Nej, det lyckades inte denna gång heller.
Trots två fina embryon, trots känsla av harmoni, trots stor tilltro och restriktioner i träning. Jag har försökt göra allt jag kan för att det skulle ta sig.
Jag är så ledsen. Tillåter mig att sörja, men vet inte vad eller vem som ska kunna trösta mig.
Tänk om man kunde få se in i framtiden och få möjlighet att veta hur det kommer att bli.
Jag försöker fundera över vad livet vill lära mig av dessa situationer, men nu börjar jag tveka. Har jag inte redan fått lära mig tillräckligt? Sedan 2013 har vi gjort 7 färska försök och 2 med frysta embryon.
Jag tänker inte ge upp än. Jag ska försöka igen. Vi ska försöka igen. Är man inte med på lotteriet kan man inte få en högvinst.
Men det gör så jävla ont att dra en nitlott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar