Varför denna blogg?

Hej och välkommen till min blogg!
Jag är ofrivilligt barnlös och det är jobbigt. För att få ur mig den frustrationen som det innebär att varje månad vänta, längta och bli besviken och inför påbörjandet av ett andra ivf-försök började jag skriva.

Först döpte jag bloggen till I mitt inre finns du och inte kunde jag tro vad det skulle innebära... Den 6 maj 2011 fick jag beskedet att jag hade en misstänkt elakartad tumör på båda mina äggstockar. Bloggen har därför ändrat inriktning, men är fortfarande en plats för mig att skriva av mig på.

Välkommen att ta del av mitt liv och mina tankar!
/Mia-Maria

tisdag 31 juli 2018

Att skriva om svåra saker..,

Det är inte alltid lätt att skriva om allt.
Eller att läsa om andra som drabbas av svår sjukdom och som kanske inte överlever. Eller att se på TV om andra ofrivilligt barnlösa och deras kamp.

Något år efter min operation och i samband med ett jobbmöte (minns att jag bodde på hotell, måste ha varit 2012) hittade jag Kristian Gidlunds blogg. Jag läste och läste och grät och grät. Fick senare hans bok, I kroppen min, men har inte kunnat läsa den. Förrän nu...

Valde att inte se tv-programmet Barn - till varje pris? som gick nu i våras. Trots att vi då hade vunnit högsta vinsten. Kändes fortfarande för aktuellt. Orkar inte komma tillbaka till den oro och ångest dom ovissheten skapar. Slog dock på TV:n och fick se en del av sista avsnittet. Hamnade mitt i förlossningen. Då var det som att komma tillbaka till sin egen förlossning och alla känslorna där. Grät och grät förstås!

Kanske kan jag snart börja skriva om Thailandsresan, missfallet och vår lyckade resa och dess rädsla? Kommer väl så småningom när tiden är inne och jag är redo. Glad över att jag börjat skriva igen. Bearbetar. Och delar kanske med mig till någon annan i samma situation.

måndag 30 juli 2018

Att dela med sig av livet

Igår åkte vi träbåten (#Jullen #snipan #semm #puttputtbåten) och det var stort. Så där stort så att det gör ont i hjärtat och tårarna bara fyller ögonen. Dock inte läge att gråta då båten var full med bekanta och deras barn samt kompis till dem. Svårt att förklara för två 14-åringar och en 12-åring hur stort det här är och hur lycklig jag är. 

Att se sin son i sin mans knä. Köra tillsammans. Träbåten som mannen hade tillsammans med svärfar. Svärfars ögonsten. Svärfar som är död sedan 4 år och som aldrig fick veta, aldrig fick se, aldrig fick träffa, aldrig fick känna. Svärfar fattas oss. Jag tror dock att han vet. Att han ser. Känner vår lycka. Framför allt här i sjöboden. 

Vi har länge längtat efter att få dela med oss av saker vi tycker om till vårt barn. Att visa det vackra och härliga i livet. Det som ofta finns mycket nära. Igår var ett sådant tillfälle. Stort!