Jobbigt att behöva börja hoppas

Det är jobbigt att tänka på att ev. kunna våga hoppas igen. Även om jag inget annat hellre vill än att vi får barn, så är det jobbigt att tänka på att jag snart ska orka hoppas. Det är det värsta. Eg. inte hoppet utan den fruktansvärda besvikelse som jag känner om det inte lyckas. Jag hoppas ju så mycket. Och längtar. Och väntar.

Sommar i P1 med Klara Zimmergren

Oj, vad jag skriver nu!
Vill bara tipsa om ett sommarprogram som jag tyckte om.
Hon beskriver hur det känns att vara ofrivilligt barnlös.
Sommar i P1 med Klara Zimmergren

För dom som väntar

Miss Li's tolkning av Olle Ljungströms För dom som väntar berörde mig djupt. Att sångtexter kan beröra en så! Refrängen känns så precis.

Länk till låten via youtube

För dom som väntar

I ditt bröst
Finns en kuslig maskin
Den har en röst
Och slukar dyrbar bensin
Den producerar hopp
Och kastrerar drömmar ibland
När den säger stopp
Så känner du just ingenting

Vi som krossas
Krossar och går på
Små späda barn
Med hjärtan som elefanter

Gud, uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt
Att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta mer

Mitt hjärtas röst
Kan nog va ostämt ibland
Instängd i ett bröst
En ambassad som saknar sitt land

Men, för blommor hjärtan ängar
Makalösa stränder
För ensamrätten rätt i
Christer Sjögrens händer

Och vi som krossas
Krossar och går på
Små späda barn
Med hjärtan som elefanter

Gud, uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt
Att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta mer

Nu mår jag bra!

Även om jag inte skriver några blogginlägg så tänker och känner jag. Mycket...
Vill formulera mig väl och reflektera innan jag lägger ut tankar på internet och då blir det ingenting. Så nu, kl. 23.41 söndag kväll, skriver jag utan att tänka och publicerar.

Jag mår bra i hjärtat. Riktigt bra faktiskt. Vet eg. inte varför. Det har ju inte hänt några större förändringar i vårt liv. Jag jobbar fortfarande för mycket. Jag går fortfarande på kontroller (fått kallelse till årets andra återbesök 27/11). Vi har inte påbörjat någon äggdonation trots att de sa att jag skulle varit "frisk" ett år innan vi kunde gå vidare - nu har jag varit "frisk" i 1,5 år. Jag har bara haft 3 veckors semester i år och då byggde vi gästhus, men som sagt var, jag mår bra i själen.

Jag trivs där jag är, men jag är redo att förändra mig.
Jag längtar efter barn och jag är redo att bli mamma. Jag har accepterat att jag inte kommer bli biologisk mamma, men börjar bli trygg med att bära en annan kvinnas ägg. Coolt att mina barn kommer att ha 3 föräldrar och den kvinnan som hjälper oss är en mycket generös kvinna. Mycket mer givmild än jag någonsin har varit. Vilken fantastisk gåva vi kommer att få!
Jag har ett fint hus på Gotland som vi själva har investerat i - både tid och pengar, och jag är så nöjd.

Jag har sedan i somras följt Ung cancers arbete - både på hemsidan, men framför allt genom facebook och de har hjälpt mig mycket. Allas engagemang och alla människors olika öden. Det är synd om mig ibland, men de finns de som har det mycket värre än jag. Det gäller bara att acceptera sin livssituation och finna en ny väg att gå där man finner lycka. Jag är lycklig och jag älskar min man!

För att hitta tillbaka till varandra efter en djup kris kan jag tipsa om att göra en överraskningsfest för sin respektive med tema kärlek. Det gjorde jag! Han visste ingenting och blev chockad när familj och vänner kom och kidnappade honom en helt vanlig lördag i oktober. Han fyllde inte år och vi hade inget direkt att fira. Han fick vara i centrum och bara göra roliga saker medan jag förberedde festen. Jag hade i och för sig planerat och fixat i flera månader och det har hjälpt mig att fundera över min kärlek till min man. Kärleksfesten blev som en andra bröllopsmiddag utan prestationskrav - helt fantastiskt.
Och kärleken kändes så stark!
Det gäller bara att lyssna på sig själv, sin kropp, sin själ och vänta in - nu är det äntligen harmoni igen!

Tack för all hjälp alla nära och kära, nu mår jag bra.

Gå in på Ung cancers hemsida och ta del av deras arbete - de är fantastiska! Fuck cancer!!! www.ungcancer.se

Vilken börda oron är att bära...

Återbesök fredag 1/6 kl. 11.00.
Var på jobbet på morgonen, men hade svårt att fokusera. Idag, när jag skriver detta 1,5 vecka senare, minns jag knappast morgonen. Laddade väl för annat...
Mannen kom och hämtade mig en kvart innan bokad tid. I väntrummet träffade vi "vår" läkare från RMC.
- Ska ni träffa mig, frågade hon.
- Nej, men jag skickar troligtvis ett mail till dig i eftermiddag och bokar tid, svarade jag, men rättade mig ganska snabbt. Jag kommer att skicka ett mail till dig i eftermiddag och be om en tid.

Behövde inte vänta länge innan läkaren kom och hämtade mig. Dr 4 av 4 möjliga.
Det första han sa var:
- Ja, du har ju blivit opererad med fertilitetsbevarande kirurgi, så när tänker ni skaffa barn?
Både jag och mannen såg ut som frågetecken och jag kände ilskan blomma upp inom mig.
Det är klart att vi tänker barn, det var ju därför sjukdomen upptäcktes, men nu är huvudsaken att jag är frisk.
Läkaren fortsatte:
- Ja, åren går (tack jag vet) och du kanske vill skaffa ett - två barn och sedan kan vi fundera på att ta bort livmodern som säkerhet.
(Va, ska jag behöva opereras en gång till, det är det ingen som har pratat om? Ok, jag, sjuksköterskan förstår varför, men inte jag privatpersonen. Ni ska inte få skära i mig i onödan igen. Vill inte genomgå allt det där igen...).
Jag försökte vara lugn och sa precis som det var. Först ska jag få veta att jag inte har fått något recidiv sedan är planen, tillsammans med RMC, att vi kan starta processen med äggdonation. Så hur var mitt CA 125?
Då var det hans tur att bli lite stött (upplevde jag det som). Det är inte bara CA 125 som ger indikation för ev. recidiv utan det är den sammantagna undersökningen (palpation och vaginalt u-ljud). Och har du redan tagit CA 125?
Ja, svarade jag, det begärde jag vid det förra återbesöket. Att behöva vänta ytterligare en vecka för att få ett provsvar (som jag troligtvis aldrig får veta var det var ifall svaret var bra) skapar bara ytterligare oro. Tänk om de har glömt bort mig? Jag är tillräckligt orolig inför återbesöket och då vill jag få samtliga besked.
Innan han började med själva undersökningen hade han sagt att jag skulle komma på ett nytt återbesök om 6 månader (de andra i tumörteamet har sagt att jag ska följas årligen efter årskontrollen, men vill han kontrollera mig tätare tackar jag bara och tar emot) och för säkerhets skull ska jag göra en ny CT thorax/buk (de andra i tumörteamet har sagt att det gör man inte som uppföljning. Men eftersom jag själv och "min" kirurg har önskat detta sa jag ingenting om det) innan hormonstimulering.

CA 125 var 12 (ska vara under 35 tror jag med det nya referensvärdet) och det vaginala u-ljudet och palpationen gick bra, trots att palpationen är mycket obehaglig. Mannen får stå bredvid mig och hålla mig i handen. Gör mig lugnare. Jag försöker tänka på min andning, men det är svårt. Vid vaginala u-ljudet såg han något på vaginaltoppen som han stannade upp vid. Självklart oroade det mig, men han var noggrann. Det såg inte ut som om det var kärlförsörjt och han trodde att det var fibrotisk vävnad. Lugnade mig något, men samtidigt låg det som en oroande tagg och skavde inför röntgenundersökningen.

Mailade till RMC på eftermiddagen och hon planerar att kalla oss efter sommarsemestern. Hon skrev även att hon blev glad över att få se oss i väntrummet. Tack Elizabeth för att du är så omtänksam och hjälpsam! Det betyder så mycket.

Blev kallad till röntgen redan i måndags. Mannen fick komma in till sjukhuset även denna gång, bara för att sitta och vänta med mig i väntrummet när jag dricker kontrasten. Han får mig lugn. Vill aldrig aldrig mer vara ensam vid sådana här tillfällen.
Kontrasten smakar verkligen ingenting och det gick bra för sjuksköterskan att sätta PVK (hon satte den i vänster arm, en rosa - varför är det då så viktigt att vi på avd. sätter en grön i höger?). I.v kontrasten är obehaglig - en varm känsla i hela kroppen. Känns framför allt i munnen och i underlivet - känns som om man kissar på sig. Tycker det är svårt att följa apparatens instruktioner. Kommer hela tiden i otakt med andningen och är rädd för att göra fel. Hur lång tid har man eg. på sig att ta ett djupt andetag och hålla andan? Jag tränar ju en del och borde ha bra lungkapacitet, det här måste vara jättesvårt för Agda 85 år.
När jag gjorde röntgenundersökningen så kändes det så rent i kroppen. Visste att jag var frisk. Samtidigt brottades jag med tanken om att de lika gärna kunde kalla in mig och säga att hela jag var full av metastaser.

Igår, tisdags, träffade jag "min" kirurg och bad honom kolla på bilderna. Han frågade om även jag ville se dem, men jag avböjde. Sa åt honom att göra det när han hade tid, men han kom tillbaka efter 5 minuter. Det fanns ingenting!!! Det där på vaginaltoppen var ingenting att oroa sig för! Åh, vilken lättnad!

Efter återbesöket och efter röntgenundersökningen känns livet så mycket lättare. Jag är gladare, att ta tag i saker är inte lika svårt. Att jobba lite extra eller göra något för någon annan känns inte lika besvärligt/jobbigt. Att oro och ångest kan vara en sådan börda.
Det är så mycket lättare att andas nu!

Årsbesök imorgon...

Imorgon är det dags. Jag har sett fram emot den här dagen länge. Nu kan vi äntligen gå vidare i drömmen om att bli föräldrar och bli en riktig familj. Samtidigt är jag livrädd. Har sådan ångest och har känt av det minst en månad, ja kanske ända sedan kallelsen kom. Rädslan påverkar hela mig. Så lättirriterad. Lösningen på det hela? Jobba, jobba, jobba... Håll dig sysselsatt så slipper du tänka. Smart? Nej, inte alls egentligen, men tiden går fort och den jävla skitdagen kommer närmre så att jag äntligen kan genomlida den. Det är den enda lösningen på problemet. Att få veta mitt status. Borde eg kunna, utifrån kunskap, kunna lugna mig. Det är en liten liten liten risk att få recidiv av tumören och vanligtvis kommer ev. återfall efter 10-20 år. Lugnar det mig? Nej, inte ett dugg. Tycker det gör mer ont i magen. Ärret stramar och det molar ständigt ner i framför allt höger sida (vilket det i och för sig har gjort hela tiden). Har även besvärats av fruktansvärd magknip, men det kanske inte heller är så konstigt. Har väl massa adherenser i hela buken. Varje gång en "körare" kommer är jag rädd att det är ett ileus! Blodprovet tog en kollega i förra veckan och svaret, det jag väntar på, har funnits framför mig varje dag. Ibland får jag ett infall av att vilja gå in och titta, men har kunnat hindra mig. Jag måste ju kunna klara av både ett normalt och ett förhögt Ca 125. Min fantastiska fina vän har skickat en lapp med fina ord/tankar. Den ska jag ta med mig till besöket. Alla ni där ute, håll tummarna för mig imorgon. Kram

Fick uppleva ännu en 6 maj!

Det har gått över ett år sedan den värsta dagen i mitt liv.

6 maj 2012 blev en härlig dag, MIN dag! Jag hade bestämt mig innan att 6 maj ska fr.o.m nu vara en högtidsdag i mitt liv.

Vaknade och tog en morgonpromenad med Skrållan. Strålande sol, men kallare än förra året. Gick exakt samma sträcka och kände en stark känsla av att vara här och nu. Så lycklig över att få leva!
Gjorde picknick och åkte på utflykt. Hästhoppning i Eksjö. Trevligt att träffa goda vänner, att få ligga på en filt och vara nöjd med att inte göra något vettigt utan bara det jag har lust för.

Tog en omväg på vägen hem och tänkte se om det fanns älgisterband i Örserum. Stängt, men blev inte så ledsen för det.

Då kunde vi åka den vackra kustvägen mellan Gränna och Hästholmen. Där stannade vi till för att gå den fantastiska  vägen ner mot Ödeshög. Det var så vackert. På eftermiddagen hade det även slutat blåsa och det var riktigt riktigt varmt. Den här sträckan gick jag, min man och min allra bästa vän helgen efter mitt tråkiga besked. Vi gick där, njöt av stunden just då, pratade ibland, var tysta ibland - reflekterade över livet. Nu när jag kom tillbaka till samma plats kunde jag verkligen känna vilken tur jag hade. Det kunde verkligen ha varit så mycket värre.

Jag hade så mycket energi hela dagen. Ingenting blev jobbigt, jag blev inte irriterad över att förutsättningar ändrades eller att middagen blev sen etc. Jag gjorde t.o.m årets första rabarberpaj och missade därmed de första 10 minutrarna på Mästarnas mästare, men det gjorde ingenting.
Det är väl i det stora hela en världslig sak!

Känslomässig berg- och dalbana

Haft en period med känslomässig berg- och dalbana. Jag har varit på mitt livs första mammografi. Jag måste gå på årliga kontroller nu eftersom jag äter hormoner. Jag har vetat om den här kontrollen i ett år, jag vet varför jag ska göra den och har känt att det är en ”baggis” – en ren rutinkontroll. 


Röntgenundersökningen gick bra, men sedan fick jag komplettera med ett u-ljud. Varför det? Varför då? Såg de något konstigt/annorlunda/farligt? Tårarna började rinna och paniken/ångesten bubblade upp inombords. Sedan hämtas nästa läkare. 
Ja, de berättade att det var svårare att se på en ”ung” kvinnas bröst och att det var en ny ST-läkare som behövde en specialists bedömning, men det lugnade inte mig… Jag hörde det knappt.


När de såg att jag grät berättade de att de inte såg något farligt. Men så var det ju förra gången också och så hittade de en tumör. Jag litar inte på någon längre. Och jag har lovat mig att jag aldrig aldrig mer ska gå ensam på ett återbesök/ en rutinkontroll. Varför utsatte jag mig då för det igen?

Jag behöver stödet av min man och ensam är inte stark längre… Tvåsamhet ska nog bli mitt ord för 2012.

Vad är eg. meningen med livet?

Det har jag funderat mycket på under hösten och vintern. Vad är meningen med mitt liv?
Det har varit så självklart för mig att gå i skolan, flytta hemifrån, utbilda mig så att jag får ett jobb som jag trivs med, träffa mitt livs kärlek, skaffa barn - bli en familj... men sen då, vad skulle hända sen?

Och om man inte kan få biologiska barn, då slutade mitt liv efter att jag träffat mitt livs kärlek eller?
Är inte vi en familj när vi bara är två vuxna och en hund?

Har en del alternativ vad gäller meningen med mitt liv, men än så länge ska jag fundera en stund till. Är inte riktigt klar med det än... Någon som har bra förslag kan skriva dem här!

Puh, fel på sjukvården...

Det jag har lärt mig nu är att inte gå runt och vara rädd. Försök att släppa när du inget kan göra och ta tag i problemet själv så fort du får möjlighet.

Därför sökte jag i måndags den läkare som jag hade träffat på återbesöket. Jag bad om ursäkt att jag sökte honom på arbetet, men jag var tvungen att fråga honom om han såg någonting som han inte ville berätta för mig? Nej, svarade han oförstående, varför tror du det? Jag berättade om min kallelse och hur rädd jag hade blivit. Nej, sa han igen, jag har kallat dig till ett återbesök i juni som vi bestämde. Bra, sa jag, då ringer jag till gyn och hör vad som blev fel. Tack så mycket. Och så lade vi på...

Ringde till gynmottagningen idag på förmiddagen och de ringde upp mig tjugo i två. Första gången jag fick tala med en riktigt trevlig och tillmötesgående person i telefonen där. Hon kunde inte förstå vad som blev fel, hon avbokade tiden och preliminärbokade mig en tid i juni (diktatet från återbesöket var inte ens skrivet än).

Men jag kom på vad som hade blivit fel...
Jag träffade min gynekolog på parkeringen en morgon på väg till sjukhuset. Han frågade hur det var med mig och jag sa att det var bra, men att halvårskontrollen snart borde närma sig (detta var i början av december, alltså 6,5 månad efter op.) och att jag blev orolig och ångestladdad inför det. En dryg vecka senare var jag på mottagningsbesök på RMC. Då gick min läkare ut och "fixade" en återbesökstid till min gynekolog. Troligtvis missade väl hon/de att avboka den planerade tiden från återbesöket i augusti i samma veva och "fixade" själva ett återbesök.

Sedan har jag också tänkt på det här med planerade återbesök efter 3 månader, 6 månader, 1 år och därefter varje år i totalt 5 års tid. Vad innebär det?
Jag trodde att det var op. i maj, första återbesöket i augusti, andra återbesöket i november, därefter i maj året efter operation och sedan varje maj till och med 2016. Istället verkar det bli första återbesöket i augusti,  andra i februari, tredje i augusti igen och därefter varje augusti till 2016 eller?

Detta är en för mig viktig lärdom.
1. Återbesök prioriteras inte av oss i sjukvården och det är DUMT! Som patient är jag jätteorolig för att få min dom, samtidigt som jag vill få domen så fort som möjligt för att kunna ta tag i problemet igen (om det är recidiv).
2. Det kan bli fel när man försöker fixa mycket själv som patient, samtidigt som man måste ligga på för att faktiskt få en tid inom en inte alltför lång tid från det ursprungliga tänket. Det finns ju inte så gott om återbesökstider och dessa prioriteras ju, som jag själv vet, sam sagt var ganska lågt.
3. Doktorer ska inte fixa med återbesök - låt administrativ vårdpersonal som är proffs på systemen ordna detta. Den här felaktiga kallelsen skapade bara oro och ångest.
4. Bra att jag kan släppa en del (har dock mer att lära, visst är jag grinig och tjurig när jag är orolig) och att jag själv tar tag i problemet utan att skämmas. Det här är mitt liv, bara mitt, och jag tar ansvar för det.

Kram på er där ute!

Fel på mig eller på sjukvården?

Var på återbesök i onsdags 18/1. Skulle träffa en av överläkarna som hade opererat mig. I stället kom en ny medlem i tumörteamet, överläkaren hade fått förhinder. Han var snäll och rar, men det kändes som om jag "körde över honom". Han var dock den första som någonsin frågade om jag kunde äta, om jag kände mig tröttare eller om jag hade fått ändrade avföringsvanor. Jag hade gjort en lista över de frågor jag ville ta upp (älskar iphones anteckningsfunktion) och den gick vi igenom. Han gjorde en grundlig undersökning och han sa att han inte kunde känna eller se något konstigt. CA 125 var inom referensvärdet (trots att jag hade fått reda på det innan så är det skönt att få se det själv!!!). När vi skulle skiljas åt sa han - ja, då ses vi om ett halvår igen. Nej, sa jag, jag vill komma tillbaka när det har gått 1 år efter operationen. Då kan jag kanske slippa ångest under sommaren och vi kan "komma igång" med process nr 2 direkt efter sommaren och slipper kanske vänta längre än vad vi behöver. Han sa att han skulle kalla mig och att jag skulle få ta mina prover innan återbesöket.

Åkte på möte i Göteborg torsdag och fredag och när jag kommer tillbaka på fredag kväll har jag fått en kallelse till gynmottagningen för ett besök 6/2 till ännu en ny läkare. Varför då? Såg eller kände den här nye spec. läkaren något som han vill att en mer erfaren gynekolog ska kolla upp? Har han bara bett någon kalla mig och så har det skett omgående (efter 3 veckor istället för om 5 månader?) eller hur ska jag tänkta.

Hatar att det är helg så att jag inte kan ringa och fråga.
Hade velat kunna mindfulness nu så att jag bara kan ta in känslan av rädsla, acceptera den och släppa eftersom jag inte kan göra något åt det förrän tidigast måndag. Men jag kan bara inte släppa, oron gnager...

Fuck 2011 - 2012 kan bara bli bättre!

Nyårshelgen var jobbig. Trodde inte att jag skulle reagera så,  men oj vad med känslor som kom fram.

Blev magsjuk och förkyld, men hann precis tillfriskna så pass mycket att jag kunde åka "hem" till familjen och fira lilla julafton och nyår. Maken hade jouren och fick stanna hemma med hunden. Mormor kunde inte vara med. Hon hade för ont i ryggen. Första "julen" utan mormor - tomt! Öppnade presenten från min storasyster - ett halssmycke där det stod Älskad på ena sidan och Syster på andra sidan. Då kom alla känslorna på en och samma gång (klyschigt, men sant!)

• otroligt tacksam för att jag lever och att jag får fira jul med min familj. Känslan över att det var "nära" kom över mig - fy vad rädd jag har varit
• en stor sorg över att jag inte kan ha ett halsband med mina barns namn på - 34 år gammal trodde jag att jag skulle ha egna barn
• saknade min man! Även om jag firade med min familj så kände jag mig ensam. Högtider ska tillbringas med den allra käresta och det är min man, han jag delar mitt liv med. Han är mitt allt!
• såg min bror och hans kärlek och vet att de drömmer om egna barn (vilket jag förstås hoppas att de får förstås), men jag blir avundsjuk.
• ser och umgås med mina fantastiska syskonbarn. Läser och sjunger för dem inför natten och sover bredvid dem i sängen. Älskar dem så mycket och funderar förstås på hur mina barn skulle ha blivit (eller kommer att bli för barn kommer jag ju få - på ett eller annat sätt...)

Tårarna började rinna och barnen frågade varför jag blev ledsen. Blev jag inte glad över presenten? Jag blev jätteglad för presenten (och har den på mig varje dag), men det står för så mycket mer...

Livet är bra orättvist och det är bara att acceptera det och lära sig leva med sin livssituation, men visst är det bra att det kommer ut ibland. Jag bär en stor sorg inom mig!
Jag grät länge på natten och en stund på morgonen. Skönt att berätta för mamma och gråta med henne. Det är skönt att blotta sig så mycket och jag gör det väldigt sällan. Jag har lätt för att bli arg och visa ilska, men sorg och besvikelse är svårare. Jag vill eg. inte bli tröstad och vill inte få förslag på lösningar utan bara att någon vågar stanna kvar och lyssna.

Jag har lätt för att bli så här nere och fundera mer "svart" när jag är trött eller lite sänkt (magsjuka och förkylning) och snart kommer även återbesöket. Tänker på det dygnet runt. Framför allt kommer känslan från läkarbesöket 30 mars över mig då de för första gången såg att något inte såg rätt ut och de var tvungna att ta CA 125. Jag kände inte att något var konstigt (jag trodde bara att jag hade svarat på hormonbehandlingen), jag skulle bara få svar på om och när de kunde plocka mina ägg och så började min mardröm. Andra känslan som kommer över mig är när jag efter min första operation får gå till ett mottagningsrum och gynekologen säger att mina äggstockar inte ser friska ut, att det ser ut som om jag har elakartad cancer på äggstockarna. Den känslan när hela livet blir ett kaos är förskräcklig och jag vill aldrig, aldrig uppleva det igen! Nu för tiden går jag aldrig ensam till ett läkarbesök - delar det alltid med maken. Det är det jag är rädd för, att jag ska få veta något negativt på återbesöket som gör att min värld rasar. När livet inte blir som planerat!

Jag har eg. inte gett några nyårslöften, mer än att jag ska starta i något/några motionslopp, men det är ju sådant jag brukar göra när jag är "frisk" och det vet jag ju att jag mår bra av. Nej, det viktigaste är att jag prioriterar annorlunda och förändrar mitt sätt att se på livet:

1. Jag, Mia, kommer först i mitt liv!

• träna regelbundet, 2-3 gånger per vecka
• pyssla/skapa för din egen del och utan tidspress, inte bara för att ge bort (ok, några presenter/julklappar får du göra...)
• sov/vila - hitta återhämtningen - gillar du att se på vintersport och dricka kaffe på förmiddagarna på vintern - gör det!

2. Min familj

• make - kvalitetstid, mys, prata, gör roliga saker tillsammans!
• hund - mys, lek, träna - det stimulerar både henne och ger mig en bekräftelse på att jag lyckas!
• umgås med syskon, syskonbarn och bästa vänner, men pressa dig inte för att hinna med och vara duktig. Ok att säga nej eller att de kommer och besöker oss (vi behöver inte åka varje gång för att vi ska ses!)

3. Gotland

• utnyttja så mycket som möjligt i år när det blir nytt!
• spara så mycket pengar jag kan så att huset blir färdigt, att gäststugan kan påbörjas i höst och att jag kan investera i några saker som jag verkligen vill ha!

4. Jobb

• gör det du ska och tycker är roligt, inte mer än så - försök sluta vara duktig flicka!
• försök att gå hem i tid och att inte gå in på ledig dag (det har inte börjat så bra, men det kan bli bättre)

5. Huset

• först här kommer alla måsten vad gäller hus, hem, tvätt, städning, matlagning etc. Det kan vi göra om vi hinner! Vem lider av dammråttorna? Om jag kan lära mig släppa så kommer jag nog att bli lite lyckligare!!! 

Gott nytt år på er alla där ute. 

Nu glömmer vi 2011 och ser fram emot 2012 (jag tänker aldrig, aldrig mer skriva att ett år ska bli spännande - råkade göra det på julkortet 2010 - att jag ser fram emot ett spännande 2011. Så spännande behöver verkligen inte 2012 bli. Kanske kan kalla det ett år för återhämtning?