När benen slagits undan för en vid ett tillfälle har man lärt sig hur skört livet är.
Och det är just vid tillfällen där man ska/kan få information om tagna prover, genomförda undersökningar eller vid bukpalpation/vaginala undersökningar som man vet att det kan hända.
Jag kände mig aldrig sjuk när jag hade min tumör och det är det som skrämmer mig. Ovissheten.
Tänk om jag går runt med något nu som jag inte vet om?
Direkt efter förra försöket började oron att gnaga.
Tänk om den hormonella behandlingen ger mig nya tumörer? Tänk om jag orsakar mig själv nya tumörer, kanske rent av cancer, i min barnlängtan. Är det värt det?
Jag fick ont i nedre delen av buken. Det var säkert recidiv.
Försökte att tänka positivt, men jag hade redan blivit rädd.
Samtidigt som jag var ledsen för att det inte lyckades.
Började agera för att motverka min oro.
Ordnade tid för mammografi.
Ordnade tid för ny kontroll hos gynekolog med provtagning innan.
Allt för att vara i fas till ett nytt försök innan de sommarstänger (i slutet av v. 25).
Ville inte gå ensam till mammografin.
Har lovat mig själv att aldrig någonsin mer utsätta mig för det. Men, jag vill inte heller kräva att mannen ska åka 4 mil för att vara med mig på ett besök som tar 30 minuter och sker mitt på dagen, dvs. arbetsdagen fortsätter efteråt.
En kollega lovade istället att följa med som stöd.
Hennes dag blev kaotisk och när kl nästan var 13 (min tid var 13.10) hade kollegan inte ätit lunch än. Jag sa till de andra kollegorna att det var ok att jag gick själv (vad skulle jag göra, jag vill inte vara en belastning för andra). Satt och väntade i väntrummet med en klump i magen. Då kommer en bekant som gick kursen under mig på utbildningen. Jag visste att hon jobbade här. Hon sa att hon bara skulle hämta mig för att säga hej, sedan skulle någon annan förstås göra undersökningen på mig. Nej, sa jag, jag vill att du ska göra det. Att du är med mig. Jag vill inte vara ensam.
Allt gick jättebra tack vare att E fanns där (tack!!!). Hon förklarade. Jag kunde berätta om min förra undersökning. Vad som blev fel då. Hur rädd jag var. Hon förklarade. Jag blev lugn. Jag fick vänta en liten stund och fick sedan meddelandet att jag slapp göra u-ljud. Brösten såg likadana ut som förra gången.
Proverna tog jag 8/4 (dagen innan långledighet). Jag kunde inte låta bli, utan bevakade själv mina provsvar. Både CA 125 och TSH låg perfekt! Då försvann större delen av min oro. Låg tumörmarkören bra är risken för recidiv minimal i min värld. Puh!
22/4 återbesök. Mannen följde med. Min arbetsdag var intensiv. Det kändes skönt att det var "min" gynekolog vi skulle till. Jag kan berätta om min oro/min rädsla. Han förklarar. Han undersökte mig noggrant och allt såg bra ut. Han tycker det är synd att vi inte har lyckats än (att bli med barn) och att han håller tummarna för oss. Nästa gång, om 6 månader, är du gravid. Eller förresten, du kan väl höra av dig innan, jag är nyfiken. Snällt sagt.
Jag har tänkt på det där med kontinuitet i vården.
Den här gynekologen var inte med under utredningstiden. Då var det ju "min" kirurg som var kontaktperson och som gav mig besked om röntgensvar och PAD.
Den här gynekologen var inte min operatör. Då var det två gynekologer som är duktiga canceroperatörer och "min" kirurg som opererade.
Under vårdtiden träffade jag de båda operatörerna och en rondande läkare.
Vid första återbesöket träffade jag en av operatörerna. Han var inte så bra på information vid återbesök.
Vid det andra återbesöket träffade jag en annan i tumörteamet. En ny läkare som jag inte träffat innan.
Men sedan dess, är det den här gynekologen vi har träffat, och han är helt klart bäst på det han gör.
Jag känner mig totalt trygg med honom. Han är noggrann. Han informerar ärligt och ger inte falska positiva förhoppningar. Både min man och jag förstår honom. Han är engagerad. Han har blivit "min".
