Hopp

Människan är fantastisk, jag är fantastisk!
Nu är vi på väg in i en ny process och jag ska börja våga hoppas igen.
Och jag känner ett så stort hopp i magen. Det känns bra. Det här kommer att gå bra.
Pratade om att inge hopp tillsammans med maken i lördags morse. Jag anser att jag skulle behöva mer "hopp" från honom, men jag vet inte på vilket sätt jag förväntar mig att få hjälp och stöd. Han vet inte hur han ska göra och känner sig då, förstås, frustrerad över att jag kräver en känsla som han inte vet hur han ska förmedla.
Hur inger man eg. hopp och vad är det som gör att jag nu känner mig så trygg och säker in i den nya processen?
Innan jul pratade jag med beteendevetaren just om det här. Min rädsla att våga hoppas igen. Nu känns det inte alls lika läskigt. Självklart är jag rädd för att bli besviken, men det får jag ta då. Nu gäller det här och jag ska bara ladda och tro.
Jag tror att jag är bra på att "copa", att jag är stark som individ och att jag (trots allt) har en god tillit till sjukvården.
Det är klart att det kommer att gå bra. Vi har drabbats av så mycket, så nu är det äntligen våran tur att lyckas.
Håll tummarna för oss!