Att göra ”barnsaker” utan barn

För 5 år sedan var jag på Astrid Lindgrens värld tillsammans med man, föräldrar, syskon med respektive och syskonbarn. Älskar Astrid Lindgrens sagor, sångerna och hela miljön. Har längtat efter att få läsa för mitt eget barn och att uppleva dessa platser tillsammans med mitt barn. Minns att sorgen av att vara ofrivilligt barnlös plötsligt slog till i Körsbärsdalen. Så påtagligt och saknaden efter någon samt ovissheten om framtiden var just här extra tung att bära. 

Den här helgen var vi tillbaka och den här gången hade vi med oss Gustav 💕. Den glädjen. Den tacksamheten. Finns inga ord. #born180209 #ofrivilligtbarnlös

Att skriva om svåra saker..,

Det är inte alltid lätt att skriva om allt.
Eller att läsa om andra som drabbas av svår sjukdom och som kanske inte överlever. Eller att se på TV om andra ofrivilligt barnlösa och deras kamp.

Något år efter min operation och i samband med ett jobbmöte (minns att jag bodde på hotell, måste ha varit 2012) hittade jag Kristian Gidlunds blogg. Jag läste och läste och grät och grät. Fick senare hans bok, I kroppen min, men har inte kunnat läsa den. Förrän nu...

Valde att inte se tv-programmet Barn - till varje pris? som gick nu i våras. Trots att vi då hade vunnit högsta vinsten. Kändes fortfarande för aktuellt. Orkar inte komma tillbaka till den oro och ångest dom ovissheten skapar. Slog dock på TV:n och fick se en del av sista avsnittet. Hamnade mitt i förlossningen. Då var det som att komma tillbaka till sin egen förlossning och alla känslorna där. Grät och grät förstås!

Kanske kan jag snart börja skriva om Thailandsresan, missfallet och vår lyckade resa och dess rädsla? Kommer väl så småningom när tiden är inne och jag är redo. Glad över att jag börjat skriva igen. Bearbetar. Och delar kanske med mig till någon annan i samma situation.

Att dela med sig av livet

Igår åkte vi träbåten (#Jullen #snipan #semm #puttputtbåten) och det var stort. Så där stort så att det gör ont i hjärtat och tårarna bara fyller ögonen. Dock inte läge att gråta då båten var full med bekanta och deras barn samt kompis till dem. Svårt att förklara för två 14-åringar och en 12-åring hur stort det här är och hur lycklig jag är. 

Att se sin son i sin mans knä. Köra tillsammans. Träbåten som mannen hade tillsammans med svärfar. Svärfars ögonsten. Svärfar som är död sedan 4 år och som aldrig fick veta, aldrig fick se, aldrig fick träffa, aldrig fick känna. Svärfar fattas oss. Jag tror dock att han vet. Att han ser. Känner vår lycka. Framför allt här i sjöboden. 

Vi har länge längtat efter att få dela med oss av saker vi tycker om till vårt barn. Att visa det vackra och härliga i livet. Det som ofta finns mycket nära. Igår var ett sådant tillfälle. Stort! 

Livsglädje

I onsdags kände jag den där känslan, känslan av äkta livsglädje igen. En energi, en lust, ett driv och en glädje som jag inte har känt på flera år. Sommaren 2002, ung och bekymmerslös, vet jag att jag kände den här känslan typ hela sommaren och sommaren 2010 minns jag den också starkt. Men sedan dess har känslan inte riktigt funnits där. Förrän nu!

"Mammagruppen" (eg. föräldragrupp, men för tillfället är vi bara mammor) träffades och tränade tillsammans. Solen sken, vi stod i skuggan av ett träd bredvid vattnet och körde ett cirkelpass. Fick puls och svettades. Så skönt! Att göra saker tillsammans är roligt!

Efter träningen åt vi glass i hamnen. Njöt av solen, våra bebisar och att bara få sitta tillsammans. Vi snackade om "ditten och datten" och kom framför allt in på saker som jag vill lära mig. Typ segla, paddla kajak och att cykla mountainbike. Inser att mycket handlar om fysisk aktivitet och att vara ute. Glömde att jag vill lära mig klättra också.

På väg hem uträttade jag ärenden och besökte en plantgård med billiga plantor. Det är "farligt" och väldigt tillfredsställande att handla.

När jag kom hem kände jag känslan. Var trött och hungrig efter en lång dag i värmen utan bra mat, men livsglädjen och lusten. Den fanns där. Nu ska jag vara rädd om den!!!


 

Mors dag

Idag firar jag min första "morsdag", så stort. Stort grattis till mig och tack till mig själv för att jag aldrig gav upp. Massa kärlek även till mamma och mormor ❤❤❤ och alla andra fantastiska mammor i världen!

Jag fick en blomma med ett fint kort. Och presentkort till ett träd. Vilken fin present. Ett vårdträd (visst heter det så?), till minne av denna fina dag. Är så glad och tacksam. Att jag äntligen blev mamma!

Just du!

Två av mina vänner hjälpte mig med att skriva en fantastisk låt som jag framförde till Gustav i samband med hans dop 29 april 2018.

Texten beskriver våra känslor väl och jag gjorde ett bildspel till liveinspelningen från dopet vilken finns på youtube.
https://www.youtube.com/watch?v=7KvvqLA2WPU

Här är texten.

Just du

En obeskrivlig längtan
En tid som varit lång
Som en ändlös väntan
varje stund, varje sekund

Många tankar många tårar
En stor tomhet, saknar ord
Men så skedde ett mirakel
du nu kommit till vår jord

För du är glädjen
du är styrkan
du är trösten, lilla barn
Du är allt vi vågat tro,
du är så levande så stark
Att se ditt hjärta slå, är allt vi någonsin drömt
För du är den vi väntat på
Och så älskad som du är, just du!

En ovärderlig gåva
det liv som givits oss
Som om allting fått en mening
och du är meningen förstås

För du är glädjen
du är styrkan
du är trösten, lilla barn
Du är allt vi vågat tro,
du är så levande så stark
Att se ditt hjärta slå, är allt vi någonsin drömt
För du är den vi väntat på
Och så älskad som du är, just du!

Underbara maj

I år är det 7 år sedan.
7 år sedan jag fick den hemska informationen på eftermiddagen den 6 maj. "Det ser ut som om du har elakartad cancer på båda dina äggstockar". Jag minns det som igår. Känslan av att världen rasar. Illamåendet som sköljde över mig.

Jag har inte förstått hur obearbetat det är. Jag har stängt av och gått vidare, fokuserad på att skaffa barn på annat sätt. Nu när det visade sig inte vara cancer.

I år har allt kommit tillbaka.
Jag har blivit mamma och nått mitt mål. Då finns utrymme att bearbeta det läskiga, det otäcka.
Det har varit en strålande maj, varm och solig. Precis som då.
Jag har befunnit mig i huset där jag bodde när jag fick besked, i väntan på operation och i återhämtningsfasen.
Syrenerna har blommat och dofterna påminner mig.
Jag har satt frön i jord, precis som då - varje frö är ett liv, varje frö är ett liv...

Jag har träffat personer som påminner mig om den här tiden.
På operationsdagens morgon (23 maj) hade jag sällskap med en kirurg i hissen. Jag klev av på kvinnoklinikens våningsplan. Han kom även och hälsade på mig postoperativt. Han var den förste som ringde mig på BB efter förlossningen. När jag träffade honom nu klarade jag inte av att hålla tårarna borta. Fina omtänksamme Du! 

Jag tror att den här bearbetningen är nödvändig. Vi kommer inte undan. Tids nog ska det otäcka bearbetas.
Jag har inte kommit till rädslan av att bli ofrivilligt barnlös. Jag trodde kanske aldrig att jag skulle bli det. Barnlös. Barn hade jag fått på ett eller annat sätt.

Att bli orolig och rädd igen...

Under hela graviditeten var jag förstås rädd att något skulle hända med barnet. Kanske inte så konstigt när första graviditeten slutade i missfall i v 18 och jag tidigare har jobbat på gynekologisk vårdavdelning och sett hur mycket hemskt som kan drabba en.

Vid förlossningen var jag rädd att något skulle hända mig (återigen trauman från gyn och från kirurgiska kliniken). Trodde exempelvis att jag skulle spricka extremt mycket.

Sedan trodde jag att något skulle vara fel med barnet.

Men så blev det inte. Jag mådde bra hela graviditeten. Förlossningen fortlöpte väl och jag fick höra att jag fött barn "snyggt" (hur gör man det?). Och lillprinsen är hel, stark och frisk!

Jag har haft en rätt lugn period nu utan nojor och oro. Men senaste veckan har det börjar komma tillbaka igen. Har jag inte lite ont ner till vänster i magen? Har jag, kanske pga alla hormoner under graviditeten, fått återfall av min tumör? Har inte det nya födelsemärket som sitter på ett intimt ställe (och på samma ställe där en god vän fick diagnosen malignt melanom samtidigt som jag fick min tumördiagnos och som dog i slutet av 2016) vuxit senaste månaden? Är det inte oregelbundet och ojämnt i färgen? Hur ser ett malignt melanom ut?

Jag är så rädd för att bli sjuk nu.
Nu har jag verkligen något att leva för och det känns som om jag äntligen får vila efter år av inre stress och oro. Jag vet inte om jag just nu skulle orka bli svårt sjuk och behöva genomgå tuff behandling.

Och nu när jag har skrivit om min oro i ord så kommer det säkert att inträffa. Det var ju också min oro...
åh vad det är jobbigt att oroa sig och noja. Jag längtar tillbaka till tiden då man kände sig odödlig.

Han är här nu!

Har inte skrivit på länge. Har inte vågat skriva (har varit rädd för att något negativt ska hända, den här oron alltså...). Men han är här nu!

Född 180209, kl 22.24, 42 cm lång och 4235 g "tung".
Och alldeles underbar!

#born180209
#osbaby