Negativt...

Tyvärr, tog ett graviditetstest igår och det var negativt. Blev ledsen. Grät en stund, men hade nog ändå vetat. Varför skulle det bli nu? Börjar förlora allt hopp.
Har jag nu förstört min egna menstruationscykel?
Det jobbiga är att mannen tror att jag ändå kan vara gravid. Han vill inte sluta hoppas.
Mina arbetskamrater vill att jag ska försöka byta operationsdag, men jag vill inte. En sommarfest är väl ingenting i jämförelse med att bli sövd och opererad? Måste få veta om det är fel på mig, vad det i sådana fall är och vad man kan göra - om man kan göra något?

Graviditets test

Har fortfarande inte fått min mens... Snart två veckor över tiden. Måste testa mig, men vågar inte riktigt. Vill inte sluta hoppas och få ett definitivt svar. Skulle jag inte vara gravid så har jag rubbat min menstruationscykel ordentligt.

Måste få veta eftersom jag har fått op.datum samma dag som årets sommarfest. Jag borde vara med på den, men jag kan inte gå från operationsbordet till en schlagerfest i den lilla cerisa. Ett glas vin och så är man däckad eller?

Operationsdatum

Jaha så har jag precis fått mitt operationsdatum. 6 maj. Självklart en fredag och samma dag som årets sommarfest. Och det är jag som är en av arrangörerna. Detta får förstås gå före, men visst är det typiskt att det just blir samma dag...

Jag har inte fått min mens än efter den avbrutna behandlingen. Gynekologen sa att jag skulle få den inom kort. Nu har det snart gått tre veckor...

I bipack-sedeln står det att man inte får ha oskyddade samlag när man avslutat en behandling, men det struntade vi i. Man vill ju dra det sista halmstråt och nu sitter jag i den här situationen. Jag hoppas förstås att jag är gravid. Vågar dock inte ta ett grav-test för att få veta att jag inte är gravid. Det känns skönt att hoppas.
Samtidigt är jag orolig, om jag nu är gravid, hur många ägg hade jag eg. på höger äggstock och hur många har i sådana fall blivit befruktade? Ok tvillingfödsel, men om det blir fler?

Tänk om denna behandling har slagit ut min egna menstruationscykel? Jag vill att allt ska vara normal och att vi kan börja fortsätta med utredningen och behandlingen. Göra operationen och sedan köra igång med ett riktigt IVF-försök.

Suck, ja tänk aldrig är man nöjd och alltid är man orolig...

Det som är bra för själen gör gott, oavsett om man tror på det eller inte...

I måndags hade jag tid hos "hokus-pokus-tanten". Vet inte vad hon gör och min hjärna tror eg. inte på det hon håller på med, men samtidigt mår min själ så bra av det efteråt.
Och just nu är min själ värd att må bra...
2,5 timmar håller hon på.
Hon lägger händerna på mina armar, på min mage och säger saker som stämmer. Hur kan hon känna, hur kan hon veta? Den här gången tog hon med sig pappersnäsdukar in på rummet (det gjorde hon inte förra gången) och jag började gråta inom 5 minuter. Hur kunde hon veta det?
Hon säger att jag inte har cancer eller att det är något fel på mig utan att jag bara ska ta det lugnt, släppa och vänta. Vi kommer att få barn.
Hoppas att hon har rätt...

30 mars, en mörk dag...

Hade tid kl. 08.00 för provtagning (Östradiol) och kontroll av utveckling av äggblåsor (injicerat Menopur 225 IE/dag) i 6 dagar.
Kommer dit och usk'an provade inte ens att sticka mig utan tog provet kapillärt. Förra gången ansåg hon mig svårstucken efter ett försök. Det gör så ont! (Stackars diabetiker...).
Blir inkallad till gynekologen och det är hon jag har minst förtroende för som ska göra det vaginala ultraljudet. Hon frågar hur jag mår och jag berättar att jag känt av en del biverkningar (troligvits av Supracur'en) - framför allt kraftig huvudvärk. Jag har även känt mig mer uppspänd och lite lätt illamående. "Då hoppas vi att Du har svarat på behandlingen då" var svaret jag fick. Jag sa även att det har svidit mer av injektionerna den här gången (jämfört med förra) och att det måste bero på den högre koncentrationen av läkemedel som jag tagit den här gången. Svaret från läkaren var: "Du har inte fått en högre koncentration utan en större mängd". Men, sa jag, om jag den här gången tar 3 ampuller i samma ml vätska så blir det väl en högre koncentration? Ja, det har Du rätt i, sa läkaren, jag blandar ihop olika typer av läkemedel. Vilket förtroende jag fick...
La mig i gynstolen och gynekologen börjar. Det första hon säger är att jag har mycket vätska i buken (varför? Det ska man inte ha...) och att det är svårt att se min livmoder. Sjuksköterskan som satt vid datorn frågade varför jag har vätska på buken (hur ska jag veta det?). Jag svarade att ingen har tagit reda på det, men att den här gynekologen har sagt det vid samtliga u-ljud. Andra har kollat upp det sedan och sagt att jag har vätska i tarmen... Gynekologen fortsatte med att säga vänster 5 små (jaha, då vet jag att vi har misslyckats igen...) och sedan försökte hon hitta höger sida. Hon frågade mig hur min äggstock brukar ligga (bakåt, uppåt, höger, vänster - och vem har koll på det?). Hon fick hämta in en kollega och gemensamt tittade det. Ev. kunde de se lite blåsor bakom något, som såg "konstigt ut". Jag låg fortfarande i gynstol och fick veta att de behövde operera mig för att kontrollera vad som såg "konstigt ut". Har jag endometrios (nej, inte vad jag vet), haft klamydia (nej, inte vid några kontroller), opererad i buken så att jag kan ha sammanväxningar (nej!). Får komma upp från gynstolen, får fylla i min operationsanmälan och ser en lapp på skrivbordet CA 125 (tumörmarkör!). Ja, säger gynekologen, vi ska även ta ett cancerprov och det gör man i utredningen. Vi får se om vi behöver sticka om dig eller om vi kan ta provet från samma rör. (Även om det är samma rör så behövde hon ta ett nytt kapillärt prov eftersom mängden troligtvis inte skulle räcka...).

För första gången blev jag ledsen hos kvinnokliniken. Jag skulle komma dit och få reda på när de planerar att plocka ut mina ägg, förhoppningsvis kunna befrukta dem och sedan sätta in ett i mig igen. Istället får jag veta att jag ser "konstig ut", de operationsanmäler mig och de misstänker kanske att jag har cancer! Undersköterskan var fantastisk och brydde sig om MIG.

Jag gick upp ett par våningar för att träffa mina kollegor, få prata av mig och GRÅTA! Påväg från sjukhuset försökte jag förklara för min man vilket inte var det lättaste. Han blev förstås också ledsen, men sa att om det är cancer är det lika bra att få reda på det och ta bort det (tänk vad lätt det kan låta...). Torkade tårarna för att tillbringa dagen med nyfunna vänner och förbereda fest. Helt surrealistiskt, men det gick.

Mitt på dagen ringde gynekologen och började med att berätta att jag inte hade svarat på behandlingen (det hade jag redan förstått). Hon fortsatte med att säga att CA 125 var förhöjt, vilket tydde på inflammation (jaha, var det inte bara en tumörmarkör?). Hade det varit cancer skulle det vara ett värde över 1000 (jaha?!).

Så nu ska jag vänta på operation, oklart om jag ska ringa till mottagningen eller till avdelningen för att fråga om tid. Ett som var säkert var att det i alla fall inte var den här gynekologen som skulle opererar mig och hon kunde inte hänvisa mig rätt. Det skulle jag ta reda på.

Ett som är säkert för mig är att denna gynekolog eller hennes kollegor kommer aldrig att få behandla mig igen. Nu vänder vi oss till en privat klinik. Även om det är något "konstigt" och fel på mig så ska jag bli behandlad med kompetens, respekt och av vårdpersonal med en förmåga att kommunicera. Det är jobbigt att inte bli med barn, men det är ännu svårare att vara patient. Skäms över att vara en del av denna organisation och kan bara arbeta med att förbättra den verksamhet jag befinner mig i.