Tack du okände välgörare som vill hjälpa mig, oss och andra i liknande situation.
Du är generös, osjälvisk och en fantastiskt god människa.
På något sätt kommer jag att vilja "pay it forward" i framtiden. Så borde vi alla tänka.
Tack!
Den okände välgöraren - från Sveriges radio P1, kropp och själ
söndag 31 mars 2013
torsdag 21 mars 2013
I min bubbla
Kära vänner, kära familj
Förlåt om jag återigen har gått in i min bubbla, att jag inte svarar i telefonen eller att jag inte vill berätta. Det här är en sådan extrem situation.
Självklart vill jag dela min framtida glädje som en graviditet skulle ge med er likväl som jag vill dela sorgen av ett missfall, men just nu är det här bara mitt och makens.
Det är så mycket tankar, känslor, rädslor, förhoppningar, oro, glädje etc som rör sig i kroppen och jag arbetar hela tiden med att "vara i nuet", att bara följa med, att bara acceptera och jag orkar/vill eg. inte analysera och reflektera. Det är jag klar med just nu och har valt att gå in i det här äventyret.
Resultatet får vi analysera och reflektera sedan och då behöver jag som sagt er.
Jag vill landa i resultatet själv innan jag delar det med er och ni kloka människor kan, liksom jag, räkna ut när vi förväntar oss ett resultat om ni får veta exakt när det sker och just det stressar mig.
Och just nu får jag inte bli stressad.
Eftersom jag har svårt att inte säga hela sanningen när ni frågar och för att hela jag eg. vill dela med mig av min glädje att vi nu, äntligen, är på gång på riktigt, väljer jag istället att inte undvika er, att gå in i bubblan och att bara vara här och nu (gå in i jobbet går bra!).
Så jag hoppas att ni förstår varför jag inte berättar och är i min bubbla.
Jag ber er dock tänka positiva tankar för oss. Nu kör vi!
Förlåt om jag återigen har gått in i min bubbla, att jag inte svarar i telefonen eller att jag inte vill berätta. Det här är en sådan extrem situation.
Självklart vill jag dela min framtida glädje som en graviditet skulle ge med er likväl som jag vill dela sorgen av ett missfall, men just nu är det här bara mitt och makens.
Det är så mycket tankar, känslor, rädslor, förhoppningar, oro, glädje etc som rör sig i kroppen och jag arbetar hela tiden med att "vara i nuet", att bara följa med, att bara acceptera och jag orkar/vill eg. inte analysera och reflektera. Det är jag klar med just nu och har valt att gå in i det här äventyret.
Resultatet får vi analysera och reflektera sedan och då behöver jag som sagt er.
Jag vill landa i resultatet själv innan jag delar det med er och ni kloka människor kan, liksom jag, räkna ut när vi förväntar oss ett resultat om ni får veta exakt när det sker och just det stressar mig.
Och just nu får jag inte bli stressad.
Eftersom jag har svårt att inte säga hela sanningen när ni frågar och för att hela jag eg. vill dela med mig av min glädje att vi nu, äntligen, är på gång på riktigt, väljer jag istället att inte undvika er, att gå in i bubblan och att bara vara här och nu (gå in i jobbet går bra!).
Så jag hoppas att ni förstår varför jag inte berättar och är i min bubbla.
Jag ber er dock tänka positiva tankar för oss. Nu kör vi!
måndag 18 mars 2013
På gång...
Nu är vi verkligen på gång. Håll tummarna för oss, är ni troende så be, skänk oss massa fina tankar - det behöver jag!
måndag 11 mars 2013
Att bearbeta sorgen och få stöd
Förra onsdagen såg jag och mannen som vanligt Sveriges mästerkock på TV. Hunden blev rastlös och ville gå ut. Det var min tur. När jag kom tillbaka in hade mannen bytt kanal till SVT och programmet När livet vänder. Kvinnan programmet handlade om heter Monika Nyström. Jag la mig ner i hörnsoffan bredvid min man och tog hans händer. Tillsammans såg vi klart programmet, grät och bearbetade våra egna känslor.
Sommaren 2011 blev hon framröstad som lyssnarnas sommarvärd i Sommar. Monika Nyström blev änka och ensam med två små barn när hennes man dog i cancer. Sommaren 2011 var jag sjukskriven efter min operation. Jag minns att jag då, när sommarprogrammet sändes, satt i bilen och lyssnade. Minns inte var jag varit eller vart jag skulle, minns bara att jag inte kom därifrån utan satt kvar i bilen, med motorn avstängd, hela programmet med tårarna rinnande nedför mina kinder. Hon hjälpte mig att börja bearbeta och känna tacksamhet.
Lyssna gärna, det är ett fantastiskt starkt program Monika Nyström - Sommar i P1.
I programmet När livet vänder kändes det som om hon gått vidare i sitt liv. Jag upplevde henne ännu klokare, ännu starkare och hon förstår nog inte hur fantastiskt fint hon beskriver sorg, förlust, saknad, döden, att leva och hur mycket hon stöttar andra genom sina ord och sitt sätt att förhålla sig till livet. Vilken fantastisk kvinna, tack för din hjälp! Till 26 april kan du se programmet här: När livet vänder
Mannen och jag höll krampaktigt i varandras händer under hela programmet. Mina tårar rent av forsade ner och jag grät av tacksamhet - vilken tur vi/jag hade. Tack för livet och tack för att jag kan dela min sorg med den bästa jag har i mitt liv, min älskade man. Tillsammans är vi starka.
Sommaren 2011 blev hon framröstad som lyssnarnas sommarvärd i Sommar. Monika Nyström blev änka och ensam med två små barn när hennes man dog i cancer. Sommaren 2011 var jag sjukskriven efter min operation. Jag minns att jag då, när sommarprogrammet sändes, satt i bilen och lyssnade. Minns inte var jag varit eller vart jag skulle, minns bara att jag inte kom därifrån utan satt kvar i bilen, med motorn avstängd, hela programmet med tårarna rinnande nedför mina kinder. Hon hjälpte mig att börja bearbeta och känna tacksamhet.
Lyssna gärna, det är ett fantastiskt starkt program Monika Nyström - Sommar i P1.
I programmet När livet vänder kändes det som om hon gått vidare i sitt liv. Jag upplevde henne ännu klokare, ännu starkare och hon förstår nog inte hur fantastiskt fint hon beskriver sorg, förlust, saknad, döden, att leva och hur mycket hon stöttar andra genom sina ord och sitt sätt att förhålla sig till livet. Vilken fantastisk kvinna, tack för din hjälp! Till 26 april kan du se programmet här: När livet vänder
Mannen och jag höll krampaktigt i varandras händer under hela programmet. Mina tårar rent av forsade ner och jag grät av tacksamhet - vilken tur vi/jag hade. Tack för livet och tack för att jag kan dela min sorg med den bästa jag har i mitt liv, min älskade man. Tillsammans är vi starka.
måndag 4 mars 2013
Hopp
Människan är fantastisk, jag är fantastisk!
Nu är vi på väg in i en ny process och jag ska börja våga hoppas igen.
Och jag känner ett så stort hopp i magen. Det känns bra. Det här kommer att gå bra.
Pratade om att inge hopp tillsammans med maken i lördags morse. Jag anser att jag skulle behöva mer "hopp" från honom, men jag vet inte på vilket sätt jag förväntar mig att få hjälp och stöd. Han vet inte hur han ska göra och känner sig då, förstås, frustrerad över att jag kräver en känsla som han inte vet hur han ska förmedla.
Hur inger man eg. hopp och vad är det som gör att jag nu känner mig så trygg och säker in i den nya processen?
Innan jul pratade jag med beteendevetaren just om det här. Min rädsla att våga hoppas igen. Nu känns det inte alls lika läskigt. Självklart är jag rädd för att bli besviken, men det får jag ta då. Nu gäller det här och jag ska bara ladda och tro.
Jag tror att jag är bra på att "copa", att jag är stark som individ och att jag (trots allt) har en god tillit till sjukvården.
Det är klart att det kommer att gå bra. Vi har drabbats av så mycket, så nu är det äntligen våran tur att lyckas.
Håll tummarna för oss!
Nu är vi på väg in i en ny process och jag ska börja våga hoppas igen.
Och jag känner ett så stort hopp i magen. Det känns bra. Det här kommer att gå bra.
Pratade om att inge hopp tillsammans med maken i lördags morse. Jag anser att jag skulle behöva mer "hopp" från honom, men jag vet inte på vilket sätt jag förväntar mig att få hjälp och stöd. Han vet inte hur han ska göra och känner sig då, förstås, frustrerad över att jag kräver en känsla som han inte vet hur han ska förmedla.
Hur inger man eg. hopp och vad är det som gör att jag nu känner mig så trygg och säker in i den nya processen?
Innan jul pratade jag med beteendevetaren just om det här. Min rädsla att våga hoppas igen. Nu känns det inte alls lika läskigt. Självklart är jag rädd för att bli besviken, men det får jag ta då. Nu gäller det här och jag ska bara ladda och tro.
Jag tror att jag är bra på att "copa", att jag är stark som individ och att jag (trots allt) har en god tillit till sjukvården.
Det är klart att det kommer att gå bra. Vi har drabbats av så mycket, så nu är det äntligen våran tur att lyckas.
Håll tummarna för oss!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)