Skriver så sällan, tänker så mycket. Skulle behöva skriva av mig mer, men jag orkar inte. Vill helst slippa tänka på det.
"Barn-görar-kliniken" ringde innan midsommar och frågade om vi var intresserade av att göra ett nytt försök i månadsskiftet augusti-september. Vi hade planerat att ha semester då, så jag tyckte tidpunkten var lite olämplig. Mitt sätt att få någon slags kontroll tror jag. Självklart svarade vi att det passade bra.
Månadsskiftet kom och ingen hörde av sig. Mannen bad mig ringa. Jag ville vänta till efter semestern. Ville inte få negativa besked som kan förändra min sinnesstämning. Min första arbetsdag ringde jag och det var som jag befarade. De hade ingen donator. Tjejen de hade tänkt hade fått förhinder och ville inte lämna ägg förrän tidigast efter nyår. Så det är bara att vänta för det hade ingen donator ledig som passade min matchning.
Åh, denna väntan och känslan av att inte ha kontroll. Förskräcklig.
Då gör jag det jag är bäst på. Stänger av och börjar jobba. Mycket. Bygger hus och jobbar med många projekt samtidigt. Bra strategi? Nja, kanske inte den bästa, men den fungerar kortsiktigt.
En helg i september tillbringade jag med min familj (mamma, pappa, tre syskon med respektive och sju syskonbarn) på Vimmerby. Vi var där för två år sedan också och redan då var det jobbigt. Där blir det så påtagligt att vi är barnlösa. Och att vi längtar. Jag satt med min man, min storasyster och hennes yngsta och såg på Emil-teater. Framför oss satt det en liten kille och tittade på mig med sina blåa stora ögon. Kände att gråten var nära. Min man märkte ingenting, men min syster som hade sett den lilla killen titta på mig och tänkt; han kunde ha varit hennes, såg att jag hade tänkt samma sak. Jag började gråta. Där, mitt under barnteatern bröt jag ihop och det var så skönt. Jag behöver gråta.
Jag brukar passa på när jag lyssnar på radioprogram med sommarpratare som drabbats av cancer och som har haft det värre än jag. Jag grät den dagen Kristian Gidlund dog.
Fan, vad livet är orättvist. Fuck cancer.
I helgen var jag barnvakt åt min systers tre barn.
Nu längtar jag ännu mer. Det saknas något i vårt liv. Jag vill vara förälder. Jag vill också utvecklas tillsammans med barn. Jag är redo nu.
Snälla hjälp mig någon!
