Årsbesök imorgon...

Imorgon är det dags. Jag har sett fram emot den här dagen länge. Nu kan vi äntligen gå vidare i drömmen om att bli föräldrar och bli en riktig familj. Samtidigt är jag livrädd. Har sådan ångest och har känt av det minst en månad, ja kanske ända sedan kallelsen kom. Rädslan påverkar hela mig. Så lättirriterad. Lösningen på det hela? Jobba, jobba, jobba... Håll dig sysselsatt så slipper du tänka. Smart? Nej, inte alls egentligen, men tiden går fort och den jävla skitdagen kommer närmre så att jag äntligen kan genomlida den. Det är den enda lösningen på problemet. Att få veta mitt status. Borde eg kunna, utifrån kunskap, kunna lugna mig. Det är en liten liten liten risk att få recidiv av tumören och vanligtvis kommer ev. återfall efter 10-20 år. Lugnar det mig? Nej, inte ett dugg. Tycker det gör mer ont i magen. Ärret stramar och det molar ständigt ner i framför allt höger sida (vilket det i och för sig har gjort hela tiden). Har även besvärats av fruktansvärd magknip, men det kanske inte heller är så konstigt. Har väl massa adherenser i hela buken. Varje gång en "körare" kommer är jag rädd att det är ett ileus! Blodprovet tog en kollega i förra veckan och svaret, det jag väntar på, har funnits framför mig varje dag. Ibland får jag ett infall av att vilja gå in och titta, men har kunnat hindra mig. Jag måste ju kunna klara av både ett normalt och ett förhögt Ca 125. Min fantastiska fina vän har skickat en lapp med fina ord/tankar. Den ska jag ta med mig till besöket. Alla ni där ute, håll tummarna för mig imorgon. Kram

Fick uppleva ännu en 6 maj!

Det har gått över ett år sedan den värsta dagen i mitt liv.

6 maj 2012 blev en härlig dag, MIN dag! Jag hade bestämt mig innan att 6 maj ska fr.o.m nu vara en högtidsdag i mitt liv.

Vaknade och tog en morgonpromenad med Skrållan. Strålande sol, men kallare än förra året. Gick exakt samma sträcka och kände en stark känsla av att vara här och nu. Så lycklig över att få leva!
Gjorde picknick och åkte på utflykt. Hästhoppning i Eksjö. Trevligt att träffa goda vänner, att få ligga på en filt och vara nöjd med att inte göra något vettigt utan bara det jag har lust för.

Tog en omväg på vägen hem och tänkte se om det fanns älgisterband i Örserum. Stängt, men blev inte så ledsen för det.

Då kunde vi åka den vackra kustvägen mellan Gränna och Hästholmen. Där stannade vi till för att gå den fantastiska  vägen ner mot Ödeshög. Det var så vackert. På eftermiddagen hade det även slutat blåsa och det var riktigt riktigt varmt. Den här sträckan gick jag, min man och min allra bästa vän helgen efter mitt tråkiga besked. Vi gick där, njöt av stunden just då, pratade ibland, var tysta ibland - reflekterade över livet. Nu när jag kom tillbaka till samma plats kunde jag verkligen känna vilken tur jag hade. Det kunde verkligen ha varit så mycket värre.

Jag hade så mycket energi hela dagen. Ingenting blev jobbigt, jag blev inte irriterad över att förutsättningar ändrades eller att middagen blev sen etc. Jag gjorde t.o.m årets första rabarberpaj och missade därmed de första 10 minutrarna på Mästarnas mästare, men det gjorde ingenting.
Det är väl i det stora hela en världslig sak!

Känslomässig berg- och dalbana

Haft en period med känslomässig berg- och dalbana. Jag har varit på mitt livs första mammografi. Jag måste gå på årliga kontroller nu eftersom jag äter hormoner. Jag har vetat om den här kontrollen i ett år, jag vet varför jag ska göra den och har känt att det är en ”baggis” – en ren rutinkontroll. 


Röntgenundersökningen gick bra, men sedan fick jag komplettera med ett u-ljud. Varför det? Varför då? Såg de något konstigt/annorlunda/farligt? Tårarna började rinna och paniken/ångesten bubblade upp inombords. Sedan hämtas nästa läkare. 
Ja, de berättade att det var svårare att se på en ”ung” kvinnas bröst och att det var en ny ST-läkare som behövde en specialists bedömning, men det lugnade inte mig… Jag hörde det knappt.


När de såg att jag grät berättade de att de inte såg något farligt. Men så var det ju förra gången också och så hittade de en tumör. Jag litar inte på någon längre. Och jag har lovat mig att jag aldrig aldrig mer ska gå ensam på ett återbesök/ en rutinkontroll. Varför utsatte jag mig då för det igen?

Jag behöver stödet av min man och ensam är inte stark längre… Tvåsamhet ska nog bli mitt ord för 2012.