6 maj

Ångest och oro hela dagen.
Gråten var nära hela dagen och bröt igenom ett antal gånger.
Så rädd...
Hade ingen motivation eller ork. Gjorde inte många knop på förmiddagen (förutom en del fix och trix) och var inne hela dagen trots att solen sken.
Ville inte sätta mig i bilen och åka in.
Träffade en god vän utan för sjukhuset och pratade en stund. Kände att jag inte kunde fokusera på vad hon sa utan tänkte bara på hur rädd jag var. Blev ledsen och grät utanför ingången. Inte likt mig, men skönt. Fick massa varma kramar och support.
Min vän som hade lovat att följa med mig till mottagningsbesöket stod i hisshallen (hon jobbade en kvällstur och följde med mig under sin lunchrast. Så snällt!). Fick inte vänta särskilt länge innan läkaren hämtade mig. Han blev förvånad när narkossköterskan följde med mig. Läkaren är jättebra och jag är trygg med honom.
Återigen frågade han det första han gjorde om jag var gravid. Tack, det gör att jag upplever att han tror på mig, han ger mig hopp om framtiden!
Han berättade att CA 125 var lägre än förra gången (10 jämfört med 12). Han tyckte inte att jag skulle ändra hormonbehandlingen trots att jag upplever att mitt humör inte är det bästa. Det handlade något om densiteten i brösten i samband med mammografi eller något. Jag får väl stå ut en stund till och den sista tiden har det ju hänt en del saker som kan påverka mitt humör.
Han palperade min lymfkörtlar och ja, på halsen var den svullen och jag skulle hålla koll på den, men han tolkade den inte som något farligt. Mer relaterat till mina irriterade visdomständer.
Han kände inget konstigt i samband med vaginala undersökningen och han såg inget konstigt vid vaginalt u-ljud. Skönt.
Han skulle kalla mig på nytt återbesök om 6 månader. Känns tryggt att han är noggrann.
Han tipsade också om att han tyckte att man efter en borderlinetumör skulle kollas minst en gång per år efter att de 5 uppföljningsåren hade gått. Man kommer inte själv att bli kallad, men man har rätt att ringa och boka tid på kvinnokliniken eller hos en privatpraktiserare nere på stan. Jag gillar att han tydligt säger vad han rekommenderar. Jag gillar att han är ärlig med att recidiv kan komma sent, trots att det inte är så vanligt.

Efter mottagningsbesöket gick jag till nästa läkare för att diskutera nästa steg i "barn-görar-processen". Kändes väldigt märkligt.
Det är två helt olika processer som båda är viktiga för mig, men de går i olika faser och är inte alltid jämna. Idag kändes det helt oviktigt att diskutera den misslyckade embryoinsättningen. Jag hade ju precis fått mitt liv tillbaka. Barn skulle göra vårt liv rikare, men utan liv kan jag inte vara mamma.
Det kommer inte att ske något förrän efter sommaren. De har ju sommarstängt v. 26-30.

Orkade nätt och jämnt med följande kvällspass. Alldeles tung i huvudet efteråt.
Som att allt släppte.

Tack alla nära och kära som stöttar mig i det här.
Tack syster för att du orkade lyssna till min gråt under din lunch.
Tack Sara för att du följde med mig.
Tack Linda för de varma kramarna utanför sjukhuset.

Imorgon

Ensam i mitt hus.
Orolig.
Har känt av det kommande återbesöket hela veckan.
Har gått med en olustkänsla i kroppen, har varit tvär och tjurig trots att jag befunnit mig på min själaplats på jorden. Fick ingen ro.

Jag är besviken på maken som inte en enda gång frågade hur jag känner inför återbesöket.
Jag har själv fått lyfta min oro.
Jag är besviken på att han inte har föreslagit att jag ska försöka byta tiden så att han kan följa med som stöd. Jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag aldrig mer ska gå ensam på läkarbesök. Nu har jag bett en nära vän att följa med mig. Jag har nämnt för min make att jag är besviken. Jag tror inte att han hade reflekterat över den möjligheten. Jag förstår, för han har aldrig varit så här rädd. Han har inte fått ett sådant farligt budskap eller fått sin värld rasad. Jag är livrädd för att det ska hända igen. jag är inte redo. Jag orkar inte drabbas av det igen.

Jag känner av symtom.
Jag har ont över livmodern, jag känner svullna lymfkörtlar etc.
Jag är rädd för det "min" kirurg sa, vågar du verkligen genomgå den massiva hormonbehandlingen? Jag vågade, för jag måste våga chansa om vi ska få barn. Men nu är jag orolig för att jag har valt fel.

Gode gud, låt det gå bra.
Imorgon är det två år sedan jag opererades första gången. Det ska ju, fr.o.m den dagen, vara min lyckodag låt det förbli så!