Nu börjar det bli så där jobbigt så man inte vet var man ska ta vägen...

Nu är det snart dags att ta testet.
Usch.
Då är det definitivt.
Vågar inte hoppas fast vet att jag måste våga hoppas och tro.
Vågar inte känna efter hur kroppen känns.
Just nu är jag i en bubbla och det är lättare att vara i en behandlingsbubbla än att ta tag i den ev. sorgen. Vill inte ens tänka på det. Vet att jag inte ska tänka på det.
Men hur ska jag låta bli?
Måste börja förbereda mig.

Vill be er, släkt och vänner, att inte fråga hur det har gått.
Jag lovar, jag kommer att berätta för er.
Men, jag vill berätta själv när jag är redo och inte för att ni frågar.
Jag vet att ni bara vill väl. Jag vet att ni kan räkna ut när jag ska testa och således när jag vet, men det stressar. Först och främst är det här mannens och min glädje eller sorg.
Och när jag är redo vet ni att jag berättar.

Insättning

Förra fredagen var det dags. Alltid lika nervöst. Mannen var på "lunch-till-lunch-möte", så vi möttes på sjukhuset. Träffade på en kollega och småpratade lite. Kände mig inte närvarande i det samtalet. Hade fokus på något helt annat. Känns helt rätt att vara sjukskriven den här gången. Behövde verkligen landa i det jag gör. Fokusera på det här och undvika stressen.

Blev inkallad till "min" dr på "barn-görar-fabriken" - kändes skönt att det var hon. Hon är snäll och omtänksam och arbetar verkligen personfokuserat. Vilket är otroligt uppskattat som patient. Det är hon som har sjukskrivit mig och vi hann prata en stund om det. Hon kommer att förlänga sjukskrivningen så att den räcker under hela behandlingstiden. Skönt. Då behöver jag inte fundera på arbetet nu heller.
Mannen dök upp efter ett par minuter och hon bekräftade även honom. Vi pratade en stund om sorgen efter makens pappa. Det kändes skönt att dela den med henne. Att hon förstår oss i den situation vi befinner oss.

Sedan berättade hon att det först upptinade embryot hade klarat sig och betedde sig precis som det skulle. Skönt, då finns det ytterligare ett kvar.
Det var hon som sedan gjorde återinföringen. Kändes också jättebra. Det var första gången det var hon. Lugnt, skönt och tryggt. Jag tycker inte återinföringen känns något. Däremot har nederkanten av vagina blivit känsligt efter alla undersökningar etc och det är lite smärtsamt när instrumenten trycks ner. Gäller att fokusera och försöka slappna av, men det är lättare sagt än gjort.

Jag har glömt att berätta om det nya slidpillret jag började ta två dagar innan återinsättning. Det här skulle vara så mycket bättre än det andra. Jag skulle nämligen slippa ligga 30 minuter efteråt. Det var bara det att när jag öppnade förpackningen för första gången så skulle tabletten föras upp i slidan med en hållare. Hur är det tänkt man ska göra när man jobbar. Ska man gå runt med de här i fickan? Handväskan? Helt sjukt i alla fall, men nu är det som det är. Det är bara att göra som man blir tillsagd och vara nöjd att man är sjukskriven och kan fokusera helhjärtat på det.

På vägen hem från sjukhuset stannade vi på Sibylla för att fira med hamburgare (bland det bästa jag vet). Då mötte jag min gynekolog som kom körande i sin bil. Han vinkade så glatt och han gjorde mig så gott. Det tar jag som ett positivt tecken.

Nu gäller det bara att hoppas.

3:e gången gillt...

Imorgon gäller det.
Nu jävlar.
Är förstås sjukt nervös för allt som kan gå fel på vägen, men försöker tänka positiva "neutrala" tankar.
Snälla svärfar, låt din energi leva vidare i detta lilla liv som faktiskt lever.
Vi måste tro på det här.
Och jag saknar dig i mitt liv.

Hon vill väl, men oj vad fel det blev...

Fortfarande sjukskriven och har inte börjat ta tag i mig själv än.
Det har varit mormors 90-årsdag med överraskningsfest (check!) och svärfars begravning (check!).
Nu, idag, var tanken att jag skulle börja ta tag i mig själv.
Igår kväll när vi kom hem från västkusten var jag återigen trött och deppig. Vi hade försökt prata lite i bilen om framtidsvisioner etc, men vi har två helt skilda sätt att se på lösningarna nu. Och nej, jag vill inte att vi ska bygga ett till hus. Inte nu och troligtvis inte i framtiden. Det har tagit för mycket energi.

Vill inte vara här i vardagen.
Vill vara någon annanstans där inte oron och ångesten finns och där jag får energi av annat, typ havet.
Här hemma såg jag gräset som växt sig allt för högt, all ogräs i rabatten och potatislandet som behöver fräsas. Dock är det fortfarande allt för blött för att göra något alls. Bara att vänta.

I morse var jag tvungen att ställa klockan, bara det var jobbigt.
U-ljudskontroll. Ja, slemhinnan hade växt på sig som den skulle. Nu har vi fått tid för återinsättning av embryo om det klarar upptiningen. Blir det bra sätter de in det. Blir det inte perfekt tinar de upp nr 2. Blir det bra används bara det. Blir båda halvdana sätter de in båda två. Nu börjar väntan och acceptansen av hur det nu än blir. Håll dig kvar i nuet bara... Tänk inte för mycket på "om-utifall-att-kanske"...
Läkaren började med att ursäkta sig igen för att hon ville ha en extra kontroll av min livmoderslemhinna. Hon mindes ju att jag ätit hormoner och ville kolla.
Men, sa jag, de (hormontabletterna) slutade jag med i januari och har inte ätit dem sedan dess (visste de inte det? Skulle jag ha ätit dem?) ... Och de ska ju ändå inte påverka livmoderslemhinnan...
Men det är ok, jag förstår ert kontrollbehov trots att det innebär ännu en tid för mig att passa, ännu ett besök på sjukhuset, ännu en gång i gynstol med ett vaginalt u-ljud infört i min vagina. Det är inte en personcentrerad vård utan en sjukvårds-(dr?-)centrerad vård.

Passade på att gå till jobbet för att säga hej och visa upp mig. Gick ganska bra. Träffade två kirurger som började prata om att "när du kommer tillbaka så ska vi... och så måste vi... mailar du mig så bokar vi tid för..." Ahh, panik, jag vill inte!!! Inga måsten, inga fulla kalendrar 10 veckor framåt...

Ringde min kära mormor på vägen hem.
Hon undrade förstås hur det varit på begravningen och hur min man mådde.
Jag svarade att efter omständigheterna så mår han väl, det är väl även andra saker som påverkar oss och vårt liv, ex. min sjukdom och konsekvenserna av den.
Va, sa mormor, men du kan väl inte kalla det att du har en sjukdom?
Nej, sa jag, inte att jag har en, men att jag haft en som orsakat oss konsekvenser (barnlöshet, jag kan aldrig bli biologisk mamma!) och som kräver att jag går på kontroller för att leta efter återfall (oro!). Tanken är ju att jag ska operera bort livmodern när vi väl lyckats få barn.
Ja, men det får ni ju acceptera, sa mormor.
Acceptera vad, mormor? Det är ju det som är värst. Att inte veta vad jag ska acceptera. Jag vet ju inte hur framtiden kommer att se ut.
Ja, men det finns ju fosterbarn, sa mormor.
Jag vet, sa jag, det är ju en av våra lösningar, men nu är ju önskan att jag ska kunna bära ett barn och att maken ska bli biologisk pappa. Sedan kom hennes "värsta" kommentar, som gjorde mig så ledsen. Dessutom så finns det ju så många barn runt omkring dig, det räcker väl (jag har 9 syskonbarn om man räknar in makens). Det är väl inte samma sak, svarade jag och tårarna började spruta. Nu var jag tvungen att säga att jag blev ledsen och inte ville prata mer. Nu fick hon veta att jag var sjukskriven och mådde dåligt.

Hon hade bara frågat hur det var på begravningen och inte hur jag mådde.
Jag är inte en i raden av starka kvinnor som hon tror. Jag är utåtsett en mycket stark kvinna som inombords är osäker, orolig och som bär på mycket ångest.
Och ja, jag kommer att acceptera mitt öde när jag vet hur det kommer att bli, men det är svårt att göra det innan.

Sjukskriven

Min älskade svärfar dog, inte oväntat, men plötsligt 14/4 och det blev droppen verkar det som.
Jag dog också. Mentalt. Orkar inte ett dugg mer. All energi är borta och jag är så trött.

Maken åkte direkt efter återbesöket 22/4 till västkusten för att sörja tillsammans med sin familj. Jag blev kvar hemma. Ensam. Med min sorg, min oro inför framtiden och med ett berg av måsten hemma som vi aldrig hinner med eftersom vi bara flänger. Ena veckan Gotland, andra västkusten och tredje hos min familj 30 mil bort. Och samtidigt ska man sköta jobbet som kräver mer än 100% av energi och innebär resor till arbete på annan ort. Det är trevligt, men det krävs att man ger av sin fritid. Inte alltid av godo. 

Bilen skulle till verkstaden och jag åkte till jobb i annan stad (tack granne som körde mig till tåget!). Passade på att träffa min familj, fira pappas födelsedag och hjälpa mormor. Mannen skulle eg. kommit upp och hämta mig, men eftersom det blev som det blev visste jag inte exakt hur jag skulle ta mig hem till nattpasset på söndagen. Insåg när jag kom till stationen i Sthlm att bussen jag tänkte ta var full. Va? Hade tur och kunde ta en annan buss. Hann precis, men fick stressa. Som vanligt. Intensiv jobbig natt. Inte mycket till vila.
Sov ett par timmar och skulle sedan besiktiga bilen. Ett par saker som krävde ombesiktning. Suck, nu ska detta planeras in i schemat var min tanke.
Mannen var som sagt på v-kusten och hade fullt sjå med sin logistik och planering. Hur och när jag skulle komma ner låg inte på hans prioriteringslista, bara att räkningarna var betalda och att deklarationen var gjort. Jag var besviken, stressad och trött när jag satte mig i bilen på väg till västkusten.

Det gick bättre än jag trodde att komma till sjöboden. Ett lugn och en harmoni fanns över hela stället. Det kändes som om svärfar var där.

Efter att ha delat på en flaska vin, svärfars sambo och jag, till de färska räkorna fick jag migrän. Första gången på 8 år. Ytterligare ett tecken på stress och att jag måste göra något åt saken.

Under resan ner och dagarna på västkusten hann jag komma fram till vad jag måste. Ska jag orka gå igenom ytterligare en process med insättning av embryo och allt vad det innebär måste jag samla ihop mig psykiskt. Jag behöver sjukskriva mig. Vila. Ladda batterierna. Ladda mentalt. Sova.

Så nu är jag sjukskriven på obestämd tid. Förhoppningsvis längre än till 26/5. Då vet vi om embyrona har klarat upptining eller inte.

Alla ni som tror, be till gud att jag ska få energi, att jag ska känna ett lugn, att embryot ska klara upptining och att det ska ta sig.
Ni som inte tror kan väl ändå skänka oss en tanke. Det behöver jag/vi.

Det värsta är att vara så rädd och det bästa är att få en "egen" läkare

När benen slagits undan för en vid ett tillfälle har man lärt sig hur skört livet är.

Och det är just vid tillfällen där man ska/kan få information om tagna prover, genomförda undersökningar eller vid bukpalpation/vaginala undersökningar som man vet att det kan hända.
Jag kände mig aldrig sjuk när jag hade min tumör och det är det som skrämmer mig. Ovissheten.
Tänk om jag går runt med något nu som jag inte vet om?

Direkt efter förra försöket började oron att gnaga.
Tänk om den hormonella behandlingen ger mig nya tumörer? Tänk om jag orsakar mig själv nya tumörer, kanske rent av cancer, i min barnlängtan. Är det värt det?

Jag fick ont i nedre delen av buken. Det var säkert recidiv.
Försökte att tänka positivt, men jag hade redan blivit rädd.
Samtidigt som jag var ledsen för att det inte lyckades.

Började agera för att motverka min oro.
Ordnade tid för mammografi.
Ordnade tid för ny kontroll hos gynekolog med provtagning innan.
Allt för att vara i fas till ett nytt försök innan de sommarstänger (i slutet av v. 25).

Ville inte gå ensam till mammografin.
Har lovat mig själv att aldrig någonsin mer utsätta mig för det. Men, jag vill inte heller kräva att mannen ska åka 4 mil för att vara med mig på ett besök som tar 30 minuter och sker mitt på dagen, dvs. arbetsdagen fortsätter efteråt.
En kollega lovade istället att följa med som stöd.
Hennes dag blev kaotisk och när kl nästan var 13 (min tid var 13.10) hade kollegan inte ätit lunch än. Jag sa till de andra kollegorna att det var ok att jag gick själv (vad skulle jag göra, jag vill inte vara en belastning för andra). Satt och väntade i väntrummet med en klump i magen. Då kommer en bekant som gick kursen under mig på utbildningen. Jag visste att hon jobbade här. Hon sa att hon bara skulle hämta mig för att säga hej, sedan skulle någon annan förstås göra undersökningen på mig. Nej, sa jag, jag vill att du ska göra det. Att du är med mig. Jag vill inte vara ensam.
Allt gick jättebra tack vare att E fanns där (tack!!!). Hon förklarade. Jag kunde berätta om min förra undersökning. Vad som blev fel då. Hur rädd jag var. Hon förklarade. Jag blev lugn. Jag fick vänta en liten stund och fick sedan meddelandet att jag slapp göra u-ljud. Brösten såg likadana ut som förra gången.

Proverna tog jag 8/4 (dagen innan långledighet). Jag kunde inte låta bli, utan bevakade själv mina provsvar. Både CA 125 och TSH låg perfekt! Då försvann större delen av min oro. Låg tumörmarkören bra är risken för recidiv minimal i min värld. Puh!

22/4 återbesök. Mannen följde med. Min arbetsdag var intensiv. Det kändes skönt att det var "min" gynekolog vi skulle till. Jag kan berätta om min oro/min rädsla. Han förklarar. Han undersökte mig noggrant och allt såg bra ut.  Han tycker det är synd att vi inte har lyckats än (att bli med barn) och att han håller tummarna för oss. Nästa gång, om 6 månader, är du gravid. Eller förresten, du kan väl höra av dig innan, jag är nyfiken. Snällt sagt.

Jag har tänkt på det där med kontinuitet i vården.
Den här gynekologen var inte med under utredningstiden. Då var det ju "min" kirurg som var kontaktperson och som gav mig besked om röntgensvar och PAD.
Den här gynekologen var inte min operatör. Då var det två gynekologer som är duktiga canceroperatörer och "min" kirurg som opererade.
Under vårdtiden träffade jag de båda operatörerna och en rondande läkare.
Vid första återbesöket träffade jag en av operatörerna. Han var inte så bra på information vid återbesök.
Vid det andra återbesöket träffade jag en annan i tumörteamet. En ny läkare som jag inte träffat innan.
Men sedan dess,  är det den här gynekologen vi har träffat, och han är helt klart bäst på det han gör.
Jag känner mig totalt trygg med honom. Han är noggrann. Han informerar ärligt och ger inte falska positiva förhoppningar.  Både min man och jag förstår honom. Han är engagerad. Han har blivit "min".

Besvikelsen är så stor

Nej, det gick inte denna gång heller.
Det negativa strecket på gravstickan lös som ett hån mot mig. Det gjorde så ont.
Vi har inte ens kommit till ett plus.
Sedan vet jag ju att ganska många graviditeter slutar i missfall. Det får jag inte tänka på, jag vet, utan bara tänka positiva tankar. Hur lätt är det?

7/3, då fick vi svaret. Idag är det 24/3, då orkar jag skriva om det.
Jag blev jätteledsen. Jättelåg. Och det behövde jag nog.
Min lösning på alla problem är alltid att jobba mycket och numera även träna ofta och hårt. Inte alltid den bästa lösningen, men jag slipper tänka. Men när kroppen säger ifrån så börjar man tänka. Mycket.

Nu har jag varit nere i mörkret och jag har börjat resa mig igen.

Den här gången behöver vi inte vänta på en ny donator utan vi kan göra ett nytt försök efter en månad. Jag vill dock kolla upp mig ordentligt så att jag inte fått någon ny tumör av all hormonbehandling. Mitt i all sorg att det inte lyckades fick jag nämligen väldigt ont i magen, en ständigt molande värk, och risken att drabbas av recidiv kom över mig. Rädslan.
Nu har jag bokat tid för mammografi, provtagning och gynbesök.
Sedan är det bara att försöka hitta en tid i mitt fullspäckade schema då vi kan sätta in ett nytt embryo igen. För visst klarar det återupptiningen. Och visst kommer det att lyckas nästa gång. Det sista som försvinner från människan är hoppet.

Nervös redan nu (26/2)

Åh, är orolig och nervös redan nu.
Ångest.
Vill inte veta.
Rädd för att bli besviken. Igen.
Skönare att vara i "hopp-fasen".
Måste ändå jobba för att våga tro.
Att det kommer att lyckas den här gången.
7/3 måste jag ändå göra det.
Ta ett gravtest.

Rädd rädd rädd

Åh vad jag är rädd för att det här inte ska fungera.
Vill så väldigt gärna.
Vågar inte ta den där gravstickan.
På fredag, 7 mars, måste jag göra det.

Har drömt en positiv och en negativ dröm under dessa tre veckor som jag har väntat, medicinerat och innerligt hoppats. Lika härligt som det var att vakna från den positiva, lika jobbigt ångestladdat var det att vakna från den negativa.

Det svåra är att jag inte har någon att dela detta med.
Mannen undrar hur det känns i kroppen.
Jag förstår vad han menar, men jag vet inte om det jag känner är från ett växande foster eller av den massiva medicineringen. Kollar bipacksedeln och ser alla biverkningar. Jo, alla symtom stämmer överens med biverkningarna.
Vill inte ge falska förhoppningar samtidigt som jag jobbar med mig själv att tänka positiva tankar.

Det är som sagt var ovissheten som är värst. Att inte veta vad jag ska förhålla mig till.

Äggdonation -försök nr 2

Detta publiceras i efterhand och skrivs även i efterhand (23/2).
Har inte velat skriva, vill inte hoppas för mycket. Men jag känner nu att jag måste skriva av mig...

Tablettstart med tablett tre gånger per dag.
U-ljudskontroll som visade på "bra" slemhinna.
Ny telefonkontakt fredag. Inte aktuellt måndag, men under kommande vecka.
Telefonkontakt måndag. Information om att maken skulle komma och lämna "sitt bidrag" onsdag morgon kl. 07.30. Sedan får han vänta kvar på sjukhuset i väntan på klartecken. Bra kvalitet.
Jag har inte tänkt på att han är orolig för det varje gång. Då han nu passerat 40 känner han sig gammal och är förstås rädd för att hans sperma ska sluta fungera.
Det har jag inte varit ett dugg orolig för det.
Samma dag började jag ta mina slidpiller, även dessa tre gånger per dag.
Torsdag fick vi telefonledes höra att det hade gått bra (ägg och sperma hade träffats och cellerna börjat dela på sig).
Vi var kallade till sjukhuset fredag kl. 13.
Jag hade bytt min fredagskväll mot torsdagskvällen.
Såg "hemska doktorn" i korridoren och hann känna "fan, det blev hon idag igen", men det var den andra som hämtade mig och jag blev så lättad. Hon berättade att kvinnan hade lämnat 9 ägg, 7 hade blivit befruktade och 3 blev av bästa kvalitet. Ett skulle sättas in idag och två skulle frysas in.
Hurra!!! Det var det enda jag kunde känna. Äntligen lite tur.
Vi fick byta om bakom ett skynke och vänta. Sedan blev vi hämtade av en trevlig usk'a in i "operationslokalen" (där det ska vara extra rent/sterilt). Skönt att läkaren har skyddsrock (not!) och lutar sig över mig så jag känner mitt underliv mot hennes tunika. Bara att blunda, men varför ska det vara så noggrant för andra (patienter och andra yrkesgrupper).
Det känns alltid lite obehagligt, men det går snabbt över.
Det gick bra och nu håller alla tummarna.
Läkaren frågade om jag var ledig i helgen. Ledig, nej jag ska jobba långhelg (06.45-15.30, 13.30-21.30, 06.45-15.30). Får jag inte det? Får, får du väl, sa dr. Det gör väl inget. Och så började vi prata om att jag jobbar på en väldigt intensiv vårdavdelning, alla överbeläggningar och all stress.
Vad håller jag på med?
Väl inne på vilrummet fick jag ligga 10 minuter sedan gå på toa och kissa. Därefter skulle jag ta mitt vagitorium och sedan ligga i ytterligare 30 minuter.
Då spelades Born in the USA! It's a sign!

Allt kändes bra när vi åkte hem och jag bestämde mig för att vara ledig under helgen.
Herregud, här jag gör det största jag kan göra i mitt liv och så tänker jag på min vårdavdelning, våra patienter och mina kollegor. Nej, nu ska jag bara tänka på mig själv och på oss som framtida familj.

Jag bjöd mannen på alla hjärtans middag (oxfilé och rödvinssås) och njöt sedan av att vara hemma under helgen. Umgicks med trevlig kompis med familj (promenad, fika på stan och schlagerfestival hemma) och sov, sov, sov och kollade OS.

En helt fantastisk helg. Nu gäller det som sagt var bara att hålla tummarna och fortsätta må bra.
Nu ska jag fortsätta ta medicin 3 gånger per dag fram till 7/3 då jag ska ta gravtest. Efter det får vi se vad framtiden har att ge.

Alla hjärtans dag

Idag är det alla hjärtans dag, kärlekens dag. Glöm inte det mina vänner!
Var rädda om varandra och visa varandra den kärlek ni känner. Varje dag!

Hur stötta och stärka varandra i en relation när båda är ledsna?

Åh, det är så tydligt att vi båda längtar och att vi tycker att det här är jobbigt.
Att inte ha kontroll och med tid som bara går samtidigt som vi inte kan göra något åt det.
Mer än att vänta. Och acceptera. Det tär.

Jag är nog bättre på det än min man. Att jobba och få tiden att gå. Men det kanske är för att jag har ett jobb som jag trivs med och där tiden går fort. Det ger mig även möjlighet att jobba mycket och länge. Min man har det inte lika lätt.
Jag har även många fina fantastiska vänner i staden vi bor i.
Det har inte min man. Han har valt det själv och är nöjd med de han har sedan tidigare. Fast de bor ju 30 mil bort och är inte ett jättestort stöd i den här processen.
I och för sig vet jag inte om de ens vet hur mycket stöd mannen eg. behöver. Han har nog inte sagt något.
Jag bubblar ju för fullt. Kanske ibland för mycket. Men det är skönt tycker jag att få ur mig all skit jag känner.
Men jag orkar inte vara ett stöd även för min man.

Vi delar ju samma sorg, samma längtan och samma rädsla. Tänk om det blir så, att vi blir ofrivilligt barnlösa för resten av vårt liv. Usch, hemska tanke.
Det har jag bestämt mig för länge sedan om att det kommer jag inte att bli. Barnlös alltså.
På ett eller annat sätt ska jag ha barn i mitt liv. Så är det.

Så för kung och fosterland och alla gudar som finns i olika religioner.
Håll tummarna för oss att processen kommer att lyckas i framtiden.

Samtalsstöd i sjukvården - finns det?

Tror att jag skrev det efter förra återbesöket på "barngörarfabriken", att jag bad om att få prata med en kurator. Jo, min kontaktsjuksköterska eller vad jag ska kalla henne, sa att hon skull be deras kurator/sexolog kontakta mig.

Inte så att hon som sjuksköterska med ett omvårdnadsansvar passade på att fråga mig vad det var jag ville prata om.
Tänk om hon och läkaren som också var i rummet när jag bad om samtalsstöd bara hade frågat vad som tynger mig.
Tänk om de hade vågat möta min rädsla och min ångest.
Nu känns det som om de tar för givet vad jag är orolig/rädd för och vad jag ville prata om.
Vet i och för sig inte om jag hade velat eller vågat säga direkt till dem vad jag vill prata om.

Att så fort jag ser dem, framför allt den läkaren och den läkaren som senast satte in de två befruktade äggen, känner jag en sådan ilska i magen.
Ja, nästan ett hat.
Jag mår illa och känner hur hela kroppen blir agiterad.

Har efteråt försökt analysera vad det beror på, att kroppen reagerar med sådan ilska.

Tror det beror på att jag är så fruktansvärt rädd.
Det var de två läkarna som den 30 mars viskade till varandra medan jag låg i gynstolen.
Där och då fick jag ju mitt cancerbesked, egentligen, trots att de inte sa något.
Där blev jag rädd. Där slog de undan fötterna för mig. Jag har inte bearbetat den dagen alls.
Mycket för att aldrig någon från sjukvården har frågat hur det eg. uppfattades.

Jag vet att det kan hända igen och jag är väldigt orolig.
Tror inte att jag skulle orka det.
Tycker att jag har svullna lymfkörtlar och är rädd. Men nu har det snart gått 3 år. 3 år!!!

Idag fick jag i alla fall en kallelse för samtalsstöd. 28 januari.
Men med "barngörarfabrikens"planerade tider för mig tror jag att det är för sent.
Då är vi nog redan på gång vilket gör att det känns för sent. Jag ville prata då, innan jul.

Jag får nog, som vanligt känns det som, ta tag i det själv och ringa till mina kompisar i stället.
Sjukvårdens samtalsstöd har jag inte så mycket för just nu.