Ett internetmöte med känslor

Påväg från jobbet till bilen. Klockan är strax efter halv fem tisdagen före julafton. Jag ska åka o styrketräna med dietisten o en, hos oss, nyanställd kirurg. Det är ganska halt, någon plusgrad o det snöar lätt - snöblask. Har lite bråttom, vi har väntat på kirurgen som blev sen från operation och jag vill hem fort efter träningen. Tänker på det jag ska göra när jag kommer hem - julklappar! Tänker på det jag har gjort under arbetsdagen. Bra möten o lärt mig massa nytt om sökning i databaser. Kollar av mobilen medan jag går. Vem har spelat i wordfeud? Vem har skrivit något kul på Facebook? Kollar mailen. Typisk vardag! Då läser jag Lottes kommentar från föregående inlägg. Får en klump i bröstet o backar direkt nästan 7 månader i känsla. Ovissheten, rädslan, funderingarna kring meningen med livet, hur man ska hantera sin livssituation och hur man ska tänka. Vad är rätt o fel att göra? Vilka blir konsekvenserna av mina handlingar? Åh, vad jag känner med Dig Lotte. Mina tårar börjar rinna och jag gråter och går vidare till bilen, för att träna, planera för julen och fortsätta "julstressen". Men tacksam för den påminnelse jag fick av Lotte om hur skört livet är, vilka plötsliga och oväntade vändningar det kan ta och att man ska njuta av livet, helst varje sekund! Vi har bara, vad vi vet, ett liv. Lotte, Du får skriva hur många och långa inlägg som du vill och behöver. Om det är något jag kan göra för att hjälpa dig i din situation får du säga till. Jag insåg väldigt snabbt att jag blev otroligt mycket starkare av att vara öppen o dela med mig. Det hjälper mig även nu, för visst blir man påverkad (o disträ på sitt arbete) när man vet att någon gång under dagen kommer att få svar på uppföljande CA 125 (det var normalt, puh!). När man väl får svaret gråter man av tacksamhet. Jag har även blivit hjälpt av yoga - andning, kroppskontroll o fokus. I vår ska jag även få gå en kurs, på arbetstid, i mindfulness. Nu ska jag sova o ladda för ännu en härlig vardag. God natt Lotte, jag tänker på Dig! Lycka till på inskrivningsamtalet.

En och en halv månad...

Hade en tuff period i början av november. Riktigt tuff.
Sjönk djupt ner i det mörka. Var så trött. Gjorde fel på jobbet, var grinig hemma - förstod inte min man alls. Kände ingen lust till något.
Visste att halvårskontrollen snart skulle komma (op 23 maj). Direkt fick jag ont i magen, framför allt ner i höger ljumske. Kände jag inte en svullen lymfkörtel när jag palperade mig själv?
Så kom hon hem och livet blev lite lättare. Vi åkte på välbehövlig semester. Till solen och värmen.
Jag fick sova och vila. Yogade varje morgon, badade mycket. Åt gott. Njöt.
Vi pratade inte om min sjukdom. Vi pratade om framtiden. Jag tog mig tid att tänka. Inte på sjukdomar utan på vem jag är och varför. Vilka krav ställer jag eg. på mig själv?
Och jag kände lust till min man igen. Jag kände lust till livet. Jag fick lite färg och jag kände mig fin. Jag började att leva igen!
Nu var det lättare att komma tillbaka. Jobbet blev kul igen och jag orkar.
Har gjort en plan för närmaste framtiden med en av mina doktorer och jag tycker att den låter bra. Jag förstår den.
Tog ett nytt CA 125 och det kändes bra. Har inte fått svar än, men jag hoppas att det fortfarande är lågt. Har inte ont i magen längre. Har fått en tid för 6 månaders kontroll (efter 7,5 månader...).
Det känns bättre nu och det finns hopp för mig.