Julafton, ensam i tvåsamheten

Julafton och vi befinner oss i vårt hem, 30 mil från våra familjer. Vi bor mitt i mellan.
Mannen har jour även denna jul.
Det hade han förra året också.
Jag passar på att jobba jag med. Ett år delade vi på oss, han var ledig jul och åkte hem. Jag var ledig nyår och åkte hem. Jag längtade bara tillbaka under mitt nyårsfirande och frågade mig själv varför jag inte var tillsammans med man och hund (kanske för att han, året innan, somnat i soffan kl nio? Han hade jour jag var ledig). Den julen fick jag flexledigt jul och nyår och åkte bil från öst- till västkusten hela julafton gör att överraska. Han blev glad. Lite romantiskt va?
Den här december blev värre än värst. Har inte varit hemma en enda helg. Ena helgen pyssel i sommarstugan (producera julklappar med bästa vännen), sedan jul med min familj och sedan jul med hans. Där i mellan försökte jag skapa julstämning här.

Men det känns att mannen är deppig. Att det här känns tråkigt. Han tar inga initiativ, han hjälper inte spontant till med något eller kommer med någon idé. Det jobbigaste är att han inte säger något. Han är tyst. Jag blir arg och ledsen. Jag känner mig trött och sliten och att jag får göra ALLT för att skapa stämning och lite julkänsla. Han skulle lika gärna kunna skita i allt tror jag, men det är ju ändå jul. Vi är ju en familj trots att det bara är han och jag och vår hund. När blir man en familj om man inte får barn?
Känner mig så ensam. I tvåsamheten och i min familj. Vi bor så långt bort och väljer vi att flytta närmre den ena familjen blir det ännu längre till den andra.
Vet inte hur det kommer att bli, men det måste bli bättre.

Jag önskar mig själv i alla fall en god jul!

Pissig jävla skitdag...

131219
Pissig jävla skitdag i humöret, men en rätt produktiv dag på jobbet. Den som framför allt drabbades var mannen, men jag kan väl säga att jag drabbades av han också. Han är förkyld (vilket jag har varit i 11/2 månad) och det är MYCKET synd om honom.

Lite av mitt humör får jag skylla på mig själv.
Satt uppe och stickade alldeles för sent tillsammans med arbetskamrater igår kväll. Trevligt var det, men visst känns det idag.
Skulle på U-ljud idag på barngörarfabriken. Maken hade sagt i förra veckan: jag behöver inte följa med va? Åh vad frustrerad jag blev. Tänk om jag velat att han skulle följa med? Tänk om jag inte vågar/vill gå själv trots att jag kan och klarar av det. Sa att han inte behövde följa med. Klarar mig själv. Stark.

Funderade på om det stora sjukhuset eg. borde kalla sina patienter 30 min innan de ska träffa sin dr eller sjuksköterska. Först ska man hitta p-plats vilket i stort sett är omöjligt efter 7.50. Sedan ska man betala i receptionen. Alla patienter till en reception där två jobbar. En av dem arbetade i godan ro och snackade skit mednågon bekant. Skrattade och pratade på. Jag började bli stressad. Typiskt den A-människa jag är gick jag fram och ställde mig typ bredvid den bekante med nummerlappen väl synlig i handen. He he, skrattade receptionisten. Jag kanske ska jobba lite. Hepp, min tur!

300:- kostade detta U-ljud mig. Kändes inte så bra så här före jul när jag var och gjorde ett i början av nov. Tänk om de kunde samarbeta så att barngörarfabrikens dr blev sökt när tumördr tittade.

Efter receptionen kommer den tredje utmaningen, hissarna! Får verkligen öva mindfulness när man står där och väntar. Och väntar.

Fick ganska omgående komma in på mottagninsrummet. En av dr och "min" kontakt-ssk var här. När jag såg på dem fick jag så negativa svarta tankar. Det här kommer aldrig att lyckas, tänkte jag, när jag känner så här. Inte så konstigt eftersom den här dr var med den dagen få jag fick besked om att något såg "konstigt" ut.

Dr gjorde ett vaginalt U-ljud och ja, livmoderslemhinnan var tunn som den skulle. Du får inga blödningar av dina tabletter? Frågade ssk. Nej svarade jag (inte den här gången heller tänkte jag för mig själv, det har jag inte haft och Gud vad jag kan längta efter det. En menstruation, men det är en annan historia). Då kan du slua med dina hormontabletter nu och då hör vi av oss efter helgerna. Ja, 8-9 januari med mer information. Va, ska jag sluta med mina hormoner redan nu? I vilket syfte? Jag som, trots hormoner, känner mig låg redan nu? Hela jul- och nyårshelgen (stackars min omgivning!)? I vilket syfte?
Nej förresten, du kan vänta till 6/1. Suck.
Jag tror att jag skulle behöva prata med en kurator (inför mitt andra och "sista" försök, hantering av all väntan, att må dåligt över att träffa personalen, relationen till mannen etc), fortsätter jag. Då säger vi till våran kurator att ringa dig.
Ha det nu så bra du kan ha, säger ssk (min kontakt-ssk!) när jag ska gå.
Vadå som jag kan ha? Vi har försökt få barn sedan augusti 2007 och nu äntligen händer det ju något igen. Det är ju att förhålla sig och kunna hantera den här väntan som är värst. Men det har hon, kontakt-ssk, inte förstått än!

Utan barn ännu en december

Jag tittar på min systerdotter, snart 7 år, och tänker, när du var ett halvår började vi försöka få barn.
Om vi hade lyckats hade vårt barn i vår fyllt 6.
Jag tänker också på hur många år det har gått och hur mycket vi har längtat. Och väntat. Framför allt på nästa steg i sjukvården.
Denna eviga väntan. Som faktiskt är mitt liv. Det pågår ju, här och nu, gör fullt. Och jag längtar ju bara till sen.
Sen när då? Då andra får sin 40-års kris, då planerar jag att börja leva eller?

Det finns vissa tillfällen och platser som är extra jobbiga när man inte har barn.
1. Astrid Lindgrens värld
2. Hela december
Vem pyntar jag huset för? Vem skapar jag julstämning för? Vi jobbar ju bara och åker sedan bort under helgerna.
Ännu en december har gått utan att jag såg ett luciatåg.
Men jag ser i alla fall på julkalendern varje dag, men det gör jag bara för min egen skull. Då blir jag barn på nytt.
Ja ja, nu är det slutgnällt för det här året.
Nästa år kommer en jul igen och då måste det väl vara vår tur!!!