Varför denna blogg?

Hej och välkommen till min blogg!
Jag är ofrivilligt barnlös och det är jobbigt. För att få ur mig den frustrationen som det innebär att varje månad vänta, längta och bli besviken och inför påbörjandet av ett andra ivf-försök började jag skriva.

Först döpte jag bloggen till I mitt inre finns du och inte kunde jag tro vad det skulle innebära... Den 6 maj 2011 fick jag beskedet att jag hade en misstänkt elakartad tumör på båda mina äggstockar. Bloggen har därför ändrat inriktning, men är fortfarande en plats för mig att skriva av mig på.

Välkommen att ta del av mitt liv och mina tankar!
/Mia-Maria

tisdag 22 mars 2016

Meningen?

Försöker ofta hitta en mening med det som händer för att nå en acceptans och komma vidare.
Men med denna väntan och längtan är det svårt att hitta en mening.

Ok, jag fick min tumör i maj 2011 som inte visade sig vara cancer, vilket var otroligt tur. Annars hade jag nog inte suttit här idag. På morgonen innan min operation vågade jag fråga en av operatörerna vad han trodde att de skulle behöva göra för ingrepp. Han svarade att han trodde att de skulle behöva ta bort "allt". Jag bad honom spara en äggstock om det var möjligt (för att kunna bli biologisk mamma). I alla fall min livmoder (för att kunna bära ett barn). De skulle dock självklart ta bort allt om det krävdes för att jag skulle bli tumörfri. Jag vaknade upp efter narkosen och fick höra att de kunde spara min livmoder, men att äggstockarna var för sjuka och måste tas bort.

Där och då var jag så lycklig. Jag hade fått tillbaka livet! Jag skulle inte dö.
Möjligheten att bära mitt barn fanns kvar. Möjligheten för min man att bli biologisk pappa fanns kvar.
Efter nästan två års väntan gjorde vi vårt första försök med embryoinsättning med hjälp av äggdonator. Efter det har vi nu gjort 7 försök (7 färska insättningar och 2 frysta) under tre års tid och inget har tagit sig. Vi har inte ens kommit till ett plus på stickan!

Vad vill livet lära mig av detta?
Är jag inte tillräcklig härdad nu?
Är det inte min tur snart?
Hur länge orkar man försöka, hoppas och längta?

torsdag 3 mars 2016

Vem kan trösta knyttet?

Nej, det lyckades inte denna gång heller.

Trots två fina embryon, trots känsla av harmoni, trots stor tilltro och restriktioner i träning. Jag har försökt göra allt jag kan för att det skulle ta sig.
Jag är så ledsen. Tillåter mig att sörja, men vet inte vad eller vem som ska kunna trösta mig.
Tänk om man kunde få se in i framtiden och få möjlighet att veta hur det kommer att bli.
Jag försöker fundera över vad livet vill lära mig av dessa situationer, men nu börjar jag tveka. Har jag inte redan fått lära mig tillräckligt? Sedan 2013 har vi gjort 7 färska försök och 2 med frysta embryon.

Jag tänker inte ge upp än. Jag ska försöka igen. Vi ska försöka igen. Är man inte med på lotteriet kan man inte få en högvinst.

Men det gör så jävla ont att dra en nitlott.