Som en blöt trasa...

Överlevde helgen med gäster trots att det blev en del diskussioner och missförstånd med maken. På söndagseftermiddagen/kvällen var jag så trött. Ledsen, bitter och missförstådd. Grät som "Helena Bergström" - hulkande och med snoret rinnande. Skönt, men blev ännu tröttare. Känns som om maken inte förstår mig över huvudtaget. Kan jag begära det?
I början kändes det som om jag tröstade honom. Jag var den starke. Jag satte upp garden och skulle överleva det här, oavsett vad det var för något. Successivt fick jag svar på undersökningar och behandlingar - röntgenundersökningen, px från första operation, fryssnitt i samband med operation och operationsresultat, PAD från operation och nu senast för en dryg vecka sedan, inget behov av onkologisk behandling. Först då kunde jag sänka garden.
Efter det blev jag trött... och nu behöver jag bli tröstad.
Då känns det som att han har gått vidare.

Maken tränade jättemycket i början av sommaren. Han sa att det var inför ett multisportlopp (vilket absolut stämmer) men jag tror även att han bearbetade allt som har hänt oss mycket när han sprang. När han sedan genomförde loppet kunde han "tömma" kroppen helt under 7,5 timmars fysisk aktivitet.
Jag har inte kommit lika långt. Jag har lyckats gå typ 5 km. Jag har en del kvar att vandra innan jag har kommit till samma plats som han.

Så trött trött trött...

En arbetsvecka har gått och jag har inte riktigt lyckats jobba halvtid. Det är så roligt och jag ligger efter, men samtidigt är jag så trött. Trött, irriterad, grinig, lättretad etc. Orsaken? Kan vara så mycket - har sänkt levaxindosen, har börjat med hormoner, har börjat arbeta, sover dåligt på nätterna, sorgearbete etc. etc.

Känner ingen förståelse för min trötthet från min man.
Frågade en morgon varför han trodde jag var så trött och lättretad?
Ja, du har ju börjat jobba igen efter 8 veckors ledighet (!?).
Tror du att det är därför jag är så trött?
Ja, men du brukar ju alltid vara trött på morgonen.
Försökte förklara att jag nu är tillbaka på jobbet, får berätta för många vad jag har gått igenom - kollegor som inte har varit delaktiga på vägen, träffar många patienter som upplever samma sak som jag vilket gör att jag upplever samma saker igen. Det är tufft, men jag måste ta mig igenom dessa situationer.

Har inte träffat mormor sedan jag blev sjuk vilket jag är ledsen för. Längtar efter henne. Men jag orkar inte åka till Stockholm. Hade längtat till den här helgen, att få möjlighet att ta det lugnt. Nu blir det inte riktigt så. Vet inte hur jag ska orka eller varifrån jag ska finna energin? Känner ingen lust att ta tag i något.

Är bara så trött...

Arbeta igen

Andra arbetspasset avklarat. Går bara halvtid första veckan och tur är det. Så trött jag är!!!
Igår somnade jag när jag kom hem. Visst, det är skönt att somna i soffan, men eftersom jag inte har behövt vila något under sjukskrivningstiden (tog det väl tillräckligt lugnt ändå) så är jag förvånad. Jobbar inte på riktigt än utan har fått möjlighet att starta lite lugnt. Har en del mail att läsa igenom, två föreläsningar att förbereda och en hel del från maj som ligger kvar.
Härligt att komma tillbaka och träffa alla igen. Hälften känner jag dock inte igen, anställt många vikarier till sommaren.
Roligt att vara tillbaka, jobbet ger mig energi. Ska bara komma ihåg att ta det lite lugnt, trots att det är så roligt. Har nog inte så mycket extra energi att ge.

Hur vet man hur länge man behöver vara sjukskriven?

När jag fick mitt cancerbesked 6 maj 2011 sjukskrev jag mig själv (i samråd med min chef). I samband med utskrivningen efter den andra operationen blev jag sjukskriven fram t.o.m 3 juli. Midsommarhelgen började jag känna mig fysiskt återhämtad (dvs kunde gå en 3 km promenad, vända mig om i sängen utan att använda en kudde som stöd och såret började läka). Kände att jag behövde återhämta mig psykiskt. Kontaktade utskrivande läkare och han sa att jag kunde vara sjukskriven så länge som jag kände att jag behövde det. 

I samma veva ringde en tjej från försäkringskassan och hon presenterade sig som min kontaktperson. Jag skämdes när jag sa att jag tänkte vara hemma två veckor till mot vad som var "tänkt" från början (eller den sjukskrivning som jag fick i samband med utskrivningen).  Hon sa ingenting om detta utan lät mer förvånad över att jag sedan tänkte börja heltid direkt när jag kom tillbaka. 

Mina vänner undrar om jag verkligen har återhämtat mig helt efter sjukdomstiden, men hur vet man det? Vilken hjälp får man från sjukvården att bedöma ens egna behov? Arbetsgivaren vill väl att man kommer tillbaka så fort som möjligt(?), hur accepterat är den psykiska återhämtningen som kommer att ta tid och som är den svåraste? Jag är ofta "den duktiga" och jag har ju aldrig varit sjukskriven förut (mer än 5 dagar pga. en ögonsjukdom). Vem hjälper mig att bedöma mina egna behov?

Så skönt att få gråta... men nu är de nog slut va?

I helgen har jag gråtit och gråtit.
Först över tacksamhet.
Jag är tacksam för att tumören inte var cancer.
Att de kunde spara min livmoder.
Att jag har fantastiska vänner som stöttar och hjälper mig.
Att jag har en familj som bryr sig om mig.
Att jag har världens bästa man!!!
Att jag inte fick några postoperativa komplikationer (vad jag vet i alla fall).
Att jag troligtvis inte kommer att behöva någon onkologisk behandling.
Att det här helvetet faktiskt troligtvis är över nu.
Att jag har förstående chefer.
Att jag är stark.
Att jag kan skratta.

Sedan grät jag när jag erkände för Emma att jag har varit rädd. Så förskräckligt rädd. Självklart har alla vetat att jag har varit rädd, inklusive jag själv. Vem skulle inte vara rädd?
Men nu erkände jag det för Emma och för mig själv. Det var skönt, men vad jag grät. Usch vad rädd jag har varit... men nu är det över va? Och tårarna kan vara slut va? Det är jobbigt att gråta, men skönt.

Aldrig är jag utom fara

Lina Sandell skrev en psalm för drygt 100 år sedan som jag aldrig har hört förut, men som jag tycker är mycket mycket vacker - Aldrig är jag utom fara. Melodin kan du hämta på den länkade sidan http://sionstoner.blogspot.com/2010/01/aldrig-ar-jag-utan-fara.html


Aldrig är jag utom fara, 
Kan dock alltid säker vara;
Alltid någon nöd, men se,
Alltid hjälp för allt mitt ve!

Aldrig fri från syndens smärta,
Men dock tröstad vid Guds hjärta;
Aldrig utan kamp och strid,
Alltid dock på djupet frid!

Ofta jagad, ofta fången, 
Men dock aldrig helt förgången;
Ofta utan kraft och råd,
Aldrig utan hjälp och nåd!

Alltid täck för Faderns öga, 
Jesu, fast jag tror det föga;
Aldrig rätt tillfreds med mig,
Alltid salig dock i dig!

Så du sorg och glädje delar,
Att mig intetdera felar:
Sött och surt i livets skål,
Just så mycket, som jag tål!

Men, o Jesu, när jag gråter,
Giv, att hoppets glädje åter,
Trots all synd och nöd, ändå,
Måtte övervikten få!

Senaste månaden, var tog den vägen?

Efter frukost igår gick jag ut och tog äntligen tag i blomrabatten vid ingången. Den har under våren fått växa fritt och ja, den såg förskräcklig ut. När jag väl började rensa tog det drygt en halvtimme till att det i alla fall såg skapligt ut. La ut stenarna jag plockat på Gotland längs med kanten och vips så såg det prydligt ut.

Efter det var det dags för gräsklippning och när jag ändå var i farten så trimmade jag längs med trädgårdslandet och runt buskar etc. Helt plötsligt hade jag massor av energi och jag kunde inte förstå vart förra månaden tog vägen. Det här var väl inte så jobbigt och varför hade jag inte gjort det tidigare istället för att slösa energi på att tycka att t.ex. rabatten såg förjävlig ut.

Sedan fick jag tillbaka. All energi tog slut och jag blev på ett uruselt humör. Hugger, skäller och gapar. Tårarna sprutar och jag vill bara slå till någon (min stackars man får ta emot en hel del smällar). Frustrerande att inte orka med det som kroppen nu klarar av. Är så psykiskt labil nu. Beror det på att jag nu har börjat med hormoner (trodde att humöret skulle bli bättre då!?), att det är åska och kvavt dag ut och dag in, att själen inte orkar med det som kroppen orkar eller att jag faktiskt måste bearbeta det som hänt - även psykiskt. Att tårarna sprutar när jag blir arg kanske eg. är tårar för en sorg, en ångest, en rädsla och en otroligt tacksamhet över att diagnosen (och prognosen) blev som den blev?