Jag är inte snäll...

Känner mig inte snäll.
När jag var liten fick jag alltid höra att jag var snäll och omtänksam. Var tog den tjejen vägen?
Just nu känner jag mig elak i var och varannan mening. Framför allt mot den jag älskar mest.
Jag hugger, skäller och kommenterar.
Eg. bryr jag mig inte om det jag kommenterar, men det har blivit en grej. Varför?
Är det för att jag inte orkar med de krav som ställs på mig eller de krav som jag själv ställer på mig?
Jag vill eg. vara liten, bli kramad, få gråta och bara bli omhändertagen. Istället rusar jag på. Har så många projekt - roliga saker som jag vill och "måste" ta tag i. Orkar jag?
Skulle eg. vilja sitta på en öde ö och bara vara. Ligga i fosterställning utan massa krav och återhämta mig. Skulle det hjälpa om jag gjorde det?
Har nu fått tid för samtalsstöd i nästa vecka. Blir nog bra, men kände när personen ringde att personkemin inte stämde. Hon verkade dryg och som om hon inte lyssnade. Vill jag berätta min historia för henne? Måste tro på att hon kan hjälpa mig för kuratorn från kvinnokliniken har inte ringt än. Hur vet jag att hon har blivit kontaktad av gynekologen? Glömde han?

Varför får man inte den information man behöver?

Har funderat lite...
När jag låg i gynstolen på mitt återbesök frågade gynekologen varför jag fortfarande hade ett förband på op.såret, det behövde jag inte längre.
Jo, svarade jag, liggandes i gynstol, förbandet heter MEPIFORM och går att köpa på apotetket. Det är en lokalbehandling med silikon vilket har visat sig ha positiva effekter på hypertrofiska ärr och keloider. För förebyggande behandling ska förbandet användas i 2-6 månader och eftersom mitt operationssår var lagt omlott och fick sekundärläka på 3 platser så behövs det något för att göra det snyggare (det där sista sa jag inte, men jag tänkte det för mig själv...).
Gynekologen sa att han hade fått frågan från en annan patient om det fanns något sådant här förband på marknaden och han hade då svarat att han inte kände till något sådant.

Jag fick kännedom om detta förband från vår stomitearapeut på kliniken. Varför kände jag inte till det som har jobbat 10 år på en kirurgisk vårdavdelning?
Vad är det som gör att jag inte kan informera mina patienter om de hjälpmedel som finns att tillgå?
Min stomiterapeut sa att detta förband var JÄTTEDYRT, men att hon inte hade möjlighet att skriva hjälpmedelskort. Det visade sig att apoteket på sjukhuset hade detta förband för 230:- vilket räcker i mer än 6 veckor. Helt ok tycker jag.

Träffade även min "pappa kirurg" samma dag som återbesöket. Han sa att det nu var dags för mig att börja springa igen. Detta för att undvika adherensbilning (sammanväxningar). Det nämnde inte gynekologen. Han sa att jag kunde springa, men att jag skulle sluta om det gjorde ont. Det har svidit i operationssåret vid fysisk aktivitet, men framför allt har jag varit rädd för bråck. "Pappa kirurg" sa att risken för bråck vid fysisk aktivitet var nu helt över eftersom det gått 8 veckor (sker efter 4-6 veckor), men om jag nu fick bråck så berodde det inte på den fysiska aktiviteten.
Bra information, nu har jag tränat stavgång och faktiskt sprungit en sväng. Ja, inte långt, men jag fick lite puls. Någon längre sträcka orkar inte min kropp med just nu - inte pga operationen utan pga min dåliga kondition.

Tack mina kollegor för alla bra tips! Måste bara bli bättre på att delge alla våra patienter samma information.

1:a återbesöket avklarat

Hemresan från sjöboden var inte så rolig. Tjurade, tjurade och tjurade. Hade helst velat sitta på en öde ö, men det går ju inte om man ska ta sig från en ö till en annan och har ett återbesök på sjukhuset på fastlandet dess i mellan. Maken körde bra trots att han fick utstå en hel del griniga och tjuriga saker.

Hade återbesöket kl. 14.00 och det gick nog bra. Allt såg ut och kändes bra, men de tog ett nytt CA 125. Gynekologen skulle ta kontakt med kuratorn som ska ringa mig. Jag pratade med min chef och ska även få samtalsstöd från företagshälsovården - det behövs! Gynekologen tyckte att jag skulle gråta. Han ska bara veta hur jag har gråtit, men visst verkar det finnas många tårar kvar.

Nu börjar huvudvärken komma smygande så det är bäst att gå och lägga sig. Kanske inte så konstigt... Nu slipper jag förhoppningsvis det här på 6 månader. Usch, hemska gynstol tur att min fantastiske man stod och höll mig i handen under hela undersökningen. Tur att han står ut med mig! Jag ska aldrig aldrig mer gå ensam till ett läkarbesök. Behöver honom vid min sida och jag ska från och med nu dela allt med honom. Jag är inte så stark ensam som jag trott att jag var.

Ångest igen...

Som ett brev på posten kom ångesten över mig igen.
Har gått så bra fram till nu. Jag var så lycklig att jag kunde ta en två-timmars-promenad i torsdags och en paddeltur samma dag på eftermiddagen, men energin räckte visst inte till det.

Orkar inte som frisk att ha gäster i sjöboden, men det här året blev det värre än vanligt. Trots att jag tyckte att jag förberett mig detta år. Vi hade delat upp matdagar och maken hade tagit på sig ansvaret att fixa allt med enbart lite stöttning från min sida. Men jag orkade inte...
Klarar inte av höga ljud, ungar som gnäller och klagar, extra passning av hunden som vill äta 1-åringens smörgås, massa disk, fixa matplatser, vara social, båtturer med fiske etc. Mitt tålamod är på noll.
Försökte att "rymma" första dagen för att fylla på energin med egentid, men fick sällskap. Hade ju kunnat säga ifrån, men vill inte verka otrevlig. Hade nog varit bättre om jag var rak, tydlig och ärlig. Nu verkar jag istället tjurig, irriterad och grinig.

När sedan vår (makens och min planering) visar sig bara vara min och att han och bästa vännen har gjort upp andra planer brast jag. Varför ska jag kommunicera med honom och göra planer om dessa sedan ändras utan att jag får veta om villkoren? Blir galen och frustrerad och lägger ner allt. Vad vet jag om vad som ska göras (beter mig som en tjurig tonåring)?

Sov ingenting natten till lördagen och hur blir man utan sömn? Ännu värre. Makens födelsedag och jag var bara ledsen. Skämdes över mitt beteende, men kunde inte göra något annat. Ångest. Ångest. Ångest. Det tjuter i öronen, ångesten trycker över bröstet, tårarna bränner under ögonlocken. Sedan börjar de rinna okontrollerat liksom snoret. Helena Bergström igen...

Klarar inte av att fatta några beslut själv. Vet vad jag borde göra, men inte om jag klarar av, vill eller om det är bra för mig. Maken gör allt fel. Framför allt frågar han inte hur jag mår, utan tror att allt blir bra bara jag får vara ifred och tjura en stund.
Det blev det inte.

Han har fortfarande inte fått sina födelsedagspresenter och det skäms jag för, men det blev aldrig läge igår. Fixade i alla fall lite ballonger så att sjöboden blev lite festlig och vi sjöng för honom på bryggan.

Vet att ångesten kommer av att jag ska tillbaka till sjukhuset i morgon. Återbesök på gyn. Vaginalt u-ljud. Tänk om det ser något som inte är bra? Tänk om skiten börjar om igen. Är rädd... Har inte kunnat dela detta med maken. Han har inte frågat och jag har inte haft möjlighet att berätta.

Ska nog vara sjukskriven ett tag till. Det här fungerar inte. Skulle behöva vara sjukskriven från mitt liv. Lägga ner to-do-listan och bara rehabilitera sig. Meditera. Gå i skogen. Vila aktivt. Är redan nu stressad för v. 36 då jag ska tillbaka till jobbet och patientvården igen. Måste få prata med någon som hjälper mig att reda ut vad som är hönan och vad som är ägget. Det är svårt att vårda sig själv...