Ny oro

Tycker inte att jag är en människa som brukar oroa mig, men nu känner jag att en oro har börjat ligga och gro djupt inne i mig. Oron över ett nytt cancerbesked. Jag har fått ett (vilket sedan visade sig vara en tumör och inte cancer) vilket helt slog undan fötterna på mig. De två veckorna av ovisshet är de värsta i mitt liv och jag vill inte behöva uppleva samma känsla än på ett par år. Nu när jag äntligen har något att på riktigt leva för. Att finnas där för. Att få följa på deras väg genom livet. Tycker mig känna symtom och se tecken. Just nu ”har” jag malignt melanom och koloncancer. Vet att jag borde kolla upp för att stilla min oro (efter Corona-krisen), men framför allt ska jag nog ta kontakt med min kurator som jag tidigare samtalat med. Tror nämligen att jag behöver bearbeta den här oron. Det kommer nog bara dyka upp något nytt om jag kollat upp det ena. Nu när jag har något att på riktigt förlora.

Jul, jul, strålande jul

Länge sedan jag skrev något. Trots att jag känt stort behov av det. Vill dela med mig. Vill berätta. Men vågar inte riktigt. I julkortet 2010 skrev jag att jag hoppades på ett spännande 2011. Och visst blev det "spännande", fast kanske inte på det sättet jag menat. Trots att jag inte är vidskeplig så är jag rädd för att skriva/säga saker som sedan kan bli helt tvärt om.

Nu är det i alla fall jul igen och Gustav är 1 år och 10 månader. Min prins, min glädje, min stora kärlek. Tänk att han finns. Påminner mig om min tacksamhet varje dag och nyper mig i armen. Njuter verkligen fullt ut. Imorgon är det min favorithögtid av alla. Lucia. Längtar efter att återigen få dela det med mitt barn. Att överraska pappa med fika på sängen och luciatåg. Det är jul för mig. Och på kvällen har barnkören luciatåg i kyrkan. Också en årlig tradition.

Jag känner livsglädjen och energin komma tillbaka. Jag hittar tillbaka till mig själv och mitt inre driv. Måste förstås försöka bromsa mig och inte göra allt på en gång, men känslan av att tycka att livet är roligt. UNDERBART!

I början av februari väntar vi vårt andra barn. Efter att jag slutade amma påbörjade jag min medicinska behandling och sedan åkte vi tillbaka till Riga. Det blev vinstlott med en gång! Ett biologiskt helsyskon till Gustav. Så glad och tacksam. Graviditeten har återigen varit "lätt", men jag tycker att det är jobbigt att inte kunna träna som jag vill (får för hög puls och är för trött). Tänker att jag lånar ut min kropp i ca ett år och att jag sedan får tillbaka den. Det gick ju bra förra gången, så tänker att det kommer gå bra igen. Krävs en del jobb bara, men det är det värt. Den här gången tänker jag försöka jobba in i det sista. Både för att det nog är mer jobb hemma än på jobbet samt att det är så himla roligt att jobba igen. Som tur var kan jag jobba med vårdutveckling och sitta med div. projektplaner.

Jag vill passa på att önska er alla en underbar julhelg. Att alla ni som väntar, längtar och kämpar i er kamp mot ofrivillig barnlöshet får lite vila tillsammans med nära och kära. Att ni laddar med energi och positiva tankar inför det kommande året. Jag tänker på er.

#ofrivilligbarnlöshet #äggdonation

Att göra ”barnsaker” utan barn

För 5 år sedan var jag på Astrid Lindgrens värld tillsammans med man, föräldrar, syskon med respektive och syskonbarn. Älskar Astrid Lindgrens sagor, sångerna och hela miljön. Har längtat efter att få läsa för mitt eget barn och att uppleva dessa platser tillsammans med mitt barn. Minns att sorgen av att vara ofrivilligt barnlös plötsligt slog till i Körsbärsdalen. Så påtagligt och saknaden efter någon samt ovissheten om framtiden var just här extra tung att bära. 

Den här helgen var vi tillbaka och den här gången hade vi med oss Gustav 💕. Den glädjen. Den tacksamheten. Finns inga ord. #born180209 #ofrivilligtbarnlös

Att skriva om svåra saker..,

Det är inte alltid lätt att skriva om allt.
Eller att läsa om andra som drabbas av svår sjukdom och som kanske inte överlever. Eller att se på TV om andra ofrivilligt barnlösa och deras kamp.

Något år efter min operation och i samband med ett jobbmöte (minns att jag bodde på hotell, måste ha varit 2012) hittade jag Kristian Gidlunds blogg. Jag läste och läste och grät och grät. Fick senare hans bok, I kroppen min, men har inte kunnat läsa den. Förrän nu...

Valde att inte se tv-programmet Barn - till varje pris? som gick nu i våras. Trots att vi då hade vunnit högsta vinsten. Kändes fortfarande för aktuellt. Orkar inte komma tillbaka till den oro och ångest dom ovissheten skapar. Slog dock på TV:n och fick se en del av sista avsnittet. Hamnade mitt i förlossningen. Då var det som att komma tillbaka till sin egen förlossning och alla känslorna där. Grät och grät förstås!

Kanske kan jag snart börja skriva om Thailandsresan, missfallet och vår lyckade resa och dess rädsla? Kommer väl så småningom när tiden är inne och jag är redo. Glad över att jag börjat skriva igen. Bearbetar. Och delar kanske med mig till någon annan i samma situation.

Att dela med sig av livet

Igår åkte vi träbåten (#Jullen #snipan #semm #puttputtbåten) och det var stort. Så där stort så att det gör ont i hjärtat och tårarna bara fyller ögonen. Dock inte läge att gråta då båten var full med bekanta och deras barn samt kompis till dem. Svårt att förklara för två 14-åringar och en 12-åring hur stort det här är och hur lycklig jag är. 

Att se sin son i sin mans knä. Köra tillsammans. Träbåten som mannen hade tillsammans med svärfar. Svärfars ögonsten. Svärfar som är död sedan 4 år och som aldrig fick veta, aldrig fick se, aldrig fick träffa, aldrig fick känna. Svärfar fattas oss. Jag tror dock att han vet. Att han ser. Känner vår lycka. Framför allt här i sjöboden. 

Vi har länge längtat efter att få dela med oss av saker vi tycker om till vårt barn. Att visa det vackra och härliga i livet. Det som ofta finns mycket nära. Igår var ett sådant tillfälle. Stort! 

Livsglädje

I onsdags kände jag den där känslan, känslan av äkta livsglädje igen. En energi, en lust, ett driv och en glädje som jag inte har känt på flera år. Sommaren 2002, ung och bekymmerslös, vet jag att jag kände den här känslan typ hela sommaren och sommaren 2010 minns jag den också starkt. Men sedan dess har känslan inte riktigt funnits där. Förrän nu!

"Mammagruppen" (eg. föräldragrupp, men för tillfället är vi bara mammor) träffades och tränade tillsammans. Solen sken, vi stod i skuggan av ett träd bredvid vattnet och körde ett cirkelpass. Fick puls och svettades. Så skönt! Att göra saker tillsammans är roligt!

Efter träningen åt vi glass i hamnen. Njöt av solen, våra bebisar och att bara få sitta tillsammans. Vi snackade om "ditten och datten" och kom framför allt in på saker som jag vill lära mig. Typ segla, paddla kajak och att cykla mountainbike. Inser att mycket handlar om fysisk aktivitet och att vara ute. Glömde att jag vill lära mig klättra också.

På väg hem uträttade jag ärenden och besökte en plantgård med billiga plantor. Det är "farligt" och väldigt tillfredsställande att handla.

När jag kom hem kände jag känslan. Var trött och hungrig efter en lång dag i värmen utan bra mat, men livsglädjen och lusten. Den fanns där. Nu ska jag vara rädd om den!!!


 

Mors dag

Idag firar jag min första "morsdag", så stort. Stort grattis till mig och tack till mig själv för att jag aldrig gav upp. Massa kärlek även till mamma och mormor ❤❤❤ och alla andra fantastiska mammor i världen!

Jag fick en blomma med ett fint kort. Och presentkort till ett träd. Vilken fin present. Ett vårdträd (visst heter det så?), till minne av denna fina dag. Är så glad och tacksam. Att jag äntligen blev mamma!