Meningen?

Försöker ofta hitta en mening med det som händer för att nå en acceptans och komma vidare.
Men med denna väntan och längtan är det svårt att hitta en mening.

Ok, jag fick min tumör i maj 2011 som inte visade sig vara cancer, vilket var otroligt tur. Annars hade jag nog inte suttit här idag. På morgonen innan min operation vågade jag fråga en av operatörerna vad han trodde att de skulle behöva göra för ingrepp. Han svarade att han trodde att de skulle behöva ta bort "allt". Jag bad honom spara en äggstock om det var möjligt (för att kunna bli biologisk mamma). I alla fall min livmoder (för att kunna bära ett barn). De skulle dock självklart ta bort allt om det krävdes för att jag skulle bli tumörfri. Jag vaknade upp efter narkosen och fick höra att de kunde spara min livmoder, men att äggstockarna var för sjuka och måste tas bort.

Där och då var jag så lycklig. Jag hade fått tillbaka livet! Jag skulle inte dö.
Möjligheten att bära mitt barn fanns kvar. Möjligheten för min man att bli biologisk pappa fanns kvar.
Efter nästan två års väntan gjorde vi vårt första försök med embryoinsättning med hjälp av äggdonator. Efter det har vi nu gjort 7 försök (7 färska insättningar och 2 frysta) under tre års tid och inget har tagit sig. Vi har inte ens kommit till ett plus på stickan!

Vad vill livet lära mig av detta?
Är jag inte tillräcklig härdad nu?
Är det inte min tur snart?
Hur länge orkar man försöka, hoppas och längta?