Julafton, ensam i tvåsamheten

Julafton och vi befinner oss i vårt hem, 30 mil från våra familjer. Vi bor mitt i mellan.
Mannen har jour även denna jul.
Det hade han förra året också.
Jag passar på att jobba jag med. Ett år delade vi på oss, han var ledig jul och åkte hem. Jag var ledig nyår och åkte hem. Jag längtade bara tillbaka under mitt nyårsfirande och frågade mig själv varför jag inte var tillsammans med man och hund (kanske för att han, året innan, somnat i soffan kl nio? Han hade jour jag var ledig). Den julen fick jag flexledigt jul och nyår och åkte bil från öst- till västkusten hela julafton gör att överraska. Han blev glad. Lite romantiskt va?
Den här december blev värre än värst. Har inte varit hemma en enda helg. Ena helgen pyssel i sommarstugan (producera julklappar med bästa vännen), sedan jul med min familj och sedan jul med hans. Där i mellan försökte jag skapa julstämning här.

Men det känns att mannen är deppig. Att det här känns tråkigt. Han tar inga initiativ, han hjälper inte spontant till med något eller kommer med någon idé. Det jobbigaste är att han inte säger något. Han är tyst. Jag blir arg och ledsen. Jag känner mig trött och sliten och att jag får göra ALLT för att skapa stämning och lite julkänsla. Han skulle lika gärna kunna skita i allt tror jag, men det är ju ändå jul. Vi är ju en familj trots att det bara är han och jag och vår hund. När blir man en familj om man inte får barn?
Känner mig så ensam. I tvåsamheten och i min familj. Vi bor så långt bort och väljer vi att flytta närmre den ena familjen blir det ännu längre till den andra.
Vet inte hur det kommer att bli, men det måste bli bättre.

Jag önskar mig själv i alla fall en god jul!