsett om solen skiner eller inte) och vågorna som slår in mot stranden vid hamnen är mäktiga och på något sätt rogivande.
Jag är hemma här fast jag aldrig har bott här permanent. Jag känner till de små stigarna i området, jag har mina favoritplatser och jag känner igen människorna i min omgivning. Jag gillar det! Jag tycker om att människorna här har känt mig sedan jag var 8 år gammal och att de har följt mig genom livet - motgångar som framgångar. Jag gillar att de kan min historia och det gör mig trygg.
Jag gillar sand mellan tårna och solen som alltid går ner vid min strand.
Jag stimuleras till fysisk aktivitet och det får mig att må bättre.

Jag trodde att jag nu skulle åka hit för att gråta. Jag behövde få gråta när jag åkte hemifrån. Kände en stor klump i bröstet av obearbetade känslor. Sedan kom jag hit och allting blev lättare. Och jag har inte gråtit... I morse var jag uppe kl. 06.00 och gick en morgonpromenad med hunden längs med stranden. Det var bara hon och jag där så jag kunde släppa henne lös (trots att det var en offentlig badplats där hundar inte får vara, men jag struntade i det. Busigt gjort av polisdottern...). Hon sprang upp och ner i sanddynorna och ner i vattnet. Hennes energi smittade av sig på mig och precis när jag skulle lämna stranden så tänkte jag - ska jag inte passa på att gråta lite nu? Men det finns inga tårar som behöver komma ut just nu! Tror att jag börjar återhämta mig rätt bra faktiskt och snart är jag redo att gå tillbaka till jobbet.

Samtidigt skrämmer det mig eftersom jag så fort blir trött när vi gör något "aktivt" som att åka på utflykt. Hur jag ska kunna tänka kreativt och producera något?

I morgon ska jag åka hem och lämna mamma och pappa på ön. Ska hem till "vardagen". Måste ringa till gynekologen för att fråga efter mitt PAD-svar. De sa att det skulle komma efter 1 vecka och att de skulle ringa. Nu är jag inne på 5:e veckan... Jag vet att jag skjuter upp det samtalet, men jag vågar inte riktigt ta emot det. Tänk om det skulle vara negativt. Orkar jag gå igenom ytterligare en operation samt onkologisk behandling? Tycker att det räcker nu.

Ännu en solig dag...

Skriver mindre nu, men känner desto mer. Känner saker som är svåra att skriva offentligt om än. Det är nackdelen med att jag har gått ut till släkt och vänner med denna blogg. Vill fortfarande inte dela med mig om allt än. Var jag står och vad mina värderingar är. Detta pga av att jag inte vet själv än.
Jag ska vara så otroligt tacksam för att det (troligtvis, har inte fått PAD än) inte var cancer, samtidigt som jag börjar förstå att jag aldrig kommer att bli biologisk mamma. Denna förståelse gör ont. Jätteont. Så ont att jag inte vill ta tag i det än. Ja, jag vet att det finns andra alternativ för att bli mamma. Men alternativen är inte bra nog just nu.
Har under den senaste veckan gråtit mer. Orkar inte, men behöver tror jag. Det ska väl komma ut.

Gråtmild

Det börjar komma över mig nu, allt det jag har varit med om.
Blir tårögd lätt.
Orkar inte ta tag i det än, vet att det finns där, men än är jag för trött. Orkar inte bli ledsen, det tar för mycket kraft.
Tittade på när de andra paddlade fors i helgen.
Kände en otrolig lättnad av vetskapen om att jag nästa år kan vara med igen. Hade det varit cancer hade det inte varit lika självklart. Nu ska jag bara återhämta mig fysiskt så är jag snart på G igen.
Men det man har varit med om sätter spår... och det förändrar en som människa... och det har gjort mig starkare.

Trött, trött, trött...

Är så trött...
Orkar inte vara aktiv mer än 4 timmar per dag. Sedan blir jag jättegrinig, irriterad och TRÖTT! Orkar ingenting känns det som. Fast det är bättre att kroppen känner sig trött än förra veckan då jag kände mig pigg och uttråkad. Nu är jag absolut inte uttråkad (har fått jättemånga bra tips samt har börjat pyssla!!!), men som sagt så trött.
Ärret har blivit fult. Glipar och vätskar sig något. Framför allt ovanför bikinilinjen. Hur tänkte gynekologen då? Jag får väl, som mina vänner säger, sträcka på mig och bära mitt ärr med stolthet. Jag är en erfarenhet rikare och en stark person som har tagit mig igenom detta, men suck så fult det är. Ska magen lägga sig i veck runt omkring nu också??? Kanske kommer jag äntligen få rutor på magen om de behöver operera mig någon gång i framtiden med ett "bikinisnitt".

En månad

Idag är det en månad sedan den första operationen.
Det känns som en evighet sedan. Det har hänt så mycket, jag har varit med om så mycket och jag har lärt mig så mycket om mig själv och min relation.
Min fantastiske man! Du betyder allt!

Jag vet att jag är stark, både fysiskt och psykiskt och starkare blev jag av att dela med mig och vara öppen.
Tack alla nära och kära som har hjälpt mig på min väg. Ni är ovärderliga!

Solen skiner

Solen skiner även idag.
Gjorde rätt som åkte till Småland och kompisarnas hästgård i helgen. Helt fantastiskt underbart. Tack för att vi fick komma och våldgästa!
Satt på en soffa under äppelträdet och blev uppassad. Kan vänja mig vid detta... Nej då, men jag är nu så rädd för att få bråck i op.såret.
http://www.lakartidningen.se/store/articlepdf/4/4390/LKT0626s2054_2056.pdf
Läste (och vet!) att det är vanligt...
Tack för tips om vad jag kan göra när det kryper i mig. Fantastiskt bra tips.

Kryper i mig...

Har ingen ork eller inspiration att ta tag i något, men samtidigt kryper det i mig av oproduktivitet.
Tips?

Juni!

Ny månad!
Maj blev en händelserik månad...
Är så jättetrött. Blev det igår kväll efter ett besök på jobbet och har inte "vaknat" sedan dess. Det är väl ett sätt för kroppen att återhämta sig. Att göra mig trött så att jag inte gör något.
Men med konsekvensen att man har svårare att somna. Längtar efter att vara riktigt riktigt fysiskt utmattad. Emma, du vet som efter OMMA 2010. 8 timmar i skogen!!!
23 juli ska jag springa igen... hoppas jag!