Varför denna blogg?

Hej och välkommen till min blogg!
Jag är ofrivilligt barnlös och det är jobbigt. För att få ur mig den frustrationen som det innebär att varje månad vänta, längta och bli besviken och inför påbörjandet av ett andra ivf-försök började jag skriva.

Först döpte jag bloggen till I mitt inre finns du och inte kunde jag tro vad det skulle innebära... Den 6 maj 2011 fick jag beskedet att jag hade en misstänkt elakartad tumör på båda mina äggstockar. Bloggen har därför ändrat inriktning, men är fortfarande en plats för mig att skriva av mig på.

Välkommen att ta del av mitt liv och mina tankar!
/Mia-Maria

söndag 27 maj 2018

Mors dag

Idag firar jag min första "morsdag", så stort. Stort grattis till mig och tack till mig själv för att jag aldrig gav upp. Massa kärlek även till mamma och mormor ❤❤❤ och alla andra fantastiska mammor i världen!

Jag fick en blomma med ett fint kort. Och presentkort till ett träd. Vilken fin present. Ett vårdträd (visst heter det så?), till minne av denna fina dag. Är så glad och tacksam. Att jag äntligen blev mamma!

Just du!

Två av mina vänner hjälpte mig med att skriva en fantastisk låt som jag framförde till Gustav i samband med hans dop 29 april 2018.

Texten beskriver våra känslor väl och jag gjorde ett bildspel till liveinspelningen från dopet vilken finns på youtube.
https://www.youtube.com/watch?v=7KvvqLA2WPU

Här är texten.

Just du

En obeskrivlig längtan
En tid som varit lång
Som en ändlös väntan
varje stund, varje sekund

Många tankar många tårar
En stor tomhet, saknar ord
Men så skedde ett mirakel
du nu kommit till vår jord

För du är glädjen
du är styrkan
du är trösten, lilla barn
Du är allt vi vågat tro,
du är så levande så stark
Att se ditt hjärta slå, är allt vi någonsin drömt
För du är den vi väntat på
Och så älskad som du är, just du!

En ovärderlig gåva
det liv som givits oss
Som om allting fått en mening
och du är meningen förstås

För du är glädjen
du är styrkan
du är trösten, lilla barn
Du är allt vi vågat tro,
du är så levande så stark
Att se ditt hjärta slå, är allt vi någonsin drömt
För du är den vi väntat på
Och så älskad som du är, just du!

Underbara maj

I år är det 7 år sedan.
7 år sedan jag fick den hemska informationen på eftermiddagen den 6 maj. "Det ser ut som om du har elakartad cancer på båda dina äggstockar". Jag minns det som igår. Känslan av att världen rasar. Illamåendet som sköljde över mig.

Jag har inte förstått hur obearbetat det är. Jag har stängt av och gått vidare, fokuserad på att skaffa barn på annat sätt. Nu när det visade sig inte vara cancer.

I år har allt kommit tillbaka.
Jag har blivit mamma och nått mitt mål. Då finns utrymme att bearbeta det läskiga, det otäcka.
Det har varit en strålande maj, varm och solig. Precis som då.
Jag har befunnit mig i huset där jag bodde när jag fick besked, i väntan på operation och i återhämtningsfasen.
Syrenerna har blommat och dofterna påminner mig.
Jag har satt frön i jord, precis som då - varje frö är ett liv, varje frö är ett liv...

Jag har träffat personer som påminner mig om den här tiden.
På operationsdagens morgon (23 maj) hade jag sällskap med en kirurg i hissen. Jag klev av på kvinnoklinikens våningsplan. Han kom även och hälsade på mig postoperativt. Han var den förste som ringde mig på BB efter förlossningen. När jag träffade honom nu klarade jag inte av att hålla tårarna borta. Fina omtänksamme Du! 

Jag tror att den här bearbetningen är nödvändig. Vi kommer inte undan. Tids nog ska det otäcka bearbetas.
Jag har inte kommit till rädslan av att bli ofrivilligt barnlös. Jag trodde kanske aldrig att jag skulle bli det. Barnlös. Barn hade jag fått på ett eller annat sätt.

tisdag 15 maj 2018

Att bli orolig och rädd igen...

Under hela graviditeten var jag förstås rädd att något skulle hända med barnet. Kanske inte så konstigt när första graviditeten slutade i missfall i v 18 och jag tidigare har jobbat på gynekologisk vårdavdelning och sett hur mycket hemskt som kan drabba en.

Vid förlossningen var jag rädd att något skulle hända mig (återigen trauman från gyn och från kirurgiska kliniken). Trodde exempelvis att jag skulle spricka extremt mycket.

Sedan trodde jag att något skulle vara fel med barnet.

Men så blev det inte. Jag mådde bra hela graviditeten. Förlossningen fortlöpte väl och jag fick höra att jag fött barn "snyggt" (hur gör man det?). Och lillprinsen är hel, stark och frisk!

Jag har haft en rätt lugn period nu utan nojor och oro. Men senaste veckan har det börjar komma tillbaka igen. Har jag inte lite ont ner till vänster i magen? Har jag, kanske pga alla hormoner under graviditeten, fått återfall av min tumör? Har inte det nya födelsemärket som sitter på ett intimt ställe (och på samma ställe där en god vän fick diagnosen malignt melanom samtidigt som jag fick min tumördiagnos och som dog i slutet av 2016) vuxit senaste månaden? Är det inte oregelbundet och ojämnt i färgen? Hur ser ett malignt melanom ut?

Jag är så rädd för att bli sjuk nu.
Nu har jag verkligen något att leva för och det känns som om jag äntligen får vila efter år av inre stress och oro. Jag vet inte om jag just nu skulle orka bli svårt sjuk och behöva genomgå tuff behandling.

Och nu när jag har skrivit om min oro i ord så kommer det säkert att inträffa. Det var ju också min oro...
åh vad det är jobbigt att oroa sig och noja. Jag längtar tillbaka till tiden då man kände sig odödlig.

måndag 14 maj 2018

Han är här nu!

Har inte skrivit på länge. Har inte vågat skriva (har varit rädd för att något negativt ska hända, den här oron alltså...). Men han är här nu!

Född 180209, kl 22.24, 42 cm lång och 4235 g "tung".
Och alldeles underbar!

#born180209
#osbaby