Imorgon

Ensam i mitt hus.
Orolig.
Har känt av det kommande återbesöket hela veckan.
Har gått med en olustkänsla i kroppen, har varit tvär och tjurig trots att jag befunnit mig på min själaplats på jorden. Fick ingen ro.

Jag är besviken på maken som inte en enda gång frågade hur jag känner inför återbesöket.
Jag har själv fått lyfta min oro.
Jag är besviken på att han inte har föreslagit att jag ska försöka byta tiden så att han kan följa med som stöd. Jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag aldrig mer ska gå ensam på läkarbesök. Nu har jag bett en nära vän att följa med mig. Jag har nämnt för min make att jag är besviken. Jag tror inte att han hade reflekterat över den möjligheten. Jag förstår, för han har aldrig varit så här rädd. Han har inte fått ett sådant farligt budskap eller fått sin värld rasad. Jag är livrädd för att det ska hända igen. jag är inte redo. Jag orkar inte drabbas av det igen.

Jag känner av symtom.
Jag har ont över livmodern, jag känner svullna lymfkörtlar etc.
Jag är rädd för det "min" kirurg sa, vågar du verkligen genomgå den massiva hormonbehandlingen? Jag vågade, för jag måste våga chansa om vi ska få barn. Men nu är jag orolig för att jag har valt fel.

Gode gud, låt det gå bra.
Imorgon är det två år sedan jag opererades första gången. Det ska ju, fr.o.m den dagen, vara min lyckodag låt det förbli så!