Jobbar, jobbar, jobbar, det är lättast så.
Då slipper man tänka och tiden går.
Tiden, det är faktiskt mitt liv.
Borde inte ha den här strategin, jag vet, men det är enklare så.
Till slut kommer tiden i fatt och man blir trött. Jättetrött.
Orken tar helt enkelt slut.
Återbesök på gyn i början av november. Den här gången blev jag inte nervös förrän två dagar innan vilket är en klar förbättring mot de två veckor av helvete jag brukar ha innan ett återbesök.
Nervositeten började väl med att jag tog CA 125. Det blir så verkligt då. De letar verkligen efter tumörrecidiv, det är därför jag går på efterkontroller.
Vi, mannen och jag, gillar verkligen min gynekolog.
En äldre man som bryter mot sjukhusets hygienrutiner genom att ha läkarrocken på sig när ha genomför undersökningen utan skyddsrock. Jag blundar och sväljer, men tycker att det är en världslig sak när han är en människa med ett stort hjärta och ett stort engagemang.
Han frågade mig återigen varför jag inte var med barn och jag sa att han fick skylla på sina kollegor i korridoren längre ner. Nej då, sa jag, det finns ingen donator till mig. Att det var tänkt att mitt andra försök skulle ha skett nu under hösten, men då donatorn inte hade tid fick de skjuta på det.
Han frågade mig varför jag inte hade vänt mig till en annan klinik.
Va, vågar jag det?
Får jag det?
Hur ska jag veta att det är ok?
Självklart har tanken slagit mig. Att vi ska vända oss utomlands (till Danmark, Finland eller Lettland/Litauen) och betala för att få hjälp, men jag vågade inte.
Tänk vad enkelt det skulle vara om sjukvården hade blottat sig, sagt att vi kan inte hjälpa dig under hösten, men var fri att söka hjälp på annan klinik. Här är kopior på dina journaler, här är kontaktuppgifter på kliniker vi rekommenderar och du har förstås självklart kvar din plats i den svenska kön. Men nej, så fungerar inte svensk sjukvård.
Man ska vara så tacksam. Och vänta. Typiskt svenskt att snällt stå i sin plats i kön.
Min gynekolog sa att han skulle prata med kollegorna och be dem skynda på. De har faktiskt gjort fertilitetsbevarande kirurgi. När jag fött våra barn ska livmodern bort. Det är där recidivet kommer. Den ska bort så fort som möjligt.
Och då måste de ju hjälpa mig snart eller berätta att jag inte kommer att kunna bära ett barn så att jag får börja acceptera min ofrivilliga barnlöshet.
Maken och jag sa att nu får vi se hur länge det dröjer innan den andra kliniken kontaktar oss.
Dagen efter ringde min "kontaktsjuksköterska", presenterade sig som vanligt bara med förnamn och berättade att de tänkte hjälpa oss i början av året och ville göra en extra kontroll av livmoderslemhinnan i slutet av december för att inte "missa" något.
Visste väl det, att det krävs kontakter och folk som tjatar för att det ska hända något.
Usch, skäms över organisationen i svensk sjukvård och ska göra allt i min makt för att förändra det så att den blir individbaserad och patientsäker.
