Nu är det snart dags att ta testet.
Usch.
Då är det definitivt.
Vågar inte hoppas fast vet att jag måste våga hoppas och tro.
Vågar inte känna efter hur kroppen känns.
Just nu är jag i en bubbla och det är lättare att vara i en behandlingsbubbla än att ta tag i den ev. sorgen. Vill inte ens tänka på det. Vet att jag inte ska tänka på det.
Men hur ska jag låta bli?
Måste börja förbereda mig.
Vill be er, släkt och vänner, att inte fråga hur det har gått.
Jag lovar, jag kommer att berätta för er.
Men, jag vill berätta själv när jag är redo och inte för att ni frågar.
Jag vet att ni bara vill väl. Jag vet att ni kan räkna ut när jag ska testa och således när jag vet, men det stressar. Först och främst är det här mannens och min glädje eller sorg.
Och när jag är redo vet ni att jag berättar.
