Alltid dessa projekt

Det känns som om nästan allt i mitt liv blir projekt. Hade gärna sluppit det här projektet. För att jag ska bli mamma krävs läkarbesök, samtal, etiska funderingar, svåra beslut som ska fattas tillsammans med min man, väntan, äggdonator alt ansökningsblanketter, utbildning, godkännande. Tänk vad det kan vara lätt för andra - ett samlag och en utlösning!

Mitt ärr

Jag har ett ärr mitt på magen som börjar åtta cm ovanför naveln och slutar precis ovanför blygdbenet. Ärret går i medellinjen förutom vid naveln där det tar en "sväng" ut till vänster. Då operationssåret "bara" förslöts med agraffer (hade nog blivit snyggare med intracutana suturer) och då huden vid tre platser dessutom lades omlopp blev ärret väldigt brett 5-10 mm. Det är upphöjt och fortfarande ganska rött.

I början hade jag svårt att titta på det. Tyckte det var läskigt att ta bort förbandet för att duscha - tänk om det hade börjat vara mer? Tänk om det såg infekterat ut? Tänk om det hade spruckit upp?

När min kollega skulle ta bort agrafferna var jag livrädd - då trodde jag verkligen att det skulle spricka upp. Det gjorde lite ont när agrafferna togs bort, svidande smärta där det var som mest rött, men annars var huden runt sårkanterna väldigt bedövad.

Sedan tog det nästan 5 veckor innan såret slutade fukta sig, framför allt i nederkant. Självklart var jag orolig. Funderade mycket på hur "vanliga patienter" gör, vart får de tag i bra förband? När jag kollar in apotekets sortiment saknas en hel del. Ännu svårare är det när apoteket numera är privata - sortimenten skiljer sig åt. Jag fick förmånen att utvärdera lite provmaterial som jag hade tillgängligt på avdelningen.

Min kollega sa åt mig att ha ett förband som kunde göra ärren mindre vilket jag har haft på mig dygnet runt i flera veckor. Varje dag ska det tas av och ärret ska torkas rent. Tror att jag har skrivit om det i tidigare inlägg, men på mitt apotek visste inte expediten att de hade det här förbandet - Mepiform. Han ville sälja en brunfärgad tape till mig som skydd mot solen... Jag hade dock kollat upp innan på internet om de hade förbandet i sitt sortiment. Stackars patienter.

Första gången jag gick till gymmet och skulle duscha efter träningen skämdes jag plötsligt för mitt ärr. Jag ville inte klä av mig, jag ville inte stå i duschen och visa upp det för alla. Det syntes så tydligt att jag hade varit med om något. Självklart vet inte de som ser mig vad, men de kanske undrar? De skulle lägga märke till ärret och de skulle kanske fundera. Stackars henne, vad har hon varit med om. Jag brukar aldrig bry mig om vad andra tänker om mitt utseende, men nu blev jag hon med ärret. Jag vill inte att det ska synas på mig att jag har varit sjuk. Jag vill berätta själv när det passar, annars vill jag nu vara som vanligt.
Den här känslan satt i den första veckan av träning...

I går kväll fick jag en annan känsla (efter att ha tränat som vanligt >3 veckor)! Titta gärna på mig och mitt ärr. Det berättar en historia och ja, det var tufft, men nu är jag tillbaka igen. Starkare än vad jag var innan. Det är inte vackert - men det tillhör min kropp. Och det viktigaste av allt, jag har en stark kropp som orkar med det liv som jag vill leva.

Och det ska jag göra, leva mitt liv medan det är möjligt. Du vet aldrig hur morgondagen ser ut!
Och jag ska vara stolt över den jag är och hur jag ser ut!
Alla bär vi vår historia. Allt syns inte på utsidan och det ska jag tänka på...

Möten på sjukhuset...

I hissen för några veckor sedan träffade jag en gammal spexkompis och vi hälsade som vanligt. När han och hans kollega gick av sa han: skönt att se dig på arbetet igen! Först kom jag inte på när jag träffat honom, men sedan mindes jag att det var ju han som var narkosläkare på postop. och utvärderade min EDA.

Häromdagen skulle jag lämna en patient till preop. och där stod hon - "min" ssk som tog hand om mig när jag var som mest rädd, när jag fick blodtrycksfall och när jag blev hög som ett hus. Vet inte om hon såg att det var jag, men det kändes konstigt.

I förrgår såg jag även "min" ssk på vårdavd. (som jag även träffat när hon var student). Hon såg mig och jag tog på mig "ssk-med-erfarenhets-rollen". Sa ingenting, men kände att jag förmedlade känslan "på benen och på banan igen, det här är inga problem, jag mår så bra etc.".

Några timmar senare träffade jag ssk (eller usk, jag vet inte, spelar ingen roll) på röntgen - hon som ringde till mig och gav mig en tid dagen efter, hon som tog emot mig och gav mig kontrasten, hon som höll om mig när jag var rädd för att lägga mig på britsen, hon som tog på sig mammarollen och tog hand om mig. Jag var tvungen att gå fram till henne och tacka för det stöd hon förmedlade. Jag sa att hon kanske inte visste vem jag var, men hon svarade att hon hade tänkt på mig. Hon fick tårar i ögonen och vi kramade om varandra. Det blev väldigt känslosamt, men väldigt spontant. Jag fick gå för att inte bli alldeles för rörd, men det var skönt att få tacka ordentligt.

Undrar vad min student som var med mig tänkte... (jag fick berätta kortfattat vad jag hade varit med om, hon började nog undra annars...).

Nu har jag nog gått igenom de flesta möten med vårdpersonal som vårdat mig och det känns faktiskt jättebra. Det går bra! Jag klarar det! Det känns bara tryggt och skönt att jag känner de som vårdar mig!
Tack för att ni finns kära kollegor!

Mitt första kvällspass...

Har inte jobbat i vården sedan någon veckan innan 6 maj. Visste inte hur det skulle gå, men det kändes ok.
Var lite stressig och troligtvis nervös innan. Snäste åt maken och gjorde en höna av en fjäder etc. Typiska "du är stressad-symtom".

Hur kan det komma sig att man nu, efter det man har varit med om, hör andra saker från sina patienter? Troligtvis måste patienterna ha sagt det här även innan, men att jag aldrig har varit tillräckligt lyhörd för deras signaler.

Kvällspasset gick bra och jag kände att jag gjorde nytta. Det är skönt. Jag gillar den känsla av bekräftelse som arbetet ger mig. Har saknat arbetet i vården. Det är stressigt och tufft många gånger, men i vården tar arbetet slut när jag stämplar ut. I vårdutvecklingsarbetet finns arbetet kvar och stressen blir längre och hänger med hem - mycket mer än vårdarbetet. Ska nog minska lite på det administrativa arbetet jag har tagit på mig, inser att det inte fungerar längre. Vet bara inte vad jag ska ta bort, allt är ju så roligt!

Vilken känslokrock!

Satt med systerdotter i knät, snusade i hennes hår och kände värmen från hennes kropp. Såg på "föreställning" om Bröderna Lejonhjärta i Astrid Lindgrens värld. Plötsligt kommer alla känslor på en och samma gång.
Tacksamhet - för att jag lever, att jag kunde sitta där, att jag inte behöver någon efterbehandling, att det var borderlinetumör.
Insikt - hur "nära" det ändå var att det faktiskt var elakt och att jag skulle ha "förlorat" allt.
Bitterhet - över att inte kunna få biologiska barn. Trodde inte att just det skulle kännas så mycket, men det gör det. Obearbetat än. Har väl inte kommit dit än i processen och det är väl i och för sig inget konstigt?

På en sekund fylls ögonen med tårar, men inte kan jag väl börja gråta här?
Vad ska andra säga? Hur gör man när känslorna bara väller upp? Självklart gjorde jag som de flesta andra svenskar säkert skulle göra. Sväljer, försöker tänka på något annat och torkar tårarna. Tränger undan känslorna och tänker - det där kan jag ta sen, nu är jag på utflykt med mina syskonbarn och då ska jag inte tänka på något "tråkigt" och jobbigt.

Men ska man verkligen det, tränga undan?

Balans i livet

Det är dags för det nu.
Vad är viktigt för mig?
Säger jag ja till något måste jag säga nej till något annat.
Var och när får jag energi?

Skulle försöka börja idag - gick sådär. Skulle sluta arbetet 16.30, men gick 16.50.
Bättre lycka imorgon. Ska lämna sjukhuset senast 16.30.

Så mycket helare...

Oj vad jag har saknat att träna, att känna mig som vanligt igen, att svettas, att ta i!!!
Äntligen, en timmes spinning och jag började nästan gråta utanför lokalen.
Av lycka!
Jag har en kropp som orkar med det liv som jag vill leva.
Jag kan och jag vill. Nu ska jag börja leva igen!!!

Men sen då?

Så fort livet kan förändras?
Meningen med livet, fokuset, målet.
Sedan mitten av augusti 2007 har mitt och makens mål varit att bli med barn, att bli föräldrar.
All planering i livet har varit inför det målet, självklart.

Tänkte t.ex. när kompisen frågade om vi skulle med och paddla fors - självklart, låter jättekul, men jag kommer förhoppningsvis att vara gravid då så jag kommer kanske inte att kunna paddla. Kan man avboka? Trodde väl inte att jag skulle behöva avboka kursen för att jag var nyopererad, inte fick bada, bära tungt eller utsätta mig för sådan fysisk ansträngning.

Den sommaren ändrades fokus. Först blev fokus/målet att överleva. Sedan att rehabilitera sig och att återhämta sig. Sedan att klara av att komma tillbaka till jobbet. Men sen då?
I morse stod jag i hallen och pussade min hej då, klappade hunden på huvudet och kände - vardag igen efter ännu en sommar. Men sen då? Blev livet så här, ska vi leva vårt liv utan barn nu?
Puss, hej då, ha en bra dag på jobbet, träna i kväll?
Nej, så vill inte jag leva. Jag vill ha barn, jag vill ha stoj och stim vid mitt köksbord, jag vill hämta och lämna på dagis, jag vill kunna ta föräldraledigt på julafton!!!

Med min livmoder kvar har jag ju faktiskt några alternativ att välja på, för visst finns det ännu hopp för mig att bli mamma!!!
(kuratorn från kvinnokliniken har fortfarande inte ringt - fick hon någonsin reda på att jag väntade hennes samtal???)