Insättning

Förra fredagen var det dags. Alltid lika nervöst. Mannen var på "lunch-till-lunch-möte", så vi möttes på sjukhuset. Träffade på en kollega och småpratade lite. Kände mig inte närvarande i det samtalet. Hade fokus på något helt annat. Känns helt rätt att vara sjukskriven den här gången. Behövde verkligen landa i det jag gör. Fokusera på det här och undvika stressen.

Blev inkallad till "min" dr på "barn-görar-fabriken" - kändes skönt att det var hon. Hon är snäll och omtänksam och arbetar verkligen personfokuserat. Vilket är otroligt uppskattat som patient. Det är hon som har sjukskrivit mig och vi hann prata en stund om det. Hon kommer att förlänga sjukskrivningen så att den räcker under hela behandlingstiden. Skönt. Då behöver jag inte fundera på arbetet nu heller.
Mannen dök upp efter ett par minuter och hon bekräftade även honom. Vi pratade en stund om sorgen efter makens pappa. Det kändes skönt att dela den med henne. Att hon förstår oss i den situation vi befinner oss.

Sedan berättade hon att det först upptinade embryot hade klarat sig och betedde sig precis som det skulle. Skönt, då finns det ytterligare ett kvar.
Det var hon som sedan gjorde återinföringen. Kändes också jättebra. Det var första gången det var hon. Lugnt, skönt och tryggt. Jag tycker inte återinföringen känns något. Däremot har nederkanten av vagina blivit känsligt efter alla undersökningar etc och det är lite smärtsamt när instrumenten trycks ner. Gäller att fokusera och försöka slappna av, men det är lättare sagt än gjort.

Jag har glömt att berätta om det nya slidpillret jag började ta två dagar innan återinsättning. Det här skulle vara så mycket bättre än det andra. Jag skulle nämligen slippa ligga 30 minuter efteråt. Det var bara det att när jag öppnade förpackningen för första gången så skulle tabletten föras upp i slidan med en hållare. Hur är det tänkt man ska göra när man jobbar. Ska man gå runt med de här i fickan? Handväskan? Helt sjukt i alla fall, men nu är det som det är. Det är bara att göra som man blir tillsagd och vara nöjd att man är sjukskriven och kan fokusera helhjärtat på det.

På vägen hem från sjukhuset stannade vi på Sibylla för att fira med hamburgare (bland det bästa jag vet). Då mötte jag min gynekolog som kom körande i sin bil. Han vinkade så glatt och han gjorde mig så gott. Det tar jag som ett positivt tecken.

Nu gäller det bara att hoppas.

3:e gången gillt...

Imorgon gäller det.
Nu jävlar.
Är förstås sjukt nervös för allt som kan gå fel på vägen, men försöker tänka positiva "neutrala" tankar.
Snälla svärfar, låt din energi leva vidare i detta lilla liv som faktiskt lever.
Vi måste tro på det här.
Och jag saknar dig i mitt liv.

Hon vill väl, men oj vad fel det blev...

Fortfarande sjukskriven och har inte börjat ta tag i mig själv än.
Det har varit mormors 90-årsdag med överraskningsfest (check!) och svärfars begravning (check!).
Nu, idag, var tanken att jag skulle börja ta tag i mig själv.
Igår kväll när vi kom hem från västkusten var jag återigen trött och deppig. Vi hade försökt prata lite i bilen om framtidsvisioner etc, men vi har två helt skilda sätt att se på lösningarna nu. Och nej, jag vill inte att vi ska bygga ett till hus. Inte nu och troligtvis inte i framtiden. Det har tagit för mycket energi.

Vill inte vara här i vardagen.
Vill vara någon annanstans där inte oron och ångesten finns och där jag får energi av annat, typ havet.
Här hemma såg jag gräset som växt sig allt för högt, all ogräs i rabatten och potatislandet som behöver fräsas. Dock är det fortfarande allt för blött för att göra något alls. Bara att vänta.

I morse var jag tvungen att ställa klockan, bara det var jobbigt.
U-ljudskontroll. Ja, slemhinnan hade växt på sig som den skulle. Nu har vi fått tid för återinsättning av embryo om det klarar upptiningen. Blir det bra sätter de in det. Blir det inte perfekt tinar de upp nr 2. Blir det bra används bara det. Blir båda halvdana sätter de in båda två. Nu börjar väntan och acceptansen av hur det nu än blir. Håll dig kvar i nuet bara... Tänk inte för mycket på "om-utifall-att-kanske"...
Läkaren började med att ursäkta sig igen för att hon ville ha en extra kontroll av min livmoderslemhinna. Hon mindes ju att jag ätit hormoner och ville kolla.
Men, sa jag, de (hormontabletterna) slutade jag med i januari och har inte ätit dem sedan dess (visste de inte det? Skulle jag ha ätit dem?) ... Och de ska ju ändå inte påverka livmoderslemhinnan...
Men det är ok, jag förstår ert kontrollbehov trots att det innebär ännu en tid för mig att passa, ännu ett besök på sjukhuset, ännu en gång i gynstol med ett vaginalt u-ljud infört i min vagina. Det är inte en personcentrerad vård utan en sjukvårds-(dr?-)centrerad vård.

Passade på att gå till jobbet för att säga hej och visa upp mig. Gick ganska bra. Träffade två kirurger som började prata om att "när du kommer tillbaka så ska vi... och så måste vi... mailar du mig så bokar vi tid för..." Ahh, panik, jag vill inte!!! Inga måsten, inga fulla kalendrar 10 veckor framåt...

Ringde min kära mormor på vägen hem.
Hon undrade förstås hur det varit på begravningen och hur min man mådde.
Jag svarade att efter omständigheterna så mår han väl, det är väl även andra saker som påverkar oss och vårt liv, ex. min sjukdom och konsekvenserna av den.
Va, sa mormor, men du kan väl inte kalla det att du har en sjukdom?
Nej, sa jag, inte att jag har en, men att jag haft en som orsakat oss konsekvenser (barnlöshet, jag kan aldrig bli biologisk mamma!) och som kräver att jag går på kontroller för att leta efter återfall (oro!). Tanken är ju att jag ska operera bort livmodern när vi väl lyckats få barn.
Ja, men det får ni ju acceptera, sa mormor.
Acceptera vad, mormor? Det är ju det som är värst. Att inte veta vad jag ska acceptera. Jag vet ju inte hur framtiden kommer att se ut.
Ja, men det finns ju fosterbarn, sa mormor.
Jag vet, sa jag, det är ju en av våra lösningar, men nu är ju önskan att jag ska kunna bära ett barn och att maken ska bli biologisk pappa. Sedan kom hennes "värsta" kommentar, som gjorde mig så ledsen. Dessutom så finns det ju så många barn runt omkring dig, det räcker väl (jag har 9 syskonbarn om man räknar in makens). Det är väl inte samma sak, svarade jag och tårarna började spruta. Nu var jag tvungen att säga att jag blev ledsen och inte ville prata mer. Nu fick hon veta att jag var sjukskriven och mådde dåligt.

Hon hade bara frågat hur det var på begravningen och inte hur jag mådde.
Jag är inte en i raden av starka kvinnor som hon tror. Jag är utåtsett en mycket stark kvinna som inombords är osäker, orolig och som bär på mycket ångest.
Och ja, jag kommer att acceptera mitt öde när jag vet hur det kommer att bli, men det är svårt att göra det innan.

Sjukskriven

Min älskade svärfar dog, inte oväntat, men plötsligt 14/4 och det blev droppen verkar det som.
Jag dog också. Mentalt. Orkar inte ett dugg mer. All energi är borta och jag är så trött.

Maken åkte direkt efter återbesöket 22/4 till västkusten för att sörja tillsammans med sin familj. Jag blev kvar hemma. Ensam. Med min sorg, min oro inför framtiden och med ett berg av måsten hemma som vi aldrig hinner med eftersom vi bara flänger. Ena veckan Gotland, andra västkusten och tredje hos min familj 30 mil bort. Och samtidigt ska man sköta jobbet som kräver mer än 100% av energi och innebär resor till arbete på annan ort. Det är trevligt, men det krävs att man ger av sin fritid. Inte alltid av godo. 

Bilen skulle till verkstaden och jag åkte till jobb i annan stad (tack granne som körde mig till tåget!). Passade på att träffa min familj, fira pappas födelsedag och hjälpa mormor. Mannen skulle eg. kommit upp och hämta mig, men eftersom det blev som det blev visste jag inte exakt hur jag skulle ta mig hem till nattpasset på söndagen. Insåg när jag kom till stationen i Sthlm att bussen jag tänkte ta var full. Va? Hade tur och kunde ta en annan buss. Hann precis, men fick stressa. Som vanligt. Intensiv jobbig natt. Inte mycket till vila.
Sov ett par timmar och skulle sedan besiktiga bilen. Ett par saker som krävde ombesiktning. Suck, nu ska detta planeras in i schemat var min tanke.
Mannen var som sagt på v-kusten och hade fullt sjå med sin logistik och planering. Hur och när jag skulle komma ner låg inte på hans prioriteringslista, bara att räkningarna var betalda och att deklarationen var gjort. Jag var besviken, stressad och trött när jag satte mig i bilen på väg till västkusten.

Det gick bättre än jag trodde att komma till sjöboden. Ett lugn och en harmoni fanns över hela stället. Det kändes som om svärfar var där.

Efter att ha delat på en flaska vin, svärfars sambo och jag, till de färska räkorna fick jag migrän. Första gången på 8 år. Ytterligare ett tecken på stress och att jag måste göra något åt saken.

Under resan ner och dagarna på västkusten hann jag komma fram till vad jag måste. Ska jag orka gå igenom ytterligare en process med insättning av embryo och allt vad det innebär måste jag samla ihop mig psykiskt. Jag behöver sjukskriva mig. Vila. Ladda batterierna. Ladda mentalt. Sova.

Så nu är jag sjukskriven på obestämd tid. Förhoppningsvis längre än till 26/5. Då vet vi om embyrona har klarat upptining eller inte.

Alla ni som tror, be till gud att jag ska få energi, att jag ska känna ett lugn, att embryot ska klara upptining och att det ska ta sig.
Ni som inte tror kan väl ändå skänka oss en tanke. Det behöver jag/vi.