Julafton och vi befinner oss i vårt hem, 30 mil från våra familjer. Vi bor mitt i mellan.
Mannen har jour även denna jul.
Det hade han förra året också.
Jag passar på att jobba jag med. Ett år delade vi på oss, han var ledig jul och åkte hem. Jag var ledig nyår och åkte hem. Jag längtade bara tillbaka under mitt nyårsfirande och frågade mig själv varför jag inte var tillsammans med man och hund (kanske för att han, året innan, somnat i soffan kl nio? Han hade jour jag var ledig). Den julen fick jag flexledigt jul och nyår och åkte bil från öst- till västkusten hela julafton gör att överraska. Han blev glad. Lite romantiskt va?
Den här december blev värre än värst. Har inte varit hemma en enda helg. Ena helgen pyssel i sommarstugan (producera julklappar med bästa vännen), sedan jul med min familj och sedan jul med hans. Där i mellan försökte jag skapa julstämning här.
Men det känns att mannen är deppig. Att det här känns tråkigt. Han tar inga initiativ, han hjälper inte spontant till med något eller kommer med någon idé. Det jobbigaste är att han inte säger något. Han är tyst. Jag blir arg och ledsen. Jag känner mig trött och sliten och att jag får göra ALLT för att skapa stämning och lite julkänsla. Han skulle lika gärna kunna skita i allt tror jag, men det är ju ändå jul. Vi är ju en familj trots att det bara är han och jag och vår hund. När blir man en familj om man inte får barn?
Känner mig så ensam. I tvåsamheten och i min familj. Vi bor så långt bort och väljer vi att flytta närmre den ena familjen blir det ännu längre till den andra.
Vet inte hur det kommer att bli, men det måste bli bättre.
Jag önskar mig själv i alla fall en god jul!
måndag 23 december 2013
Pissig jävla skitdag...
131219
Pissig jävla skitdag i humöret, men en rätt produktiv dag på jobbet. Den som framför allt drabbades var mannen, men jag kan väl säga att jag drabbades av han också. Han är förkyld (vilket jag har varit i 11/2 månad) och det är MYCKET synd om honom.
Lite av mitt humör får jag skylla på mig själv.
Satt uppe och stickade alldeles för sent tillsammans med arbetskamrater igår kväll. Trevligt var det, men visst känns det idag.
Skulle på U-ljud idag på barngörarfabriken. Maken hade sagt i förra veckan: jag behöver inte följa med va? Åh vad frustrerad jag blev. Tänk om jag velat att han skulle följa med? Tänk om jag inte vågar/vill gå själv trots att jag kan och klarar av det. Sa att han inte behövde följa med. Klarar mig själv. Stark.
Funderade på om det stora sjukhuset eg. borde kalla sina patienter 30 min innan de ska träffa sin dr eller sjuksköterska. Först ska man hitta p-plats vilket i stort sett är omöjligt efter 7.50. Sedan ska man betala i receptionen. Alla patienter till en reception där två jobbar. En av dem arbetade i godan ro och snackade skit mednågon bekant. Skrattade och pratade på. Jag började bli stressad. Typiskt den A-människa jag är gick jag fram och ställde mig typ bredvid den bekante med nummerlappen väl synlig i handen. He he, skrattade receptionisten. Jag kanske ska jobba lite. Hepp, min tur!
300:- kostade detta U-ljud mig. Kändes inte så bra så här före jul när jag var och gjorde ett i början av nov. Tänk om de kunde samarbeta så att barngörarfabrikens dr blev sökt när tumördr tittade.
Efter receptionen kommer den tredje utmaningen, hissarna! Får verkligen öva mindfulness när man står där och väntar. Och väntar.
Fick ganska omgående komma in på mottagninsrummet. En av dr och "min" kontakt-ssk var här. När jag såg på dem fick jag så negativa svarta tankar. Det här kommer aldrig att lyckas, tänkte jag, när jag känner så här. Inte så konstigt eftersom den här dr var med den dagen få jag fick besked om att något såg "konstigt" ut.
Dr gjorde ett vaginalt U-ljud och ja, livmoderslemhinnan var tunn som den skulle. Du får inga blödningar av dina tabletter? Frågade ssk. Nej svarade jag (inte den här gången heller tänkte jag för mig själv, det har jag inte haft och Gud vad jag kan längta efter det. En menstruation, men det är en annan historia). Då kan du slua med dina hormontabletter nu och då hör vi av oss efter helgerna. Ja, 8-9 januari med mer information. Va, ska jag sluta med mina hormoner redan nu? I vilket syfte? Jag som, trots hormoner, känner mig låg redan nu? Hela jul- och nyårshelgen (stackars min omgivning!)? I vilket syfte?
Nej förresten, du kan vänta till 6/1. Suck.
Jag tror att jag skulle behöva prata med en kurator (inför mitt andra och "sista" försök, hantering av all väntan, att må dåligt över att träffa personalen, relationen till mannen etc), fortsätter jag. Då säger vi till våran kurator att ringa dig.
Ha det nu så bra du kan ha, säger ssk (min kontakt-ssk!) när jag ska gå.
Vadå som jag kan ha? Vi har försökt få barn sedan augusti 2007 och nu äntligen händer det ju något igen. Det är ju att förhålla sig och kunna hantera den här väntan som är värst. Men det har hon, kontakt-ssk, inte förstått än!
Pissig jävla skitdag i humöret, men en rätt produktiv dag på jobbet. Den som framför allt drabbades var mannen, men jag kan väl säga att jag drabbades av han också. Han är förkyld (vilket jag har varit i 11/2 månad) och det är MYCKET synd om honom.
Lite av mitt humör får jag skylla på mig själv.
Satt uppe och stickade alldeles för sent tillsammans med arbetskamrater igår kväll. Trevligt var det, men visst känns det idag.
Skulle på U-ljud idag på barngörarfabriken. Maken hade sagt i förra veckan: jag behöver inte följa med va? Åh vad frustrerad jag blev. Tänk om jag velat att han skulle följa med? Tänk om jag inte vågar/vill gå själv trots att jag kan och klarar av det. Sa att han inte behövde följa med. Klarar mig själv. Stark.
Funderade på om det stora sjukhuset eg. borde kalla sina patienter 30 min innan de ska träffa sin dr eller sjuksköterska. Först ska man hitta p-plats vilket i stort sett är omöjligt efter 7.50. Sedan ska man betala i receptionen. Alla patienter till en reception där två jobbar. En av dem arbetade i godan ro och snackade skit mednågon bekant. Skrattade och pratade på. Jag började bli stressad. Typiskt den A-människa jag är gick jag fram och ställde mig typ bredvid den bekante med nummerlappen väl synlig i handen. He he, skrattade receptionisten. Jag kanske ska jobba lite. Hepp, min tur!
300:- kostade detta U-ljud mig. Kändes inte så bra så här före jul när jag var och gjorde ett i början av nov. Tänk om de kunde samarbeta så att barngörarfabrikens dr blev sökt när tumördr tittade.
Efter receptionen kommer den tredje utmaningen, hissarna! Får verkligen öva mindfulness när man står där och väntar. Och väntar.
Fick ganska omgående komma in på mottagninsrummet. En av dr och "min" kontakt-ssk var här. När jag såg på dem fick jag så negativa svarta tankar. Det här kommer aldrig att lyckas, tänkte jag, när jag känner så här. Inte så konstigt eftersom den här dr var med den dagen få jag fick besked om att något såg "konstigt" ut.
Dr gjorde ett vaginalt U-ljud och ja, livmoderslemhinnan var tunn som den skulle. Du får inga blödningar av dina tabletter? Frågade ssk. Nej svarade jag (inte den här gången heller tänkte jag för mig själv, det har jag inte haft och Gud vad jag kan längta efter det. En menstruation, men det är en annan historia). Då kan du slua med dina hormontabletter nu och då hör vi av oss efter helgerna. Ja, 8-9 januari med mer information. Va, ska jag sluta med mina hormoner redan nu? I vilket syfte? Jag som, trots hormoner, känner mig låg redan nu? Hela jul- och nyårshelgen (stackars min omgivning!)? I vilket syfte?
Nej förresten, du kan vänta till 6/1. Suck.
Jag tror att jag skulle behöva prata med en kurator (inför mitt andra och "sista" försök, hantering av all väntan, att må dåligt över att träffa personalen, relationen till mannen etc), fortsätter jag. Då säger vi till våran kurator att ringa dig.
Ha det nu så bra du kan ha, säger ssk (min kontakt-ssk!) när jag ska gå.
Vadå som jag kan ha? Vi har försökt få barn sedan augusti 2007 och nu äntligen händer det ju något igen. Det är ju att förhålla sig och kunna hantera den här väntan som är värst. Men det har hon, kontakt-ssk, inte förstått än!
måndag 16 december 2013
Utan barn ännu en december
Jag tittar på min systerdotter, snart 7 år, och tänker, när du var ett halvår började vi försöka få barn.
Om vi hade lyckats hade vårt barn i vår fyllt 6.
Jag tänker också på hur många år det har gått och hur mycket vi har längtat. Och väntat. Framför allt på nästa steg i sjukvården.
Denna eviga väntan. Som faktiskt är mitt liv. Det pågår ju, här och nu, gör fullt. Och jag längtar ju bara till sen.
Sen när då? Då andra får sin 40-års kris, då planerar jag att börja leva eller?
Det finns vissa tillfällen och platser som är extra jobbiga när man inte har barn.
1. Astrid Lindgrens värld
2. Hela december
Vem pyntar jag huset för? Vem skapar jag julstämning för? Vi jobbar ju bara och åker sedan bort under helgerna.
Ännu en december har gått utan att jag såg ett luciatåg.
Men jag ser i alla fall på julkalendern varje dag, men det gör jag bara för min egen skull. Då blir jag barn på nytt.
Ja ja, nu är det slutgnällt för det här året.
Nästa år kommer en jul igen och då måste det väl vara vår tur!!!
Om vi hade lyckats hade vårt barn i vår fyllt 6.
Jag tänker också på hur många år det har gått och hur mycket vi har längtat. Och väntat. Framför allt på nästa steg i sjukvården.
Denna eviga väntan. Som faktiskt är mitt liv. Det pågår ju, här och nu, gör fullt. Och jag längtar ju bara till sen.
Sen när då? Då andra får sin 40-års kris, då planerar jag att börja leva eller?
Det finns vissa tillfällen och platser som är extra jobbiga när man inte har barn.
1. Astrid Lindgrens värld
2. Hela december
Vem pyntar jag huset för? Vem skapar jag julstämning för? Vi jobbar ju bara och åker sedan bort under helgerna.
Ännu en december har gått utan att jag såg ett luciatåg.
Men jag ser i alla fall på julkalendern varje dag, men det gör jag bara för min egen skull. Då blir jag barn på nytt.
Ja ja, nu är det slutgnällt för det här året.
Nästa år kommer en jul igen och då måste det väl vara vår tur!!!
torsdag 28 november 2013
Inget är som väntans tider...
Jobbar, jobbar, jobbar, det är lättast så.
Då slipper man tänka och tiden går.
Tiden, det är faktiskt mitt liv.
Borde inte ha den här strategin, jag vet, men det är enklare så.
Till slut kommer tiden i fatt och man blir trött. Jättetrött.
Orken tar helt enkelt slut.
Återbesök på gyn i början av november. Den här gången blev jag inte nervös förrän två dagar innan vilket är en klar förbättring mot de två veckor av helvete jag brukar ha innan ett återbesök.
Nervositeten började väl med att jag tog CA 125. Det blir så verkligt då. De letar verkligen efter tumörrecidiv, det är därför jag går på efterkontroller.
Vi, mannen och jag, gillar verkligen min gynekolog.
En äldre man som bryter mot sjukhusets hygienrutiner genom att ha läkarrocken på sig när ha genomför undersökningen utan skyddsrock. Jag blundar och sväljer, men tycker att det är en världslig sak när han är en människa med ett stort hjärta och ett stort engagemang.
Han frågade mig återigen varför jag inte var med barn och jag sa att han fick skylla på sina kollegor i korridoren längre ner. Nej då, sa jag, det finns ingen donator till mig. Att det var tänkt att mitt andra försök skulle ha skett nu under hösten, men då donatorn inte hade tid fick de skjuta på det.
Han frågade mig varför jag inte hade vänt mig till en annan klinik.
Va, vågar jag det?
Får jag det?
Hur ska jag veta att det är ok?
Självklart har tanken slagit mig. Att vi ska vända oss utomlands (till Danmark, Finland eller Lettland/Litauen) och betala för att få hjälp, men jag vågade inte.
Tänk vad enkelt det skulle vara om sjukvården hade blottat sig, sagt att vi kan inte hjälpa dig under hösten, men var fri att söka hjälp på annan klinik. Här är kopior på dina journaler, här är kontaktuppgifter på kliniker vi rekommenderar och du har förstås självklart kvar din plats i den svenska kön. Men nej, så fungerar inte svensk sjukvård.
Man ska vara så tacksam. Och vänta. Typiskt svenskt att snällt stå i sin plats i kön.
Min gynekolog sa att han skulle prata med kollegorna och be dem skynda på. De har faktiskt gjort fertilitetsbevarande kirurgi. När jag fött våra barn ska livmodern bort. Det är där recidivet kommer. Den ska bort så fort som möjligt.
Och då måste de ju hjälpa mig snart eller berätta att jag inte kommer att kunna bära ett barn så att jag får börja acceptera min ofrivilliga barnlöshet.
Maken och jag sa att nu får vi se hur länge det dröjer innan den andra kliniken kontaktar oss.
Dagen efter ringde min "kontaktsjuksköterska", presenterade sig som vanligt bara med förnamn och berättade att de tänkte hjälpa oss i början av året och ville göra en extra kontroll av livmoderslemhinnan i slutet av december för att inte "missa" något.
Visste väl det, att det krävs kontakter och folk som tjatar för att det ska hända något.
Usch, skäms över organisationen i svensk sjukvård och ska göra allt i min makt för att förändra det så att den blir individbaserad och patientsäker.
Då slipper man tänka och tiden går.
Tiden, det är faktiskt mitt liv.
Borde inte ha den här strategin, jag vet, men det är enklare så.
Till slut kommer tiden i fatt och man blir trött. Jättetrött.
Orken tar helt enkelt slut.
Återbesök på gyn i början av november. Den här gången blev jag inte nervös förrän två dagar innan vilket är en klar förbättring mot de två veckor av helvete jag brukar ha innan ett återbesök.
Nervositeten började väl med att jag tog CA 125. Det blir så verkligt då. De letar verkligen efter tumörrecidiv, det är därför jag går på efterkontroller.
Vi, mannen och jag, gillar verkligen min gynekolog.
En äldre man som bryter mot sjukhusets hygienrutiner genom att ha läkarrocken på sig när ha genomför undersökningen utan skyddsrock. Jag blundar och sväljer, men tycker att det är en världslig sak när han är en människa med ett stort hjärta och ett stort engagemang.
Han frågade mig återigen varför jag inte var med barn och jag sa att han fick skylla på sina kollegor i korridoren längre ner. Nej då, sa jag, det finns ingen donator till mig. Att det var tänkt att mitt andra försök skulle ha skett nu under hösten, men då donatorn inte hade tid fick de skjuta på det.
Han frågade mig varför jag inte hade vänt mig till en annan klinik.
Va, vågar jag det?
Får jag det?
Hur ska jag veta att det är ok?
Självklart har tanken slagit mig. Att vi ska vända oss utomlands (till Danmark, Finland eller Lettland/Litauen) och betala för att få hjälp, men jag vågade inte.
Tänk vad enkelt det skulle vara om sjukvården hade blottat sig, sagt att vi kan inte hjälpa dig under hösten, men var fri att söka hjälp på annan klinik. Här är kopior på dina journaler, här är kontaktuppgifter på kliniker vi rekommenderar och du har förstås självklart kvar din plats i den svenska kön. Men nej, så fungerar inte svensk sjukvård.
Man ska vara så tacksam. Och vänta. Typiskt svenskt att snällt stå i sin plats i kön.
Min gynekolog sa att han skulle prata med kollegorna och be dem skynda på. De har faktiskt gjort fertilitetsbevarande kirurgi. När jag fött våra barn ska livmodern bort. Det är där recidivet kommer. Den ska bort så fort som möjligt.
Och då måste de ju hjälpa mig snart eller berätta att jag inte kommer att kunna bära ett barn så att jag får börja acceptera min ofrivilliga barnlöshet.
Maken och jag sa att nu får vi se hur länge det dröjer innan den andra kliniken kontaktar oss.
Dagen efter ringde min "kontaktsjuksköterska", presenterade sig som vanligt bara med förnamn och berättade att de tänkte hjälpa oss i början av året och ville göra en extra kontroll av livmoderslemhinnan i slutet av december för att inte "missa" något.
Visste väl det, att det krävs kontakter och folk som tjatar för att det ska hända något.
Usch, skäms över organisationen i svensk sjukvård och ska göra allt i min makt för att förändra det så att den blir individbaserad och patientsäker.
onsdag 16 oktober 2013
Snälla hjälp mig någon vänlig själ
Skriver så sällan, tänker så mycket. Skulle behöva skriva av mig mer, men jag orkar inte. Vill helst slippa tänka på det.
"Barn-görar-kliniken" ringde innan midsommar och frågade om vi var intresserade av att göra ett nytt försök i månadsskiftet augusti-september. Vi hade planerat att ha semester då, så jag tyckte tidpunkten var lite olämplig. Mitt sätt att få någon slags kontroll tror jag. Självklart svarade vi att det passade bra.
Månadsskiftet kom och ingen hörde av sig. Mannen bad mig ringa. Jag ville vänta till efter semestern. Ville inte få negativa besked som kan förändra min sinnesstämning. Min första arbetsdag ringde jag och det var som jag befarade. De hade ingen donator. Tjejen de hade tänkt hade fått förhinder och ville inte lämna ägg förrän tidigast efter nyår. Så det är bara att vänta för det hade ingen donator ledig som passade min matchning.
Åh, denna väntan och känslan av att inte ha kontroll. Förskräcklig.
Då gör jag det jag är bäst på. Stänger av och börjar jobba. Mycket. Bygger hus och jobbar med många projekt samtidigt. Bra strategi? Nja, kanske inte den bästa, men den fungerar kortsiktigt.
En helg i september tillbringade jag med min familj (mamma, pappa, tre syskon med respektive och sju syskonbarn) på Vimmerby. Vi var där för två år sedan också och redan då var det jobbigt. Där blir det så påtagligt att vi är barnlösa. Och att vi längtar. Jag satt med min man, min storasyster och hennes yngsta och såg på Emil-teater. Framför oss satt det en liten kille och tittade på mig med sina blåa stora ögon. Kände att gråten var nära. Min man märkte ingenting, men min syster som hade sett den lilla killen titta på mig och tänkt; han kunde ha varit hennes, såg att jag hade tänkt samma sak. Jag började gråta. Där, mitt under barnteatern bröt jag ihop och det var så skönt. Jag behöver gråta.
Jag brukar passa på när jag lyssnar på radioprogram med sommarpratare som drabbats av cancer och som har haft det värre än jag. Jag grät den dagen Kristian Gidlund dog.
Fan, vad livet är orättvist. Fuck cancer.
I helgen var jag barnvakt åt min systers tre barn.
Nu längtar jag ännu mer. Det saknas något i vårt liv. Jag vill vara förälder. Jag vill också utvecklas tillsammans med barn. Jag är redo nu.
Snälla hjälp mig någon!
"Barn-görar-kliniken" ringde innan midsommar och frågade om vi var intresserade av att göra ett nytt försök i månadsskiftet augusti-september. Vi hade planerat att ha semester då, så jag tyckte tidpunkten var lite olämplig. Mitt sätt att få någon slags kontroll tror jag. Självklart svarade vi att det passade bra.
Månadsskiftet kom och ingen hörde av sig. Mannen bad mig ringa. Jag ville vänta till efter semestern. Ville inte få negativa besked som kan förändra min sinnesstämning. Min första arbetsdag ringde jag och det var som jag befarade. De hade ingen donator. Tjejen de hade tänkt hade fått förhinder och ville inte lämna ägg förrän tidigast efter nyår. Så det är bara att vänta för det hade ingen donator ledig som passade min matchning.
Åh, denna väntan och känslan av att inte ha kontroll. Förskräcklig.
Då gör jag det jag är bäst på. Stänger av och börjar jobba. Mycket. Bygger hus och jobbar med många projekt samtidigt. Bra strategi? Nja, kanske inte den bästa, men den fungerar kortsiktigt.
En helg i september tillbringade jag med min familj (mamma, pappa, tre syskon med respektive och sju syskonbarn) på Vimmerby. Vi var där för två år sedan också och redan då var det jobbigt. Där blir det så påtagligt att vi är barnlösa. Och att vi längtar. Jag satt med min man, min storasyster och hennes yngsta och såg på Emil-teater. Framför oss satt det en liten kille och tittade på mig med sina blåa stora ögon. Kände att gråten var nära. Min man märkte ingenting, men min syster som hade sett den lilla killen titta på mig och tänkt; han kunde ha varit hennes, såg att jag hade tänkt samma sak. Jag började gråta. Där, mitt under barnteatern bröt jag ihop och det var så skönt. Jag behöver gråta.
Jag brukar passa på när jag lyssnar på radioprogram med sommarpratare som drabbats av cancer och som har haft det värre än jag. Jag grät den dagen Kristian Gidlund dog.
Fan, vad livet är orättvist. Fuck cancer.
I helgen var jag barnvakt åt min systers tre barn.
Nu längtar jag ännu mer. Det saknas något i vårt liv. Jag vill vara förälder. Jag vill också utvecklas tillsammans med barn. Jag är redo nu.
Snälla hjälp mig någon!
måndag 6 maj 2013
6 maj
Ångest och oro hela dagen.
Gråten var nära hela dagen och bröt igenom ett antal gånger.
Så rädd...
Hade ingen motivation eller ork. Gjorde inte många knop på förmiddagen (förutom en del fix och trix) och var inne hela dagen trots att solen sken.
Ville inte sätta mig i bilen och åka in.
Träffade en god vän utan för sjukhuset och pratade en stund. Kände att jag inte kunde fokusera på vad hon sa utan tänkte bara på hur rädd jag var. Blev ledsen och grät utanför ingången. Inte likt mig, men skönt. Fick massa varma kramar och support.
Min vän som hade lovat att följa med mig till mottagningsbesöket stod i hisshallen (hon jobbade en kvällstur och följde med mig under sin lunchrast. Så snällt!). Fick inte vänta särskilt länge innan läkaren hämtade mig. Han blev förvånad när narkossköterskan följde med mig. Läkaren är jättebra och jag är trygg med honom.
Återigen frågade han det första han gjorde om jag var gravid. Tack, det gör att jag upplever att han tror på mig, han ger mig hopp om framtiden!
Han berättade att CA 125 var lägre än förra gången (10 jämfört med 12). Han tyckte inte att jag skulle ändra hormonbehandlingen trots att jag upplever att mitt humör inte är det bästa. Det handlade något om densiteten i brösten i samband med mammografi eller något. Jag får väl stå ut en stund till och den sista tiden har det ju hänt en del saker som kan påverka mitt humör.
Han palperade min lymfkörtlar och ja, på halsen var den svullen och jag skulle hålla koll på den, men han tolkade den inte som något farligt. Mer relaterat till mina irriterade visdomständer.
Han kände inget konstigt i samband med vaginala undersökningen och han såg inget konstigt vid vaginalt u-ljud. Skönt.
Han skulle kalla mig på nytt återbesök om 6 månader. Känns tryggt att han är noggrann.
Han tipsade också om att han tyckte att man efter en borderlinetumör skulle kollas minst en gång per år efter att de 5 uppföljningsåren hade gått. Man kommer inte själv att bli kallad, men man har rätt att ringa och boka tid på kvinnokliniken eller hos en privatpraktiserare nere på stan. Jag gillar att han tydligt säger vad han rekommenderar. Jag gillar att han är ärlig med att recidiv kan komma sent, trots att det inte är så vanligt.
Efter mottagningsbesöket gick jag till nästa läkare för att diskutera nästa steg i "barn-görar-processen". Kändes väldigt märkligt.
Det är två helt olika processer som båda är viktiga för mig, men de går i olika faser och är inte alltid jämna. Idag kändes det helt oviktigt att diskutera den misslyckade embryoinsättningen. Jag hade ju precis fått mitt liv tillbaka. Barn skulle göra vårt liv rikare, men utan liv kan jag inte vara mamma.
Det kommer inte att ske något förrän efter sommaren. De har ju sommarstängt v. 26-30.
Orkade nätt och jämnt med följande kvällspass. Alldeles tung i huvudet efteråt.
Som att allt släppte.
Tack alla nära och kära som stöttar mig i det här.
Tack syster för att du orkade lyssna till min gråt under din lunch.
Tack Sara för att du följde med mig.
Tack Linda för de varma kramarna utanför sjukhuset.
Gråten var nära hela dagen och bröt igenom ett antal gånger.
Så rädd...
Hade ingen motivation eller ork. Gjorde inte många knop på förmiddagen (förutom en del fix och trix) och var inne hela dagen trots att solen sken.
Ville inte sätta mig i bilen och åka in.
Träffade en god vän utan för sjukhuset och pratade en stund. Kände att jag inte kunde fokusera på vad hon sa utan tänkte bara på hur rädd jag var. Blev ledsen och grät utanför ingången. Inte likt mig, men skönt. Fick massa varma kramar och support.
Min vän som hade lovat att följa med mig till mottagningsbesöket stod i hisshallen (hon jobbade en kvällstur och följde med mig under sin lunchrast. Så snällt!). Fick inte vänta särskilt länge innan läkaren hämtade mig. Han blev förvånad när narkossköterskan följde med mig. Läkaren är jättebra och jag är trygg med honom.
Återigen frågade han det första han gjorde om jag var gravid. Tack, det gör att jag upplever att han tror på mig, han ger mig hopp om framtiden!
Han berättade att CA 125 var lägre än förra gången (10 jämfört med 12). Han tyckte inte att jag skulle ändra hormonbehandlingen trots att jag upplever att mitt humör inte är det bästa. Det handlade något om densiteten i brösten i samband med mammografi eller något. Jag får väl stå ut en stund till och den sista tiden har det ju hänt en del saker som kan påverka mitt humör.
Han palperade min lymfkörtlar och ja, på halsen var den svullen och jag skulle hålla koll på den, men han tolkade den inte som något farligt. Mer relaterat till mina irriterade visdomständer.
Han kände inget konstigt i samband med vaginala undersökningen och han såg inget konstigt vid vaginalt u-ljud. Skönt.
Han skulle kalla mig på nytt återbesök om 6 månader. Känns tryggt att han är noggrann.
Han tipsade också om att han tyckte att man efter en borderlinetumör skulle kollas minst en gång per år efter att de 5 uppföljningsåren hade gått. Man kommer inte själv att bli kallad, men man har rätt att ringa och boka tid på kvinnokliniken eller hos en privatpraktiserare nere på stan. Jag gillar att han tydligt säger vad han rekommenderar. Jag gillar att han är ärlig med att recidiv kan komma sent, trots att det inte är så vanligt.
Efter mottagningsbesöket gick jag till nästa läkare för att diskutera nästa steg i "barn-görar-processen". Kändes väldigt märkligt.
Det är två helt olika processer som båda är viktiga för mig, men de går i olika faser och är inte alltid jämna. Idag kändes det helt oviktigt att diskutera den misslyckade embryoinsättningen. Jag hade ju precis fått mitt liv tillbaka. Barn skulle göra vårt liv rikare, men utan liv kan jag inte vara mamma.
Det kommer inte att ske något förrän efter sommaren. De har ju sommarstängt v. 26-30.
Orkade nätt och jämnt med följande kvällspass. Alldeles tung i huvudet efteråt.
Som att allt släppte.
Tack alla nära och kära som stöttar mig i det här.
Tack syster för att du orkade lyssna till min gråt under din lunch.
Tack Sara för att du följde med mig.
Tack Linda för de varma kramarna utanför sjukhuset.
söndag 5 maj 2013
Imorgon
Ensam i mitt hus.
Orolig.
Har känt av det kommande återbesöket hela veckan.
Har gått med en olustkänsla i kroppen, har varit tvär och tjurig trots att jag befunnit mig på min själaplats på jorden. Fick ingen ro.
Jag är besviken på maken som inte en enda gång frågade hur jag känner inför återbesöket.
Jag har själv fått lyfta min oro.
Jag är besviken på att han inte har föreslagit att jag ska försöka byta tiden så att han kan följa med som stöd. Jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag aldrig mer ska gå ensam på läkarbesök. Nu har jag bett en nära vän att följa med mig. Jag har nämnt för min make att jag är besviken. Jag tror inte att han hade reflekterat över den möjligheten. Jag förstår, för han har aldrig varit så här rädd. Han har inte fått ett sådant farligt budskap eller fått sin värld rasad. Jag är livrädd för att det ska hända igen. jag är inte redo. Jag orkar inte drabbas av det igen.
Jag känner av symtom.
Jag har ont över livmodern, jag känner svullna lymfkörtlar etc.
Jag är rädd för det "min" kirurg sa, vågar du verkligen genomgå den massiva hormonbehandlingen? Jag vågade, för jag måste våga chansa om vi ska få barn. Men nu är jag orolig för att jag har valt fel.
Gode gud, låt det gå bra.
Imorgon är det två år sedan jag opererades första gången. Det ska ju, fr.o.m den dagen, vara min lyckodag låt det förbli så!
Orolig.
Har känt av det kommande återbesöket hela veckan.
Har gått med en olustkänsla i kroppen, har varit tvär och tjurig trots att jag befunnit mig på min själaplats på jorden. Fick ingen ro.
Jag är besviken på maken som inte en enda gång frågade hur jag känner inför återbesöket.
Jag har själv fått lyfta min oro.
Jag är besviken på att han inte har föreslagit att jag ska försöka byta tiden så att han kan följa med som stöd. Jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag aldrig mer ska gå ensam på läkarbesök. Nu har jag bett en nära vän att följa med mig. Jag har nämnt för min make att jag är besviken. Jag tror inte att han hade reflekterat över den möjligheten. Jag förstår, för han har aldrig varit så här rädd. Han har inte fått ett sådant farligt budskap eller fått sin värld rasad. Jag är livrädd för att det ska hända igen. jag är inte redo. Jag orkar inte drabbas av det igen.
Jag känner av symtom.
Jag har ont över livmodern, jag känner svullna lymfkörtlar etc.
Jag är rädd för det "min" kirurg sa, vågar du verkligen genomgå den massiva hormonbehandlingen? Jag vågade, för jag måste våga chansa om vi ska få barn. Men nu är jag orolig för att jag har valt fel.
Gode gud, låt det gå bra.
Imorgon är det två år sedan jag opererades första gången. Det ska ju, fr.o.m den dagen, vara min lyckodag låt det förbli så!
tisdag 23 april 2013
Återbesök närmar sig...
Vet inte om jag skrev det förut, men visst är det konstigt hur fort man glömmer och går vidare?
Bra copingstrategier kanske, vad vet jag.
Hade lovat mig själv att 6 maj skulle vara en ledig dag.
Det glömde jag visst när jag la in en kvällstur.
Och att jag sedan skulle bli kallad på 2-årskontroll, hade jag inte planerat.
Självklart måste jag gå på detta trots att maken inte är hemma.
Men, det hade jag ju också bestämt, aldrig gå på läkarbesök utan min man igen. Samtidigt vill jag få det gjort och det passar aldrig bra i tiden.
En av mina toppenvänner har lovat att följa med mig, så jag ska inte gå ensam.
Men, visst är jag orolig. Framför allt nu efter massiv hormonbehandling.
Då tänker jag på vad "min" kirurg sa: vågar du verkligen hormonbehandlas inför äggdonation?
Gynekologerna och RMC har sagt ja.
Men vem litar jag eg. på?
Bra copingstrategier kanske, vad vet jag.
Hade lovat mig själv att 6 maj skulle vara en ledig dag.
Det glömde jag visst när jag la in en kvällstur.
Och att jag sedan skulle bli kallad på 2-årskontroll, hade jag inte planerat.
Självklart måste jag gå på detta trots att maken inte är hemma.
Men, det hade jag ju också bestämt, aldrig gå på läkarbesök utan min man igen. Samtidigt vill jag få det gjort och det passar aldrig bra i tiden.
En av mina toppenvänner har lovat att följa med mig, så jag ska inte gå ensam.
Men, visst är jag orolig. Framför allt nu efter massiv hormonbehandling.
Då tänker jag på vad "min" kirurg sa: vågar du verkligen hormonbehandlas inför äggdonation?
Gynekologerna och RMC har sagt ja.
Men vem litar jag eg. på?
Har landat...
Dagen efter allt kändes förtvivlat och hopplöst mailade jag min läkare. Berättade att behandlingen hade misslyckats, att jag önskade en telfontid till henne för fortsatt planering och ville veta hur jag skulle göra med min ordinarie medicinering som ssk glömt att informera om.
Jag fick ett svar som gladde mig och som gjorde det möjligt att börja acceptera den sorgen/besvikelsen av en icke lyckad insättning av embryon.
Jag fick ett svar som gladde mig och som gjorde det möjligt att börja acceptera den sorgen/besvikelsen av en icke lyckad insättning av embryon.
Såg resultatet av din behandling.
Jag tycker förstås det är tråkigt och ledsamt jag också.
Men det kommer nya chanser! Ni kommer kunna göra fler behandlingar. Realistiskt efter sommaren…
Du borde få en blödning och på den starta Tibolonbehandlingen direkt.
Jag är borta mycket nästa vecka men har bokat in en telefontid till dig måndag runt kl 15, passar det dig?
Dessa ord hjälpte mig att komma vidare. Det fanns en plan och jag fick direkt en planerad telefontid som var anpassad efter mina önskemål.
Varför sa inte min kontakt-ssk det?
Varför sa hon att jag först skulle vänta 7-10 dagar innan jag ringde för att säga om jag ville ha en telefonkontakt med "någon"?
Varför sa hon att jag skulle vänta på att alla andra fått sin behandlingsomgång innan det var dags för min nr 2? Det stämde ju inte och hann göra mig så ledsen och besviken.
Hur gör alla andra som inte har tillgång till sin läkares mailadress?
Vem vänder de sig till?
Får de bara acceptera den vård som erbjuds av en person med felaktig information?
onsdag 17 april 2013
Världens sämsta fru, världens sämsta kvinna?!
Så känns det idag, 130415.
Jag kan inte ge min man det som han önskar sig mest av allt i hela livet just nu. Ett barn.
Jag har landat i vissheten om att jag inte kommer att bli biologisk mamma och den känslan kan jag hantera. Men att jag inte ens skulle kunna behålla ett av de två embryon de satte in.
Jag känner mig så värdelös.
Vet att jag inte kan göra något åt detta. Vet att jag inte ska beskylla mig själv. Men det är så tufft.
Känner mig värdelös.
Att jag inte duger.
Vad är eg. meningen med livet om man är ofrivilligt barnlös?
Jag kan inte ge min man det som han önskar sig mest av allt i hela livet just nu. Ett barn.
Jag har landat i vissheten om att jag inte kommer att bli biologisk mamma och den känslan kan jag hantera. Men att jag inte ens skulle kunna behålla ett av de två embryon de satte in.
Jag känner mig så värdelös.
Vet att jag inte kan göra något åt detta. Vet att jag inte ska beskylla mig själv. Men det är så tufft.
Känner mig värdelös.
Att jag inte duger.
Vad är eg. meningen med livet om man är ofrivilligt barnlös?
Hoppet och drömmen som var så stor kan försvinna på ett kick
130414
Varför känner jag då alla dessa symtom?
Det gör det så svårt att förstå och det gör mig så ledsen. Svårt att tro att det någonsin kommer att gå.
Fast jag inte vill så har fantasin och drömmarna flugit iväg och jag har sett mig som gravid. Förstås. Det är väl så jag måste tänka/känna för att orka stå ut med medicinsk behandling 3 gånger/dag och hoppas. Jag måste tro för att orka vara med på denna resa.
Jag har mått illa, jag har varit yr, jag har varit trött, jag har känt en metallsmak i munnen, jag har reagerat på starka dofter, spända bröst och jag har inte velat dricka lika mycket kaffe som jag brukar. Och så är det bara biverkan av medicinering, eller?
Jag skulle eg. inte ha tagit testet idag utan först i morgon. Men jag känner inte för att gå upp halv sju när jag jobbar kväll för att ta testet och självklart vill jag att mannen ska vara hemma när vi tar testet.
Tog det därför i kväll.
Inte ett spår av ett andra streck. Hur mycket man än vill se det. Åh, det gör så ont.
Maken försöker ha kvar hoppet och tror att jag ändå kan vara gravid. Det är säkert för att jag tog testet på kvällen och att urinen inte var tillräckligt koncentrerad (hade tränat och druckit mycket vatten).
Ja, vi får väl hoppas på det...
Varför känner jag då alla dessa symtom?
Det gör det så svårt att förstå och det gör mig så ledsen. Svårt att tro att det någonsin kommer att gå.
Fast jag inte vill så har fantasin och drömmarna flugit iväg och jag har sett mig som gravid. Förstås. Det är väl så jag måste tänka/känna för att orka stå ut med medicinsk behandling 3 gånger/dag och hoppas. Jag måste tro för att orka vara med på denna resa.
Jag har mått illa, jag har varit yr, jag har varit trött, jag har känt en metallsmak i munnen, jag har reagerat på starka dofter, spända bröst och jag har inte velat dricka lika mycket kaffe som jag brukar. Och så är det bara biverkan av medicinering, eller?
Jag skulle eg. inte ha tagit testet idag utan först i morgon. Men jag känner inte för att gå upp halv sju när jag jobbar kväll för att ta testet och självklart vill jag att mannen ska vara hemma när vi tar testet.
Tog det därför i kväll.
Inte ett spår av ett andra streck. Hur mycket man än vill se det. Åh, det gör så ont.
Maken försöker ha kvar hoppet och tror att jag ändå kan vara gravid. Det är säkert för att jag tog testet på kvällen och att urinen inte var tillräckligt koncentrerad (hade tränat och druckit mycket vatten).
Ja, vi får väl hoppas på det...
Hypokondriker eller känner jag det jag känner?
130405
Är så trött, men de kan bero på att det har varit rätt intensivt senaste två veckorna - både på arbetet och privat.
Känner mig lätt illamående och äter mindre. Troligtvis pga alla mediciner jag proppar i mig och att min livmoder är svullen och är riktad bakåt = trycker på tarm och skapar obalans i magtarmkanalen.
Känner mig yr och lätt sjösjuk. Vill helst bara ligga. Pga. trötthet?
Idag kände jag även en smak av järn när jag drack vatten.
Alla dessa tecken...
Vill inte tänka på dem, vill inte hoppas, vill inte känna något förrän testet är taget. Vill inte bli besviken. Försöker jobba mentalt med att inte tänka...
Jag hoppas ju så mycket på att detta ska gå bra nu. Det är vår tur nu!
Är så trött, men de kan bero på att det har varit rätt intensivt senaste två veckorna - både på arbetet och privat.
Känner mig lätt illamående och äter mindre. Troligtvis pga alla mediciner jag proppar i mig och att min livmoder är svullen och är riktad bakåt = trycker på tarm och skapar obalans i magtarmkanalen.
Känner mig yr och lätt sjösjuk. Vill helst bara ligga. Pga. trötthet?
Idag kände jag även en smak av järn när jag drack vatten.
Alla dessa tecken...
Vill inte tänka på dem, vill inte hoppas, vill inte känna något förrän testet är taget. Vill inte bli besviken. Försöker jobba mentalt med att inte tänka...
Jag hoppas ju så mycket på att detta ska gå bra nu. Det är vår tur nu!
Ett medicinskt experiment
29 mars 2013
Det har redan gått 5 dagar. Jag tänker förstås på det ibland, men inte hela tiden och jag lever på som vanligt utan att fantisera iväg för långt eller hoppas för mycket. Jag känner mig så lugn och det är så skönt. Vetskapen om att jag inte kommer att få mens ifall det inte tar sig är jätteskön. Jag behöver inte vara orolig varje gång jag går till toaletten. Det känns som ett medicinskt experiment som jag är med om. Bara jag gör mitt kan jag bara hålla tummarna.
Medicineringen går bra. Lite jobbigt bara att behöva ligga 30 minuter mitt på dagen. Jag har legat på golvet på en toalett i samband med en mötesdag. Inne på hotellets gym när jag inte längre hade tillgång till hotellrummet. I vilrummet på jobbet etc. Men visst går det.
Jag känner mig svullen i buken och lite lätt illamående, men det är inte så konstigt med tanke på alla mediciner jag trycker i mig.
Annars känns allt som vanligt.
Jag har inte läst bipacksedeln till de mediciner jag tar nu vilket känns jätteskönt. De har sagt att jag ska ta dem så här, då gör jag väl det. Jag vill inte veta alla biverkningar jag kan få.
Igår ringde sjuksköterskan från RMC. Bara för att kolla hur jag mår. Jag blev mycket positivt överraskad. Tack, det betydde mycket och jag känner mig trygg nu.
Det har redan gått 5 dagar. Jag tänker förstås på det ibland, men inte hela tiden och jag lever på som vanligt utan att fantisera iväg för långt eller hoppas för mycket. Jag känner mig så lugn och det är så skönt. Vetskapen om att jag inte kommer att få mens ifall det inte tar sig är jätteskön. Jag behöver inte vara orolig varje gång jag går till toaletten. Det känns som ett medicinskt experiment som jag är med om. Bara jag gör mitt kan jag bara hålla tummarna.
Medicineringen går bra. Lite jobbigt bara att behöva ligga 30 minuter mitt på dagen. Jag har legat på golvet på en toalett i samband med en mötesdag. Inne på hotellets gym när jag inte längre hade tillgång till hotellrummet. I vilrummet på jobbet etc. Men visst går det.
Jag känner mig svullen i buken och lite lätt illamående, men det är inte så konstigt med tanke på alla mediciner jag trycker i mig.
Annars känns allt som vanligt.
Jag har inte läst bipacksedeln till de mediciner jag tar nu vilket känns jätteskönt. De har sagt att jag ska ta dem så här, då gör jag väl det. Jag vill inte veta alla biverkningar jag kan få.
Igår ringde sjuksköterskan från RMC. Bara för att kolla hur jag mår. Jag blev mycket positivt överraskad. Tack, det betydde mycket och jag känner mig trygg nu.
Två små embryon
26 mars 2013
Skriver nu, publicerar efteråt.
Igår var det dags. Sov jättegott natten innan. Trodde att jag skulle ha svårt att sova, men jag sov lugnt och tryggt. Kände mig skönt utvilad och laddad när jag vaknade.
Sjukhuset ringde precis innan jag skulle till frissan. Det var en av kontaktsjuksköterskorna. De hade glömt att fråga hur vi ställde oss till att sätta in två embryon. Om utifall att kanske kvaliteten på embryorna inte var så bra, så skulle vi ev. bli erbjudna att sätta tillbaka två embryon. Vad säger ni om det? Äh, självklart gör vi allt för att öka våra chanser att få barn och två är välkomna till oss. Efteråt sa hon att äggen inte var analyserade än, utan hon ställde bara frågan om utifall att kanske. Nähä, tänkte vi båda två. Den går vi inte på. Nu var kvaliteten säkert inte så god. Men vi förstod i alla fall att det hade blivit äggplock och det var vi glada för. Lott nr 1, check.
Och vi kan inte påverka kvaliteten ändå. Det är bara att följa med och hoppas att vi drar en vinstlott (eller två).
Klockan ett var i välkomna. I väntrummet såg jag hon, gynekologen som var så oprofessionell den 30 mars 2011 då de upptäckte min tumör för första gången. Visste då att det skulle bli hon.
Hade inte reflekterat över den möjligheten denna gång. Nu var jag bara fokuserad på att följa behandlingen och bara acceptera och följa med. Tänkte inte ens på henne, men i samma stund som jag såg henne fick jag en klump i magen. Usch, vilken obearbetad händelse den dagen är...
Blev inkallade till ett samtalsrum av den gynekologen. Andas, svälj och acceptera, andas, svälj och acceptera...
Ja, det var länge sedan vi sågs, sa hon till mig, men jag tror aldrig vi har träffats, sa hon till min man.
Nej sa maken och jag svarade, vi träffades senast 30 mars 2011.
Jaha, det blev fyra ägg vid äggplock, fortsatte hon, och av dessa blev samtliga ägg befruktade och av de blev 2 av graden 3 och vi tänker därmed sätta in två embryon till er.
Va, vänta?! Maken hängde inte med och inte jag heller. Graden? Embryon?
Jag fick börja med att förklara att vi inte visste om det hade blivit äggplock eller inte (jag sjöng på en begravning och hade valt att inte bli uppringd för att få beskedet på fredageftermiddagen. Det här var ett besked som båda av oss skulle höra).
4 ägg känns rätt få efter en hormonstimulering och det var ju eg. lott nr 2. Men 4 är bättre än inga.
Att samtliga hade blivit befruktade är lott nr 3.
Att sedan kvaliteten på två hade blivit en 3:a och de andra två inte gick att använda var lott nr 4. Tyvärr går det inte att frysa in kvalitetsnivå 3 (skalan är 1-5 vad jag förstod, eller var det 1-4? kommer inte ihåg, men man sätter bara tillbaka 1-3).
Fick gå till ett annat rum för att byta om. Blå nattskjorta, op.strumpor och mössa på mig. Mössa och rock på maken. En liten stunds väntan. Sedan fick jag gå in i behandlingsrummet. Där möttes vi av en fantastisk undersköterska/sjuksköterska. Rätt person på rätt plats. Hon skapade en lugn och harmonisk miljö genom saklig och tydlig information i rätt tidpunkt. Tack!
Det kändes att gynekologen hade läst på i min journal och blivit medveten om när och hur vi träffades senast för hon hade en helt annan professionell attityd. Mycket bättre. (Men att det ska krävas att man påminner för att gynekologen ska läsa på om anamnes och hälsohistoria!)
De gjorde u-ljud över buken för att identifiera livmodern. Tydligen svårt när min ligger bakåt.
Det gjorde lite ont (eller spändes) när instrumenten fördes in i slidan och tvätten av vaginaltoppen, men själva katetern kändes inget alls. I den fördes sedan den andra katetern upp och med en liten luftstöt släpptes de två embryona in i min livmoder.
Så nu är det bara att hålla tummarna och hoppas.
Kändes konstigt att veta att man redan innan införandet och direkt efter är gravid i vecka 2+0 enligt deras räknesätt. Äntligen har vi iallafall gjort något, ett försök, som kan leda till en bebis. Det är första gången vi kommit så här långt.
Nu väntar man i 3 veckor innan man tar ett graviditetstest. Det här är fördelen med att inte ha menstruation. Jag vet att jag inte kommer att få en blödning. Tar det sig inte så måste jag skapa en menstruation.
Som sjuksköterskan sa innan vi åkte, nu spelar vi ett högt spel. Och jag gillar det!
Skriver nu, publicerar efteråt.
Igår var det dags. Sov jättegott natten innan. Trodde att jag skulle ha svårt att sova, men jag sov lugnt och tryggt. Kände mig skönt utvilad och laddad när jag vaknade.
Sjukhuset ringde precis innan jag skulle till frissan. Det var en av kontaktsjuksköterskorna. De hade glömt att fråga hur vi ställde oss till att sätta in två embryon. Om utifall att kanske kvaliteten på embryorna inte var så bra, så skulle vi ev. bli erbjudna att sätta tillbaka två embryon. Vad säger ni om det? Äh, självklart gör vi allt för att öka våra chanser att få barn och två är välkomna till oss. Efteråt sa hon att äggen inte var analyserade än, utan hon ställde bara frågan om utifall att kanske. Nähä, tänkte vi båda två. Den går vi inte på. Nu var kvaliteten säkert inte så god. Men vi förstod i alla fall att det hade blivit äggplock och det var vi glada för. Lott nr 1, check.
Och vi kan inte påverka kvaliteten ändå. Det är bara att följa med och hoppas att vi drar en vinstlott (eller två).
Klockan ett var i välkomna. I väntrummet såg jag hon, gynekologen som var så oprofessionell den 30 mars 2011 då de upptäckte min tumör för första gången. Visste då att det skulle bli hon.
Hade inte reflekterat över den möjligheten denna gång. Nu var jag bara fokuserad på att följa behandlingen och bara acceptera och följa med. Tänkte inte ens på henne, men i samma stund som jag såg henne fick jag en klump i magen. Usch, vilken obearbetad händelse den dagen är...
Blev inkallade till ett samtalsrum av den gynekologen. Andas, svälj och acceptera, andas, svälj och acceptera...
Ja, det var länge sedan vi sågs, sa hon till mig, men jag tror aldrig vi har träffats, sa hon till min man.
Nej sa maken och jag svarade, vi träffades senast 30 mars 2011.
Jaha, det blev fyra ägg vid äggplock, fortsatte hon, och av dessa blev samtliga ägg befruktade och av de blev 2 av graden 3 och vi tänker därmed sätta in två embryon till er.
Va, vänta?! Maken hängde inte med och inte jag heller. Graden? Embryon?
Jag fick börja med att förklara att vi inte visste om det hade blivit äggplock eller inte (jag sjöng på en begravning och hade valt att inte bli uppringd för att få beskedet på fredageftermiddagen. Det här var ett besked som båda av oss skulle höra).
4 ägg känns rätt få efter en hormonstimulering och det var ju eg. lott nr 2. Men 4 är bättre än inga.
Att samtliga hade blivit befruktade är lott nr 3.
Att sedan kvaliteten på två hade blivit en 3:a och de andra två inte gick att använda var lott nr 4. Tyvärr går det inte att frysa in kvalitetsnivå 3 (skalan är 1-5 vad jag förstod, eller var det 1-4? kommer inte ihåg, men man sätter bara tillbaka 1-3).
Fick gå till ett annat rum för att byta om. Blå nattskjorta, op.strumpor och mössa på mig. Mössa och rock på maken. En liten stunds väntan. Sedan fick jag gå in i behandlingsrummet. Där möttes vi av en fantastisk undersköterska/sjuksköterska. Rätt person på rätt plats. Hon skapade en lugn och harmonisk miljö genom saklig och tydlig information i rätt tidpunkt. Tack!
Det kändes att gynekologen hade läst på i min journal och blivit medveten om när och hur vi träffades senast för hon hade en helt annan professionell attityd. Mycket bättre. (Men att det ska krävas att man påminner för att gynekologen ska läsa på om anamnes och hälsohistoria!)
De gjorde u-ljud över buken för att identifiera livmodern. Tydligen svårt när min ligger bakåt.
Det gjorde lite ont (eller spändes) när instrumenten fördes in i slidan och tvätten av vaginaltoppen, men själva katetern kändes inget alls. I den fördes sedan den andra katetern upp och med en liten luftstöt släpptes de två embryona in i min livmoder.
Så nu är det bara att hålla tummarna och hoppas.
Kändes konstigt att veta att man redan innan införandet och direkt efter är gravid i vecka 2+0 enligt deras räknesätt. Äntligen har vi iallafall gjort något, ett försök, som kan leda till en bebis. Det är första gången vi kommit så här långt.
Nu väntar man i 3 veckor innan man tar ett graviditetstest. Det här är fördelen med att inte ha menstruation. Jag vet att jag inte kommer att få en blödning. Tar det sig inte så måste jag skapa en menstruation.
Som sjuksköterskan sa innan vi åkte, nu spelar vi ett högt spel. Och jag gillar det!
22 mars 2013
Idag är det dags - maken är och lämnar in sitt bidrag till vårt framtida barn.
Känns märkligt. Och jag är imponerad att han klarar det. Snacka om mindfulness. Att klara av att slappna av så mycket för att kunna få utlösning, i en burk, och köra in resultatet till sjukhuset.
I eftermiddag plockas troligtvis många fina ägg ut ur den generösa kvinnan som hjälper oss. Resultatet får vi veta på måndag när vi ska till sjukhuset för ägginsättning. Då kommer jag i alla fall bli gravid i någon minut eller två.
Jag har börjat förbereda mig.
Jag äter hormontabletter 3 gånger per dag sedan 14 dagar.
Idag var det dags för nästa medicinering. Vagitorier (slidpiller) 3 gånger per dag.
3 gånger per dag, frågade jag chockad när jag fick höra det. Ja, sa sjuksköterskan. Men det är ingen fara, du kan ta ett 30 minuter innan du går upp, ett precis innan du går och lägger dig och den mitt på dagen kan du ta när du vill mellan kl. 11 och 15. Du ska ligga 30 minuter efter att du tagit vagitoriet.
Hur ska jag lösa det, rent praktiskt?
Idag ska jag sjunga på en begravning. Var hittar jag då en brits/säng/soffa? Ska jag lägga mig på en kyrkbänk?
Nästa vecka ska jag på ett nationellt möte. Hur gör jag då? Lägger mig på ett toalettgolv?
Hur ska jag göra när jag jobbar på vårdavdelningen?
Jag får ta min 30 minuters lunch och lägga mig i vilrummet. Sopplunch får det bli.
Herregud, nu hoppas jag verkligen att det här lyckas, för det är lite knöligt/besvärligt och kräver en del planering. Men det måste det vara värt.
Lyckas vi så pågår medicineringen i 12 veckor...
Idag är det dags - maken är och lämnar in sitt bidrag till vårt framtida barn.
Känns märkligt. Och jag är imponerad att han klarar det. Snacka om mindfulness. Att klara av att slappna av så mycket för att kunna få utlösning, i en burk, och köra in resultatet till sjukhuset.
I eftermiddag plockas troligtvis många fina ägg ut ur den generösa kvinnan som hjälper oss. Resultatet får vi veta på måndag när vi ska till sjukhuset för ägginsättning. Då kommer jag i alla fall bli gravid i någon minut eller två.
Jag har börjat förbereda mig.
Jag äter hormontabletter 3 gånger per dag sedan 14 dagar.
Idag var det dags för nästa medicinering. Vagitorier (slidpiller) 3 gånger per dag.
3 gånger per dag, frågade jag chockad när jag fick höra det. Ja, sa sjuksköterskan. Men det är ingen fara, du kan ta ett 30 minuter innan du går upp, ett precis innan du går och lägger dig och den mitt på dagen kan du ta när du vill mellan kl. 11 och 15. Du ska ligga 30 minuter efter att du tagit vagitoriet.
Hur ska jag lösa det, rent praktiskt?
Idag ska jag sjunga på en begravning. Var hittar jag då en brits/säng/soffa? Ska jag lägga mig på en kyrkbänk?
Nästa vecka ska jag på ett nationellt möte. Hur gör jag då? Lägger mig på ett toalettgolv?
Hur ska jag göra när jag jobbar på vårdavdelningen?
Jag får ta min 30 minuters lunch och lägga mig i vilrummet. Sopplunch får det bli.
Herregud, nu hoppas jag verkligen att det här lyckas, för det är lite knöligt/besvärligt och kräver en del planering. Men det måste det vara värt.
Lyckas vi så pågår medicineringen i 12 veckor...
Nu har jag gråtit min 4:e gång (av 5)
Min bästa vän sa att jag skulle gråta minst 5 gånger över min situation. Nu har jag gråtit den 4:e.
Den 25 mars sattes två befruktade embryon in i min livmoder och i söndags kväll tog jag ett gravtest som var negativt. Tyvärr.
Jag visste inte om jag ville ta det på kvällen, visste inte om jag skulle orka ta besvikelsen ifall det inte var positivt, men eftersom maken skulle upp tidigt på måndagmorgonen så tog jag det då för att slippa gå upp så tidigt.
Tog ett nytt med morgonurin på måndagen. Negativt.
Ringde till RMC tele-q och blev uppringd efter drygt en timme. Som vanligt fick jag säga att jag skulle prata med någon av mina två kontaktsjuksköterskor och sjuksköterskan som hade ringt fick "lägga tillbaka mig" och be rätt sjuksköterska ringa. Jag är lika förvånad varje gång. Förbereder de inte sitt telefonsamtal genom att gå in i journalen? Då skulle de ju se att jag tillhörde "donationsteamet" och förmedla mitt samtal till rätt person på en gång.
Min kontaktsjuksköterska ringde upp och jag sa att jag blivit uppmanad att ringa idag och att jag tyvärr får meddela att behandlingen misslyckats.
"Vad tråkigt", sa hon.
Ja, det tycker jag med, tänkte jag för mig själv. Vad gör vi nu?
Tog du test med morgonurin?
Ja.
Tog du testet av det här märket?
Nej, jag köpte apotekets egna märke (och när jag köpte testet så tänkte jag, och frågade expediten, det kan väl inte vara någon skillnad mellan ert graviditetstest och det här av ett dyrare märke? Säljs det på apotek så måste det väl vara testat? Och varför ska man betala 10:- extra för ett test bara för att märket är mer känt?!).
Åh, vi ser helst att du tar ett test med det andra märket. Har du möjlighet att göra det imorgon med morgonurin? Så kontaktar jag dig imorgon eftermiddag eller passar det bättre på onsdag?
Nej, sök du mig imorgon (så slipper jag äta medicin och ta slidpiller i onödan), jag arbetar i vården, men det är lättare att prata då än på onsdag då jag sitter i arbetsmöte hela dagen.
På väg till jobbet köpte jag återigen ett nytt graviditetstest. Nu av det dyrare märket och på det här apoteket var det extremt mycket dyrare. 156:-. Så nu har jag lagt ut 271:- på graviditetstest den här månaden bara för att jag valde "fel" märke. Vad bra det hade varit om jag som patient informerades att märket spelade roll innan jag köpte testet. Är de sponsrade av det här märket eller? Betalar de julfesten?
Även detta test var negativt och jag kunde då äntligen sluta att äta/ta medicinen.
Det var kaos på jobbet, maken och hunden hade lämnat stan för att åka till sjöboden och jag var ledsen. Då kom chefen och frågade om jag kunde jobba dubbelpass.
Eg. borde jag inte, sa jag.
Han visste att behandlingen inte hade lyckats. Jag var förutseende och berättade i slutet av förra veckan att jag skulle få svar på behandlingen och att jag inte visste hur jag skulle reagera om det var negativt. Ev. kanske jag inte skulle orka jobba. När testet var negativt i måndags funderade jag på om jag skulle sjukskriva mig. Eg. ville jag bara ligga i sängen i fosterställning, dra täcket över huvudet och bara vara ledsen. Få tycka synd om mig själv för en gång skull.
Men sådan är inte jag.
Bet ihop, torkade tårarna och gick till jobbet. Lättare att tränga undan alla jobbiga känslor när jag har mycket att göra och tänker på annat.
Chefen sa åt mig att jag själv måste känna efter (nu i efterhand tycker jag att det var dumt att han frågade, nästan så att han utnyttjade situationen).
Jag tackade jag och fortsatte jobba.
SSK från RMC ringde vid halv tre.
Åh, så tråkigt, sa hon igen när jag berättade att det var negativt.
Nu kommer du att få en blödning om 7-10 dagar.
Även jag som inte har några egna hormoner?
Ja, det brukar man få. Om du inte får en blödning vill vi att du hör av dig. Eller det vill vi att du gör i alla fall, hör av dig om 7-10 dagar så att vi vet att du har fått en blödning. Då kan du också förmedla om du eller ni vill prata med någon, på telefon eller om ni vill ha ett besök.
Prata med vem?
Ja, någon?
Ja, men vem tänkte jag. SSK, läkare, beteendevetare?
Vad ska jag/vi prata om?
Ja det brukar komma lite frågor, svarade hon.
Ja, sa jag, eftersom jag vet att ni stänger efter midsommar och har sedan sommarstängt så förstår jag att det inte kommer att bli ett nytt försök innan sommaren. Det var ju mina frågor, när kan vi testa igen?
Då lät hon förvånad.
För jag har väl fortfarande en chans kvar?
Ja visst, svarade hon, men så låter vi alla i kön få ett försök först, innan vi börjar med behandlingsomgång nr 2.
Då bröt jag ihop. Vad var det hon sa?
Man ska inte bara hitta en ny donator, jag ska vänta igen. Hur länge då?
Om jag hade fått ägg från en kvinna som producerade många ägg och vi hade fått ett par embryon i frysen, hade jag behövt vänta då också? På upptining? Tror inte det.
Hur försvarar de sitt kösystem? Från när börjar de räkna?
Jag har varit i deras vård sedan 16 oktober 2008 och 25 mars 2013 var första gången som de gav oss ett allvarligt försök. Som misslyckades.
Ska jag behöva vänta 1-2 år till? Hur gammal ska de låta mig bli?
Jag fyller 36 år i sommar. Jag vill gärna ha syskon till mitt framtida barn (som jag vet att jag kommer att få, har drömt om en pojke och en flicka). Ska jag behöva åka utomlands och riskera min hälsa (genom att göra äggdonation när jag är för "gammal" bara för att vi aldrig aldrig kommer till skott i Sverige.
Och all denna semesterstängning och ineffektiva tid. Jag bryter snart ihop.
Jag ville snabbt avbryta denna diskussion med ssk från RMC eftersom jag vet att vi inte förstår varandra. Jag sa att jag hör av mig om 7-10 dagar när min blödning kommer och då meddelar jag vem och om jag vill prata med "någon" om "något".
I mitt stilla sinne hade jag hoppats att hon hade erbjudit mig samtal med beteendevetaren omgående i den första krisen. Jag tyckte att jag förmedlade att jag tyckte att det här var jobbigt, att jag så många gånger under dessa snart 6 år har känt hopp och besvikelse, att det tär på vår relation, men... återigen inser jag att ensam (eller med sin partner) måste man vara stark, bita ihop och kämpa vidare.
Vi la på, jag ringde maken och bröt ihop. Storgråtande grät jag inne i läkemedelsrummet.
Där stod en kollega som jag arbetat länge med, men som jag inte varandra direkt personligt under dessa år. Hennes empati och omhändertagande i den stunden var fantastisk. Jag är så tacksam och det var så skönt att det var just hon. Oväntat, men jag är så tacksam. Vi kom varandra mycket nära just i den stunden.
Åh, vad det var skönt att gråta.
När eftermiddagsronden var slut frågade en kollega (som jag däremot känner mycket privat och som har följt mig genom hela den här processen) hur jag eg. mår. Hon ser att jag inte är mig lik, att jag biter ihop och bara kör på. Att jag har slutat känna.
Då var det kört...
Tårarna rann... Krokodiltårar och Helena Bergström snor. Kallsvettig. Ångest. Sorg. Besvikelse. Förbannad. Rädd. Ledsen. Frustration. Ensam. Misslyckad.
Som en spelpjäs i ett spel där jag inte känner till spelreglerna.
Satt väl där en halvtimme och grät och det var skönt.
Sedan var det dags att torka tårarna, jobba vidare och sluta tänka. Det är jobbigt att gråta och vara ledsen.
När jag var påväg hem kom jag på att ssk från RMC aldrig hade sagt vad jag skulle göra med min vanliga hormontablett. När ska jag börja med den? Hur ska jag veta?
Kom hem till ett tomt tyst hus. Förskräckligt, men jag ville inte ringa någon och riskera att bli ledsen igen. Den jag ville prata med var maken, men han hade skickat ett sms halv tio och sagt att han var trött och gick och la sig. Förstår han inte att han måste stötta nu? Att han måste finnas tillgänglig?
Han förstår nog inte eller så är det hans försvar och copingstrategi. Ringde till honom halv åtta i morse (då visste jag att han var ute med hunden), men han förstår inte hur viktig han är för mig och att jag måste kunna nå honom om jag är ledsen. Det är vi som ska dela det här. Den här sorgen. Min oro. Han ringde vid halv tio och då fick han höra det. Jag förstår honom. Han är ledig och är i sjöboden. Jätteskönt. Men han måste försöka förstå mig som är kvar i vardagen, med sorgen, med ensamheten och med tystnaden.
Redan idag kom en blödning. Vad ska jag göra då? Ändå vänta 7-10 dagar?
Orkade inte prata med dig idag mamma när du ringde. Orkar inte ta allt från början. Du får läsa här så kan vi höras sen när jag har lugnat ner mig lite. Jag orkar inte vara ledsen.
Nu har jag gråtit min 4:e gång. Vill vänta en stund på den 5:e...
Den 25 mars sattes två befruktade embryon in i min livmoder och i söndags kväll tog jag ett gravtest som var negativt. Tyvärr.
Jag visste inte om jag ville ta det på kvällen, visste inte om jag skulle orka ta besvikelsen ifall det inte var positivt, men eftersom maken skulle upp tidigt på måndagmorgonen så tog jag det då för att slippa gå upp så tidigt.
Tog ett nytt med morgonurin på måndagen. Negativt.
Ringde till RMC tele-q och blev uppringd efter drygt en timme. Som vanligt fick jag säga att jag skulle prata med någon av mina två kontaktsjuksköterskor och sjuksköterskan som hade ringt fick "lägga tillbaka mig" och be rätt sjuksköterska ringa. Jag är lika förvånad varje gång. Förbereder de inte sitt telefonsamtal genom att gå in i journalen? Då skulle de ju se att jag tillhörde "donationsteamet" och förmedla mitt samtal till rätt person på en gång.
Min kontaktsjuksköterska ringde upp och jag sa att jag blivit uppmanad att ringa idag och att jag tyvärr får meddela att behandlingen misslyckats.
"Vad tråkigt", sa hon.
Ja, det tycker jag med, tänkte jag för mig själv. Vad gör vi nu?
Tog du test med morgonurin?
Ja.
Tog du testet av det här märket?
Nej, jag köpte apotekets egna märke (och när jag köpte testet så tänkte jag, och frågade expediten, det kan väl inte vara någon skillnad mellan ert graviditetstest och det här av ett dyrare märke? Säljs det på apotek så måste det väl vara testat? Och varför ska man betala 10:- extra för ett test bara för att märket är mer känt?!).
Åh, vi ser helst att du tar ett test med det andra märket. Har du möjlighet att göra det imorgon med morgonurin? Så kontaktar jag dig imorgon eftermiddag eller passar det bättre på onsdag?
Nej, sök du mig imorgon (så slipper jag äta medicin och ta slidpiller i onödan), jag arbetar i vården, men det är lättare att prata då än på onsdag då jag sitter i arbetsmöte hela dagen.
På väg till jobbet köpte jag återigen ett nytt graviditetstest. Nu av det dyrare märket och på det här apoteket var det extremt mycket dyrare. 156:-. Så nu har jag lagt ut 271:- på graviditetstest den här månaden bara för att jag valde "fel" märke. Vad bra det hade varit om jag som patient informerades att märket spelade roll innan jag köpte testet. Är de sponsrade av det här märket eller? Betalar de julfesten?
Även detta test var negativt och jag kunde då äntligen sluta att äta/ta medicinen.
Det var kaos på jobbet, maken och hunden hade lämnat stan för att åka till sjöboden och jag var ledsen. Då kom chefen och frågade om jag kunde jobba dubbelpass.
Eg. borde jag inte, sa jag.
Han visste att behandlingen inte hade lyckats. Jag var förutseende och berättade i slutet av förra veckan att jag skulle få svar på behandlingen och att jag inte visste hur jag skulle reagera om det var negativt. Ev. kanske jag inte skulle orka jobba. När testet var negativt i måndags funderade jag på om jag skulle sjukskriva mig. Eg. ville jag bara ligga i sängen i fosterställning, dra täcket över huvudet och bara vara ledsen. Få tycka synd om mig själv för en gång skull.
Men sådan är inte jag.
Bet ihop, torkade tårarna och gick till jobbet. Lättare att tränga undan alla jobbiga känslor när jag har mycket att göra och tänker på annat.
Chefen sa åt mig att jag själv måste känna efter (nu i efterhand tycker jag att det var dumt att han frågade, nästan så att han utnyttjade situationen).
Jag tackade jag och fortsatte jobba.
SSK från RMC ringde vid halv tre.
Åh, så tråkigt, sa hon igen när jag berättade att det var negativt.
Nu kommer du att få en blödning om 7-10 dagar.
Även jag som inte har några egna hormoner?
Ja, det brukar man få. Om du inte får en blödning vill vi att du hör av dig. Eller det vill vi att du gör i alla fall, hör av dig om 7-10 dagar så att vi vet att du har fått en blödning. Då kan du också förmedla om du eller ni vill prata med någon, på telefon eller om ni vill ha ett besök.
Prata med vem?
Ja, någon?
Ja, men vem tänkte jag. SSK, läkare, beteendevetare?
Vad ska jag/vi prata om?
Ja det brukar komma lite frågor, svarade hon.
Ja, sa jag, eftersom jag vet att ni stänger efter midsommar och har sedan sommarstängt så förstår jag att det inte kommer att bli ett nytt försök innan sommaren. Det var ju mina frågor, när kan vi testa igen?
Då lät hon förvånad.
För jag har väl fortfarande en chans kvar?
Ja visst, svarade hon, men så låter vi alla i kön få ett försök först, innan vi börjar med behandlingsomgång nr 2.
Då bröt jag ihop. Vad var det hon sa?
Man ska inte bara hitta en ny donator, jag ska vänta igen. Hur länge då?
Om jag hade fått ägg från en kvinna som producerade många ägg och vi hade fått ett par embryon i frysen, hade jag behövt vänta då också? På upptining? Tror inte det.
Hur försvarar de sitt kösystem? Från när börjar de räkna?
Jag har varit i deras vård sedan 16 oktober 2008 och 25 mars 2013 var första gången som de gav oss ett allvarligt försök. Som misslyckades.
Ska jag behöva vänta 1-2 år till? Hur gammal ska de låta mig bli?
Jag fyller 36 år i sommar. Jag vill gärna ha syskon till mitt framtida barn (som jag vet att jag kommer att få, har drömt om en pojke och en flicka). Ska jag behöva åka utomlands och riskera min hälsa (genom att göra äggdonation när jag är för "gammal" bara för att vi aldrig aldrig kommer till skott i Sverige.
Och all denna semesterstängning och ineffektiva tid. Jag bryter snart ihop.
Jag ville snabbt avbryta denna diskussion med ssk från RMC eftersom jag vet att vi inte förstår varandra. Jag sa att jag hör av mig om 7-10 dagar när min blödning kommer och då meddelar jag vem och om jag vill prata med "någon" om "något".
I mitt stilla sinne hade jag hoppats att hon hade erbjudit mig samtal med beteendevetaren omgående i den första krisen. Jag tyckte att jag förmedlade att jag tyckte att det här var jobbigt, att jag så många gånger under dessa snart 6 år har känt hopp och besvikelse, att det tär på vår relation, men... återigen inser jag att ensam (eller med sin partner) måste man vara stark, bita ihop och kämpa vidare.
Vi la på, jag ringde maken och bröt ihop. Storgråtande grät jag inne i läkemedelsrummet.
Där stod en kollega som jag arbetat länge med, men som jag inte varandra direkt personligt under dessa år. Hennes empati och omhändertagande i den stunden var fantastisk. Jag är så tacksam och det var så skönt att det var just hon. Oväntat, men jag är så tacksam. Vi kom varandra mycket nära just i den stunden.
Åh, vad det var skönt att gråta.
När eftermiddagsronden var slut frågade en kollega (som jag däremot känner mycket privat och som har följt mig genom hela den här processen) hur jag eg. mår. Hon ser att jag inte är mig lik, att jag biter ihop och bara kör på. Att jag har slutat känna.
Då var det kört...
Tårarna rann... Krokodiltårar och Helena Bergström snor. Kallsvettig. Ångest. Sorg. Besvikelse. Förbannad. Rädd. Ledsen. Frustration. Ensam. Misslyckad.
Som en spelpjäs i ett spel där jag inte känner till spelreglerna.
Satt väl där en halvtimme och grät och det var skönt.
Sedan var det dags att torka tårarna, jobba vidare och sluta tänka. Det är jobbigt att gråta och vara ledsen.
När jag var påväg hem kom jag på att ssk från RMC aldrig hade sagt vad jag skulle göra med min vanliga hormontablett. När ska jag börja med den? Hur ska jag veta?
Kom hem till ett tomt tyst hus. Förskräckligt, men jag ville inte ringa någon och riskera att bli ledsen igen. Den jag ville prata med var maken, men han hade skickat ett sms halv tio och sagt att han var trött och gick och la sig. Förstår han inte att han måste stötta nu? Att han måste finnas tillgänglig?
Han förstår nog inte eller så är det hans försvar och copingstrategi. Ringde till honom halv åtta i morse (då visste jag att han var ute med hunden), men han förstår inte hur viktig han är för mig och att jag måste kunna nå honom om jag är ledsen. Det är vi som ska dela det här. Den här sorgen. Min oro. Han ringde vid halv tio och då fick han höra det. Jag förstår honom. Han är ledig och är i sjöboden. Jätteskönt. Men han måste försöka förstå mig som är kvar i vardagen, med sorgen, med ensamheten och med tystnaden.
Redan idag kom en blödning. Vad ska jag göra då? Ändå vänta 7-10 dagar?
Orkade inte prata med dig idag mamma när du ringde. Orkar inte ta allt från början. Du får läsa här så kan vi höras sen när jag har lugnat ner mig lite. Jag orkar inte vara ledsen.
Nu har jag gråtit min 4:e gång. Vill vänta en stund på den 5:e...
måndag 15 april 2013
Vad hade jag gjort utan dig?
Vad hade jag gjort utan min allra trognaste vän?
Hon som får mig att leva i stunden, som torkar mina tårar och som troget finns vid min sida och tröstar med sin närvaro.
Tack min älskade fina hund som ger mig så otroligt mycket stöd och hjälp bara genom att finnas till.
Hon som får mig att leva i stunden, som torkar mina tårar och som troget finns vid min sida och tröstar med sin närvaro.
Tack min älskade fina hund som ger mig så otroligt mycket stöd och hjälp bara genom att finnas till.
söndag 31 mars 2013
Du okände välgörare
Tack du okände välgörare som vill hjälpa mig, oss och andra i liknande situation.
Du är generös, osjälvisk och en fantastiskt god människa.
På något sätt kommer jag att vilja "pay it forward" i framtiden. Så borde vi alla tänka.
Tack!
Den okände välgöraren - från Sveriges radio P1, kropp och själ
Du är generös, osjälvisk och en fantastiskt god människa.
På något sätt kommer jag att vilja "pay it forward" i framtiden. Så borde vi alla tänka.
Tack!
Den okände välgöraren - från Sveriges radio P1, kropp och själ
torsdag 21 mars 2013
I min bubbla
Kära vänner, kära familj
Förlåt om jag återigen har gått in i min bubbla, att jag inte svarar i telefonen eller att jag inte vill berätta. Det här är en sådan extrem situation.
Självklart vill jag dela min framtida glädje som en graviditet skulle ge med er likväl som jag vill dela sorgen av ett missfall, men just nu är det här bara mitt och makens.
Det är så mycket tankar, känslor, rädslor, förhoppningar, oro, glädje etc som rör sig i kroppen och jag arbetar hela tiden med att "vara i nuet", att bara följa med, att bara acceptera och jag orkar/vill eg. inte analysera och reflektera. Det är jag klar med just nu och har valt att gå in i det här äventyret.
Resultatet får vi analysera och reflektera sedan och då behöver jag som sagt er.
Jag vill landa i resultatet själv innan jag delar det med er och ni kloka människor kan, liksom jag, räkna ut när vi förväntar oss ett resultat om ni får veta exakt när det sker och just det stressar mig.
Och just nu får jag inte bli stressad.
Eftersom jag har svårt att inte säga hela sanningen när ni frågar och för att hela jag eg. vill dela med mig av min glädje att vi nu, äntligen, är på gång på riktigt, väljer jag istället att inte undvika er, att gå in i bubblan och att bara vara här och nu (gå in i jobbet går bra!).
Så jag hoppas att ni förstår varför jag inte berättar och är i min bubbla.
Jag ber er dock tänka positiva tankar för oss. Nu kör vi!
Förlåt om jag återigen har gått in i min bubbla, att jag inte svarar i telefonen eller att jag inte vill berätta. Det här är en sådan extrem situation.
Självklart vill jag dela min framtida glädje som en graviditet skulle ge med er likväl som jag vill dela sorgen av ett missfall, men just nu är det här bara mitt och makens.
Det är så mycket tankar, känslor, rädslor, förhoppningar, oro, glädje etc som rör sig i kroppen och jag arbetar hela tiden med att "vara i nuet", att bara följa med, att bara acceptera och jag orkar/vill eg. inte analysera och reflektera. Det är jag klar med just nu och har valt att gå in i det här äventyret.
Resultatet får vi analysera och reflektera sedan och då behöver jag som sagt er.
Jag vill landa i resultatet själv innan jag delar det med er och ni kloka människor kan, liksom jag, räkna ut när vi förväntar oss ett resultat om ni får veta exakt när det sker och just det stressar mig.
Och just nu får jag inte bli stressad.
Eftersom jag har svårt att inte säga hela sanningen när ni frågar och för att hela jag eg. vill dela med mig av min glädje att vi nu, äntligen, är på gång på riktigt, väljer jag istället att inte undvika er, att gå in i bubblan och att bara vara här och nu (gå in i jobbet går bra!).
Så jag hoppas att ni förstår varför jag inte berättar och är i min bubbla.
Jag ber er dock tänka positiva tankar för oss. Nu kör vi!
måndag 18 mars 2013
På gång...
Nu är vi verkligen på gång. Håll tummarna för oss, är ni troende så be, skänk oss massa fina tankar - det behöver jag!
måndag 11 mars 2013
Att bearbeta sorgen och få stöd
Förra onsdagen såg jag och mannen som vanligt Sveriges mästerkock på TV. Hunden blev rastlös och ville gå ut. Det var min tur. När jag kom tillbaka in hade mannen bytt kanal till SVT och programmet När livet vänder. Kvinnan programmet handlade om heter Monika Nyström. Jag la mig ner i hörnsoffan bredvid min man och tog hans händer. Tillsammans såg vi klart programmet, grät och bearbetade våra egna känslor.
Sommaren 2011 blev hon framröstad som lyssnarnas sommarvärd i Sommar. Monika Nyström blev änka och ensam med två små barn när hennes man dog i cancer. Sommaren 2011 var jag sjukskriven efter min operation. Jag minns att jag då, när sommarprogrammet sändes, satt i bilen och lyssnade. Minns inte var jag varit eller vart jag skulle, minns bara att jag inte kom därifrån utan satt kvar i bilen, med motorn avstängd, hela programmet med tårarna rinnande nedför mina kinder. Hon hjälpte mig att börja bearbeta och känna tacksamhet.
Lyssna gärna, det är ett fantastiskt starkt program Monika Nyström - Sommar i P1.
I programmet När livet vänder kändes det som om hon gått vidare i sitt liv. Jag upplevde henne ännu klokare, ännu starkare och hon förstår nog inte hur fantastiskt fint hon beskriver sorg, förlust, saknad, döden, att leva och hur mycket hon stöttar andra genom sina ord och sitt sätt att förhålla sig till livet. Vilken fantastisk kvinna, tack för din hjälp! Till 26 april kan du se programmet här: När livet vänder
Mannen och jag höll krampaktigt i varandras händer under hela programmet. Mina tårar rent av forsade ner och jag grät av tacksamhet - vilken tur vi/jag hade. Tack för livet och tack för att jag kan dela min sorg med den bästa jag har i mitt liv, min älskade man. Tillsammans är vi starka.
Sommaren 2011 blev hon framröstad som lyssnarnas sommarvärd i Sommar. Monika Nyström blev änka och ensam med två små barn när hennes man dog i cancer. Sommaren 2011 var jag sjukskriven efter min operation. Jag minns att jag då, när sommarprogrammet sändes, satt i bilen och lyssnade. Minns inte var jag varit eller vart jag skulle, minns bara att jag inte kom därifrån utan satt kvar i bilen, med motorn avstängd, hela programmet med tårarna rinnande nedför mina kinder. Hon hjälpte mig att börja bearbeta och känna tacksamhet.
Lyssna gärna, det är ett fantastiskt starkt program Monika Nyström - Sommar i P1.
I programmet När livet vänder kändes det som om hon gått vidare i sitt liv. Jag upplevde henne ännu klokare, ännu starkare och hon förstår nog inte hur fantastiskt fint hon beskriver sorg, förlust, saknad, döden, att leva och hur mycket hon stöttar andra genom sina ord och sitt sätt att förhålla sig till livet. Vilken fantastisk kvinna, tack för din hjälp! Till 26 april kan du se programmet här: När livet vänder
Mannen och jag höll krampaktigt i varandras händer under hela programmet. Mina tårar rent av forsade ner och jag grät av tacksamhet - vilken tur vi/jag hade. Tack för livet och tack för att jag kan dela min sorg med den bästa jag har i mitt liv, min älskade man. Tillsammans är vi starka.
måndag 4 mars 2013
Hopp
Människan är fantastisk, jag är fantastisk!
Nu är vi på väg in i en ny process och jag ska börja våga hoppas igen.
Och jag känner ett så stort hopp i magen. Det känns bra. Det här kommer att gå bra.
Pratade om att inge hopp tillsammans med maken i lördags morse. Jag anser att jag skulle behöva mer "hopp" från honom, men jag vet inte på vilket sätt jag förväntar mig att få hjälp och stöd. Han vet inte hur han ska göra och känner sig då, förstås, frustrerad över att jag kräver en känsla som han inte vet hur han ska förmedla.
Hur inger man eg. hopp och vad är det som gör att jag nu känner mig så trygg och säker in i den nya processen?
Innan jul pratade jag med beteendevetaren just om det här. Min rädsla att våga hoppas igen. Nu känns det inte alls lika läskigt. Självklart är jag rädd för att bli besviken, men det får jag ta då. Nu gäller det här och jag ska bara ladda och tro.
Jag tror att jag är bra på att "copa", att jag är stark som individ och att jag (trots allt) har en god tillit till sjukvården.
Det är klart att det kommer att gå bra. Vi har drabbats av så mycket, så nu är det äntligen våran tur att lyckas.
Håll tummarna för oss!
Nu är vi på väg in i en ny process och jag ska börja våga hoppas igen.
Och jag känner ett så stort hopp i magen. Det känns bra. Det här kommer att gå bra.
Pratade om att inge hopp tillsammans med maken i lördags morse. Jag anser att jag skulle behöva mer "hopp" från honom, men jag vet inte på vilket sätt jag förväntar mig att få hjälp och stöd. Han vet inte hur han ska göra och känner sig då, förstås, frustrerad över att jag kräver en känsla som han inte vet hur han ska förmedla.
Hur inger man eg. hopp och vad är det som gör att jag nu känner mig så trygg och säker in i den nya processen?
Innan jul pratade jag med beteendevetaren just om det här. Min rädsla att våga hoppas igen. Nu känns det inte alls lika läskigt. Självklart är jag rädd för att bli besviken, men det får jag ta då. Nu gäller det här och jag ska bara ladda och tro.
Jag tror att jag är bra på att "copa", att jag är stark som individ och att jag (trots allt) har en god tillit till sjukvården.
Det är klart att det kommer att gå bra. Vi har drabbats av så mycket, så nu är det äntligen våran tur att lyckas.
Håll tummarna för oss!
måndag 25 februari 2013
Tumörkirurgi
I morgon ska jag åka med min favorittjej till veterinären för att ta bort en förändring i ändtarmsmynningen. Veterinären bedömde den i förra veckan och hon tror att den är godartad, men den måste tas bort. Eftersom jag arbetar oregelbundna tider är det oftast jag som får fixa saker som sker på vardagar och självklart planerade vi så även denna gång. Nu är jag mer orolig och osäker. Vad gör jag om det faktiskt ser värre ut än vad veterinären trodde vid första bedömningen? Vad gör jag om vi får negativa besked? Vad gör jag om min älskade lilla tjej skulle vara riktigt sjuk? Fixar inte riktigt det. Hon är ju mitt/vårt allt. Hon är ju våran bebis. Och jag är inte så stark som jag tror att jag är. Hur får man tillbaka den styrkan?
tisdag 12 februari 2013
Nu är vi snart på gång...
Igår var jag tillbaka på "barngörarkliniken" för utvärdering av pågående behandling. Visst har jag varit tillbaka (2 gånger) efter att jag fått beskedet att något såg konstigt ut, men då har jag alltid träffat samma läkare. Nu var jag tillbaka som en "vanlig" patient.
Intensiv jobbhelg gjorde att jag rusade ner till receptionen i andra änden av huset för att anmäla mig lite senare än planerat. Fick vänta in kvinnan i receptionen som var "ny på jobbet" när hon skulle ordna högkostnadskort och sedan rusa upp igen.
Bispår: det här är ett rätt konstigt system som sjukvården har. Stackars patienter. Först ska man hitta en parkeringsplats på en överfull parkeringsplats. Sedan ska man ta en kölapp för att anmäla sig i en reception för att sedan hitta till rätt hus, åka till rätt avdelning och hitta till rätt väntrum. Känns som om man har minskat antalet administratörer, men lagt över mer på patienten och väntan på olika platser kan bli längre.
Blev inkallad direkt till läkaren. Hade förvissat mig innan vem jag skulle möta så att jag var förberedd. Den här gynekologen var med vid undersökningen där de upptäckte tumören, men blev inkallad som "second opinion". Jag hade försökt att förbereda mig, men var inte beredd på mina reaktioner. Väl i gynstol blundade jag bara och önskade att allt snart skulle vara över. Gynekologen bad mig slappna av. Jag började andas djupt genom näsan. Då sa hon att jag måste försöka andas som vanligt och inte hyperventilera för då kunde jag svimma. Hon sa att livmoderslemhinnan såg jättebra ut, att den var 12 mm tjock, vilket verkade vara jättebra. Jag blundade bara, hårt, så jag reagerade visst inte som hon ville. Hon "puttade till mig" och sa - hallå, hör du? Det ser jättebra ut. Du kan gå upp nu.
Då kom tårarna.
Jag tror inte hon förstod vad hon symboliserade och vad jag kände inombords. Det är nog många sådana situationer i vården som vi inte reagerar över.
Fick klä på mig och sedan träffa en donatorsjuksköterska och hon berättade att de arbetade för att få donatorn klar till i mars. Kan jag då? Kan? Klart jag kan! Det här har vi väntat på sedan oktober 2008 då vi först kom och be om hjälp. Klart jag är redo och att jag kan. Det här är det som gäller.
Redan om en månad alltså!
Men det kunde också bli i april.
Väl tillbaka på avdelningen träffade jag en kär kollega och vän. Skönt att få en kram när man eller mamma inte fanns i närheten av någon som är trygg, varm och snäll. Du är fantastisk Marie, tack för att du är min vän!!!
Jag har återigen bestämt mig, jag kan inte gå ensam till sjukvården. Inte ens på ett kontrollbesök.
Intensiv jobbhelg gjorde att jag rusade ner till receptionen i andra änden av huset för att anmäla mig lite senare än planerat. Fick vänta in kvinnan i receptionen som var "ny på jobbet" när hon skulle ordna högkostnadskort och sedan rusa upp igen.
Bispår: det här är ett rätt konstigt system som sjukvården har. Stackars patienter. Först ska man hitta en parkeringsplats på en överfull parkeringsplats. Sedan ska man ta en kölapp för att anmäla sig i en reception för att sedan hitta till rätt hus, åka till rätt avdelning och hitta till rätt väntrum. Känns som om man har minskat antalet administratörer, men lagt över mer på patienten och väntan på olika platser kan bli längre.
Blev inkallad direkt till läkaren. Hade förvissat mig innan vem jag skulle möta så att jag var förberedd. Den här gynekologen var med vid undersökningen där de upptäckte tumören, men blev inkallad som "second opinion". Jag hade försökt att förbereda mig, men var inte beredd på mina reaktioner. Väl i gynstol blundade jag bara och önskade att allt snart skulle vara över. Gynekologen bad mig slappna av. Jag började andas djupt genom näsan. Då sa hon att jag måste försöka andas som vanligt och inte hyperventilera för då kunde jag svimma. Hon sa att livmoderslemhinnan såg jättebra ut, att den var 12 mm tjock, vilket verkade vara jättebra. Jag blundade bara, hårt, så jag reagerade visst inte som hon ville. Hon "puttade till mig" och sa - hallå, hör du? Det ser jättebra ut. Du kan gå upp nu.
Då kom tårarna.
Jag tror inte hon förstod vad hon symboliserade och vad jag kände inombords. Det är nog många sådana situationer i vården som vi inte reagerar över.
Fick klä på mig och sedan träffa en donatorsjuksköterska och hon berättade att de arbetade för att få donatorn klar till i mars. Kan jag då? Kan? Klart jag kan! Det här har vi väntat på sedan oktober 2008 då vi först kom och be om hjälp. Klart jag är redo och att jag kan. Det här är det som gäller.
Redan om en månad alltså!
Men det kunde också bli i april.
Väl tillbaka på avdelningen träffade jag en kär kollega och vän. Skönt att få en kram när man eller mamma inte fanns i närheten av någon som är trygg, varm och snäll. Du är fantastisk Marie, tack för att du är min vän!!!
Jag har återigen bestämt mig, jag kan inte gå ensam till sjukvården. Inte ens på ett kontrollbesök.
torsdag 31 januari 2013
Hur ska jag släppa kontrollen?
Vet inte hur jag ska bete mig?
Idag var jag kontakt med kliniken för att berätta att jag fått min blödning igår (så som de ville att jag skulle göra). 10 dagar efter påbörjad hormonbehandling skulle jag göra ett kontroll u-ljud. Och beroende på hur man räknar blir det antingen fredag 8/2 eller lördag 9/2 som är 10 dagar av hormonell behandling. Jag fick bestämma fredag eller måndag, vad passar mig bäst?
Vaddå passar mig bäst?
Vad krävs för bäst resultat/bäst svar på behandling?
Ja, antingen kanske det för tidigt den 8/2 och u-ljudet behövs göras om. Men kan det vara "försent" dag 11-12? Nej det kunde det inte. Det här var ju bara en koll inför kommande "riktig" äggdonation. Men hur kan man göra en koll på fel dag?! Bara för att det är helg och kliniken har stängt!
Jag förstår inte, men orkar inte argumentera. Vet att jag bara är besvärlig.
Sedan sa syster att vi efter provstimuleringen inte skulle höras förrän det blir aktuellt "på riktigt" och på henne lät det som om det faktiskt kunde bli aktuellt under våren. Och jag skulle inte hoppas förrän i april (det hade jag ju inte gjort heller eftersom u-ljudet nu planeras till 11/2 och jag tror kroppen behöver återhämta mig). Jag bad dock att någon av donations-ssk kanske kunde ringa upp någon gång i väntan eftersom känslan att vara "bortglömd" eller den ovissa väntan kan vara förskräcklig, men så arbetade inte de. De ringde inte förrän de närmade sig eftersom donatorerna kan dra sig ur sent i förloppet och det kan bli uppskjutet. Men det är en annan sak för mig.
Jag frågade även varför inte jag och min man hade fått prata med en beteendevetare såsom det stod på hemsidan att vi skulle göra, var för sig? Oj då, har ni inte gjort det? Det måste ni göra? Jag har pratat med henne i samband med "barngörarfabriken" som blev för jobbig och framför allt hur man hanterade bristen på lust.
Ja ja, nu har jag väl förskjutit hela behandlingen igen för oss...
Idag var jag kontakt med kliniken för att berätta att jag fått min blödning igår (så som de ville att jag skulle göra). 10 dagar efter påbörjad hormonbehandling skulle jag göra ett kontroll u-ljud. Och beroende på hur man räknar blir det antingen fredag 8/2 eller lördag 9/2 som är 10 dagar av hormonell behandling. Jag fick bestämma fredag eller måndag, vad passar mig bäst?
Vaddå passar mig bäst?
Vad krävs för bäst resultat/bäst svar på behandling?
Ja, antingen kanske det för tidigt den 8/2 och u-ljudet behövs göras om. Men kan det vara "försent" dag 11-12? Nej det kunde det inte. Det här var ju bara en koll inför kommande "riktig" äggdonation. Men hur kan man göra en koll på fel dag?! Bara för att det är helg och kliniken har stängt!
Jag förstår inte, men orkar inte argumentera. Vet att jag bara är besvärlig.
Sedan sa syster att vi efter provstimuleringen inte skulle höras förrän det blir aktuellt "på riktigt" och på henne lät det som om det faktiskt kunde bli aktuellt under våren. Och jag skulle inte hoppas förrän i april (det hade jag ju inte gjort heller eftersom u-ljudet nu planeras till 11/2 och jag tror kroppen behöver återhämta mig). Jag bad dock att någon av donations-ssk kanske kunde ringa upp någon gång i väntan eftersom känslan att vara "bortglömd" eller den ovissa väntan kan vara förskräcklig, men så arbetade inte de. De ringde inte förrän de närmade sig eftersom donatorerna kan dra sig ur sent i förloppet och det kan bli uppskjutet. Men det är en annan sak för mig.
Jag frågade även varför inte jag och min man hade fått prata med en beteendevetare såsom det stod på hemsidan att vi skulle göra, var för sig? Oj då, har ni inte gjort det? Det måste ni göra? Jag har pratat med henne i samband med "barngörarfabriken" som blev för jobbig och framför allt hur man hanterade bristen på lust.
Ja ja, nu har jag väl förskjutit hela behandlingen igen för oss...
Meningen med livet...
... enligt Amanda Ooms på gårdagens Mia på Grötö
Ha något att göra, någon att älska och något att hoppas på.
Jag håller med om detta!
Menstruation
Att det kunde kännas skönt att återigen få mens, det trodde jag inte...
Tidigare har jag räknat ut att jag har haft 42 menstruationer med känsla av besvikelse, då jag hoppats och önskat att jag var gravid.
När jag efter operationen blev av med menstruationen kändes det skönt att slippa. Eg. inte själva blödningen utan hela den var nog symbol för själva besvikelsen. 2 veckor efter blödning startade "barnfabriken" och sedan började hoppet och sedan kom besvikelsen.
Den här gången var det annorlunda. Nu ville jag ha en blödning. Och den kvinnliga kroppen ska ha hormoner som gör att man blöder. Visst, kan erkänna att det inte var rätt mängd hormoner, för så ilsken och lättirriterad har jag aldrig varit innan (och ni som känner mig vet att min man då har fått utså muycket. PMS?). Men när blödningen äntligen kom var det en befrielse. Och så gott har jag inte sovit på länge.
En frid och ro infann sig i kroppen. Kroppen och alla dess funktioner (och påverkan av dysfunktioner) är fascinerande. Och ännu vet vi så lite. Mer forskning behövs!
Tidigare har jag räknat ut att jag har haft 42 menstruationer med känsla av besvikelse, då jag hoppats och önskat att jag var gravid.
När jag efter operationen blev av med menstruationen kändes det skönt att slippa. Eg. inte själva blödningen utan hela den var nog symbol för själva besvikelsen. 2 veckor efter blödning startade "barnfabriken" och sedan började hoppet och sedan kom besvikelsen.
Den här gången var det annorlunda. Nu ville jag ha en blödning. Och den kvinnliga kroppen ska ha hormoner som gör att man blöder. Visst, kan erkänna att det inte var rätt mängd hormoner, för så ilsken och lättirriterad har jag aldrig varit innan (och ni som känner mig vet att min man då har fått utså muycket. PMS?). Men när blödningen äntligen kom var det en befrielse. Och så gott har jag inte sovit på länge.
En frid och ro infann sig i kroppen. Kroppen och alla dess funktioner (och påverkan av dysfunktioner) är fascinerande. Och ännu vet vi så lite. Mer forskning behövs!
måndag 28 januari 2013
hormonstinn eller rätt att bli förbannad?
I maj 2012 hade jag varit tumörfri 1 år. Så länge som reproduktionsmedicinskt centrum hade sagt att jag skulle vänta innan de kunde sätta igång med nästa fas. Jag själv bad att få "uppskov" till efter september, var tvungen att landa lite.
I september var vi på återbesök à 600:- för 30 minuter med läkare. Ja, vi är ju 2 patienter som får höra samma sak så då ska man visst betala dubbel patientavgift. Suck. När vi gick därifrån frågade maken mig vad det här besöket var bra för. Jag försökte förklara att ibland behöver sjukvården helt värdelösa besök bara för att vi som patienter inte ska "glömmas bort". Hur sjukt låter inte det? Och hur sjukt är det inte att jag "försvarar" en helt värdelös organisation? Under besöket fick vi höra att de tidigast under våren 2013 skulle gå vidare med äggdonation och att det då hade gått 2 år sedan jag blev tumörfri, precis som de ville (varför ändrar de spelreglerna eftersom?). Jag orkade inte säga emot eftersom jag ändå insåg att även om jag diskuterade om vad som var sagt eller inte så skulle behandlingen ändå inte gå fortare.
Läkaren bad oss ta nya prover (HIV/hepatit) innan jul eftersom våra gamla skulle gå ut i februari (inte så konstigt eftersom vi varit på kliniken sedan 16 oktober 2008 utan att vi eg. inte kommit vidare). Jag skulle även bli kallad till provstimulering och det skulle ske innan jul.
Jag tog mina prover inför återbesök till kvinnokliniken i slutet av november, men när jag skulle ta min mans fanns inte hans remiss. Tog HIV och hepatit som läkaren hade sagt. Beställde dem på min egen klinik och i "min kirurgs namn" - ville inte fördröja processen ytterligare och det var ok för "min kirurg".
Min gynekolog ifrågasatte vid återbesöket varför jag ännu inte var med barn. Ja, svarade jag, fråga inte mig, fråga dina kollegor som inte ens har påbörjat provstimuleringen än. Och inte kommer de hinna det innan jul heller eftersom de julstänger.
Dagen efter blev jag uppryngd av en sjuksköterska som bara presenterar sig med förnamn. Hon har en väldigt mjuk röst och får mig att känna mig som ett barn. Hon berättade att jag skulle genomgå en provstimulering, men som jag hade räknat ut skulle den inte kunna ske innan jul eftersom de har julstängt. Jag skulle höra av mig när jag fick min blödning i januari. Men jag har inte haft mens sedan operationen svarade jag. Jaha, har du inte? Det står inte här, fick jag till svars. De skulle höra av sig efter nyår och jag fick skriftlig information om hur behandlingen skulle gå till skickat som ett brev på posten ett par dagar senare.
Nyår kom och gick och i mitten av januari ringde jag på min lediga dag. Blev uppringd av "fel" sjuksköterska. Eftersom det rörde sig om donation skulle jag få prata med donationssjuksköterskan. Samma sjuksköterska som förra gången ringde upp mig. Även denna gång presenterade hon sig enbart med förnamnet. Hon hade uppfattat att jag skulle ringa upp, men där sa jag emot. Hon gick och pratade med ansvariga läkare och sedan fick jag börja med medicinering redan dagen efter om jag ville. Eftersom jag var tvungen att besöka ett stort apotek och denna dag inte hade tänkt att besöka den större staden bad jag att få börja på fredagen. Men recepten var inte skrivna än så det skulle ordnas. Hon avslutade med att fråga om jag kände att jag har kontroll nu?
På kvällen när jag tog min ordinarie hormontablett tänkte jag, vad ska jag göra med dessa? Är de grunden i behandlingen och de andra jag har fått recept på är tilläggsbehandling eller ska jag sluta med dessa?
Fick ringa på telefontiden dagen efter och "rätt" ssk ringde upp. Hon kunde inte se i min journal vad jag åt. Jag fick be henne kolla i recepten. Då frågade hon om jag fortfarande åt oxynorm? Nej, sa jag, de åt jag 4 dagar efter utskrivning eftersom det är smärtlindring. Hon sa att man brukar sluta med sina ordinarie tabletter. Brukar, sa jag, vad ska jag göra? Hon fick återkomma efter att hon pratat med sin läkare.
Åh så struligt allting är. Jag vill inte känna att jag måste ha "kontroll" när jag vårdas som patient på en annan klinik, men visst måste jag ha kontroll. Jag skulle ju kunnat förstöra allting genom att äta mina ordinarie hormontabletter. Då hade allting behövts göras om igen och donationen hade återingen flyttats framåt i tiden.
Varför kunde jag inte börja äta mina tabletter (1 tablett 2 gånger per dag i 10 dagar sedan vänta på blödning och vid blödningsdag ta 1 tablett 3 gånger per dag i 10 dagar) medan det var julstängt och sedan ha ett inplanerat u-ljud efter att kliniken öppnat igen? Varför ha sådan fördröjning?
Känner att jag blir otroligt påverkad av dessa hormoner (eller bristen på ordinarie hormoner). Är väldigt lättirriterad, känslig och har nedsatt lust. Till allt.
Droppen var när ssk från kliniken först ringde upp mig och när jag inte svarade ringde hon upp min man för att säga att han inte hade tagit sina prover. Jag tog över luren och sa att det hade han viss, bara hon tittade på samtliga prover och inte begränsade till sin klinik eftersom de inte hade skrivit någon remiss. Hon berättade att vi bara hade tagit 3 av de 6 proverna och att det nu fanns en ny remiss. Bara att gå till VC och ta dem någon gång i januari/februari (detta var 24 januari!). Jag blev galen och berättade det för henne. Maken till strulig klinik har jag inte stött på.
Och känslan att vi inte kommer någon vart. Min/vår tid bara går.
Jag drömmer inte bara om ett barn, det tycker jag är fräckt. Jag drömmer om en familj med barn som har syskon!
Och så vet jag inte hur det kommer att kännas den dagen jag måste lägga mig i gynstol inför den personen på kliniken som gav mig mitt tråkiga besked 30 mars 2011. Jag vet att det kan ske och jag försöker mentalt ladda för det. Men skällde jag ut en ssk för att hon bad min man ta om sina prover vet jag inte vad jag kommer att säga/göra om läkaren beter sig illa igen!
Önska mig lycka till, det behöver jag och framför allt min älskade man som måste stå ut med sin hormonstinna fru!
I september var vi på återbesök à 600:- för 30 minuter med läkare. Ja, vi är ju 2 patienter som får höra samma sak så då ska man visst betala dubbel patientavgift. Suck. När vi gick därifrån frågade maken mig vad det här besöket var bra för. Jag försökte förklara att ibland behöver sjukvården helt värdelösa besök bara för att vi som patienter inte ska "glömmas bort". Hur sjukt låter inte det? Och hur sjukt är det inte att jag "försvarar" en helt värdelös organisation? Under besöket fick vi höra att de tidigast under våren 2013 skulle gå vidare med äggdonation och att det då hade gått 2 år sedan jag blev tumörfri, precis som de ville (varför ändrar de spelreglerna eftersom?). Jag orkade inte säga emot eftersom jag ändå insåg att även om jag diskuterade om vad som var sagt eller inte så skulle behandlingen ändå inte gå fortare.
Läkaren bad oss ta nya prover (HIV/hepatit) innan jul eftersom våra gamla skulle gå ut i februari (inte så konstigt eftersom vi varit på kliniken sedan 16 oktober 2008 utan att vi eg. inte kommit vidare). Jag skulle även bli kallad till provstimulering och det skulle ske innan jul.
Jag tog mina prover inför återbesök till kvinnokliniken i slutet av november, men när jag skulle ta min mans fanns inte hans remiss. Tog HIV och hepatit som läkaren hade sagt. Beställde dem på min egen klinik och i "min kirurgs namn" - ville inte fördröja processen ytterligare och det var ok för "min kirurg".
Min gynekolog ifrågasatte vid återbesöket varför jag ännu inte var med barn. Ja, svarade jag, fråga inte mig, fråga dina kollegor som inte ens har påbörjat provstimuleringen än. Och inte kommer de hinna det innan jul heller eftersom de julstänger.
Dagen efter blev jag uppryngd av en sjuksköterska som bara presenterar sig med förnamn. Hon har en väldigt mjuk röst och får mig att känna mig som ett barn. Hon berättade att jag skulle genomgå en provstimulering, men som jag hade räknat ut skulle den inte kunna ske innan jul eftersom de har julstängt. Jag skulle höra av mig när jag fick min blödning i januari. Men jag har inte haft mens sedan operationen svarade jag. Jaha, har du inte? Det står inte här, fick jag till svars. De skulle höra av sig efter nyår och jag fick skriftlig information om hur behandlingen skulle gå till skickat som ett brev på posten ett par dagar senare.
Nyår kom och gick och i mitten av januari ringde jag på min lediga dag. Blev uppringd av "fel" sjuksköterska. Eftersom det rörde sig om donation skulle jag få prata med donationssjuksköterskan. Samma sjuksköterska som förra gången ringde upp mig. Även denna gång presenterade hon sig enbart med förnamnet. Hon hade uppfattat att jag skulle ringa upp, men där sa jag emot. Hon gick och pratade med ansvariga läkare och sedan fick jag börja med medicinering redan dagen efter om jag ville. Eftersom jag var tvungen att besöka ett stort apotek och denna dag inte hade tänkt att besöka den större staden bad jag att få börja på fredagen. Men recepten var inte skrivna än så det skulle ordnas. Hon avslutade med att fråga om jag kände att jag har kontroll nu?
På kvällen när jag tog min ordinarie hormontablett tänkte jag, vad ska jag göra med dessa? Är de grunden i behandlingen och de andra jag har fått recept på är tilläggsbehandling eller ska jag sluta med dessa?
Fick ringa på telefontiden dagen efter och "rätt" ssk ringde upp. Hon kunde inte se i min journal vad jag åt. Jag fick be henne kolla i recepten. Då frågade hon om jag fortfarande åt oxynorm? Nej, sa jag, de åt jag 4 dagar efter utskrivning eftersom det är smärtlindring. Hon sa att man brukar sluta med sina ordinarie tabletter. Brukar, sa jag, vad ska jag göra? Hon fick återkomma efter att hon pratat med sin läkare.
Åh så struligt allting är. Jag vill inte känna att jag måste ha "kontroll" när jag vårdas som patient på en annan klinik, men visst måste jag ha kontroll. Jag skulle ju kunnat förstöra allting genom att äta mina ordinarie hormontabletter. Då hade allting behövts göras om igen och donationen hade återingen flyttats framåt i tiden.
Varför kunde jag inte börja äta mina tabletter (1 tablett 2 gånger per dag i 10 dagar sedan vänta på blödning och vid blödningsdag ta 1 tablett 3 gånger per dag i 10 dagar) medan det var julstängt och sedan ha ett inplanerat u-ljud efter att kliniken öppnat igen? Varför ha sådan fördröjning?
Känner att jag blir otroligt påverkad av dessa hormoner (eller bristen på ordinarie hormoner). Är väldigt lättirriterad, känslig och har nedsatt lust. Till allt.
Droppen var när ssk från kliniken först ringde upp mig och när jag inte svarade ringde hon upp min man för att säga att han inte hade tagit sina prover. Jag tog över luren och sa att det hade han viss, bara hon tittade på samtliga prover och inte begränsade till sin klinik eftersom de inte hade skrivit någon remiss. Hon berättade att vi bara hade tagit 3 av de 6 proverna och att det nu fanns en ny remiss. Bara att gå till VC och ta dem någon gång i januari/februari (detta var 24 januari!). Jag blev galen och berättade det för henne. Maken till strulig klinik har jag inte stött på.
Och känslan att vi inte kommer någon vart. Min/vår tid bara går.
Jag drömmer inte bara om ett barn, det tycker jag är fräckt. Jag drömmer om en familj med barn som har syskon!
Och så vet jag inte hur det kommer att kännas den dagen jag måste lägga mig i gynstol inför den personen på kliniken som gav mig mitt tråkiga besked 30 mars 2011. Jag vet att det kan ske och jag försöker mentalt ladda för det. Men skällde jag ut en ssk för att hon bad min man ta om sina prover vet jag inte vad jag kommer att säga/göra om läkaren beter sig illa igen!
Önska mig lycka till, det behöver jag och framför allt min älskade man som måste stå ut med sin hormonstinna fru!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)