Tumörkirurgi

I morgon ska jag åka med min favorittjej till veterinären för att ta bort en förändring i ändtarmsmynningen. Veterinären bedömde den i förra veckan och hon tror att den är godartad, men den måste tas bort. Eftersom jag arbetar oregelbundna tider är det oftast jag som får fixa saker som sker på vardagar och självklart planerade vi så även denna gång. Nu är jag mer orolig och osäker. Vad gör jag om det faktiskt ser värre ut än vad veterinären trodde vid första bedömningen? Vad gör jag om vi får negativa besked? Vad gör jag om min älskade lilla tjej skulle vara riktigt sjuk? Fixar inte riktigt det. Hon är ju mitt/vårt allt. Hon är ju våran bebis. Och jag är inte så stark som jag tror att jag är. Hur får man tillbaka den styrkan?

Nu är vi snart på gång...

Igår var jag tillbaka på "barngörarkliniken" för utvärdering av pågående behandling. Visst har jag varit tillbaka (2 gånger) efter att jag fått beskedet att något såg konstigt ut, men då har jag alltid träffat samma läkare. Nu var jag tillbaka som en "vanlig" patient.

Intensiv jobbhelg gjorde att jag rusade ner till receptionen i andra änden av huset för att anmäla mig lite senare än planerat. Fick vänta in kvinnan i receptionen som var "ny på jobbet" när hon skulle ordna högkostnadskort och sedan rusa upp igen.

Bispår: det här är ett rätt konstigt system som sjukvården har. Stackars patienter. Först ska man hitta en parkeringsplats på en överfull parkeringsplats. Sedan ska man ta en kölapp för att anmäla sig i en reception för att sedan hitta till rätt hus, åka till rätt avdelning och hitta till rätt väntrum. Känns som om man har minskat antalet administratörer, men lagt över mer på patienten och väntan på olika platser kan bli längre.

Blev inkallad direkt till läkaren. Hade förvissat mig innan vem jag skulle möta så att jag var förberedd. Den här gynekologen var med vid undersökningen där de upptäckte tumören, men blev inkallad som "second opinion". Jag hade försökt att förbereda mig, men var inte beredd på mina reaktioner. Väl i gynstol blundade jag bara och önskade att allt snart skulle vara över. Gynekologen bad mig slappna av. Jag började andas djupt genom näsan. Då sa hon att jag måste försöka andas som vanligt och inte hyperventilera för då kunde jag svimma. Hon sa att livmoderslemhinnan såg jättebra ut, att den var 12 mm tjock, vilket verkade vara jättebra. Jag blundade bara, hårt, så jag reagerade visst inte som hon ville. Hon "puttade till mig" och sa - hallå, hör du? Det ser jättebra ut. Du kan gå upp nu.
Då kom tårarna.
Jag tror inte hon förstod vad hon symboliserade och vad jag kände inombords. Det är nog många sådana situationer i vården som vi inte reagerar över.

Fick klä på mig och sedan träffa en donatorsjuksköterska och hon berättade att de arbetade för att få donatorn klar till i mars. Kan jag då? Kan? Klart jag kan! Det här har vi väntat på sedan oktober 2008 då vi först kom och be om hjälp. Klart jag är redo och att jag kan. Det här är det som gäller.

Redan om en månad alltså!
Men det kunde också bli i april.

Väl tillbaka på avdelningen träffade jag en kär kollega och vän. Skönt att få en kram när man eller mamma inte fanns i närheten av någon som är trygg, varm och snäll. Du är fantastisk Marie, tack för att du är min vän!!!

Jag har återigen bestämt mig, jag kan inte gå ensam till sjukvården. Inte ens på ett kontrollbesök.