Hade tid kl. 08.00 för provtagning (Östradiol) och kontroll av utveckling av äggblåsor (injicerat Menopur 225 IE/dag) i 6 dagar.
Kommer dit och usk'an provade inte ens att sticka mig utan tog provet kapillärt. Förra gången ansåg hon mig svårstucken efter ett försök. Det gör så ont! (Stackars diabetiker...).
Blir inkallad till gynekologen och det är hon jag har minst förtroende för som ska göra det vaginala ultraljudet. Hon frågar hur jag mår och jag berättar att jag känt av en del biverkningar (troligvits av Supracur'en) - framför allt kraftig huvudvärk. Jag har även känt mig mer uppspänd och lite lätt illamående. "Då hoppas vi att Du har svarat på behandlingen då" var svaret jag fick. Jag sa även att det har svidit mer av injektionerna den här gången (jämfört med förra) och att det måste bero på den högre koncentrationen av läkemedel som jag tagit den här gången. Svaret från läkaren var: "Du har inte fått en högre koncentration utan en större mängd". Men, sa jag, om jag den här gången tar 3 ampuller i samma ml vätska så blir det väl en högre koncentration? Ja, det har Du rätt i, sa läkaren, jag blandar ihop olika typer av läkemedel. Vilket förtroende jag fick...
La mig i gynstolen och gynekologen börjar. Det första hon säger är att jag har mycket vätska i buken (varför? Det ska man inte ha...) och att det är svårt att se min livmoder. Sjuksköterskan som satt vid datorn frågade varför jag har vätska på buken (hur ska jag veta det?). Jag svarade att ingen har tagit reda på det, men att den här gynekologen har sagt det vid samtliga u-ljud. Andra har kollat upp det sedan och sagt att jag har vätska i tarmen... Gynekologen fortsatte med att säga vänster 5 små (jaha, då vet jag att vi har misslyckats igen...) och sedan försökte hon hitta höger sida. Hon frågade mig hur min äggstock brukar ligga (bakåt, uppåt, höger, vänster - och vem har koll på det?). Hon fick hämta in en kollega och gemensamt tittade det. Ev. kunde de se lite blåsor bakom något, som såg "konstigt ut". Jag låg fortfarande i gynstol och fick veta att de behövde operera mig för att kontrollera vad som såg "konstigt ut". Har jag endometrios (nej, inte vad jag vet), haft klamydia (nej, inte vid några kontroller), opererad i buken så att jag kan ha sammanväxningar (nej!). Får komma upp från gynstolen, får fylla i min operationsanmälan och ser en lapp på skrivbordet CA 125 (tumörmarkör!). Ja, säger gynekologen, vi ska även ta ett cancerprov och det gör man i utredningen. Vi får se om vi behöver sticka om dig eller om vi kan ta provet från samma rör. (Även om det är samma rör så behövde hon ta ett nytt kapillärt prov eftersom mängden troligtvis inte skulle räcka...).
För första gången blev jag ledsen hos kvinnokliniken. Jag skulle komma dit och få reda på när de planerar att plocka ut mina ägg, förhoppningsvis kunna befrukta dem och sedan sätta in ett i mig igen. Istället får jag veta att jag ser "konstig ut", de operationsanmäler mig och de misstänker kanske att jag har cancer! Undersköterskan var fantastisk och brydde sig om MIG.
Jag gick upp ett par våningar för att träffa mina kollegor, få prata av mig och GRÅTA! Påväg från sjukhuset försökte jag förklara för min man vilket inte var det lättaste. Han blev förstås också ledsen, men sa att om det är cancer är det lika bra att få reda på det och ta bort det (tänk vad lätt det kan låta...). Torkade tårarna för att tillbringa dagen med nyfunna vänner och förbereda fest. Helt surrealistiskt, men det gick.
Mitt på dagen ringde gynekologen och började med att berätta att jag inte hade svarat på behandlingen (det hade jag redan förstått). Hon fortsatte med att säga att CA 125 var förhöjt, vilket tydde på inflammation (jaha, var det inte bara en tumörmarkör?). Hade det varit cancer skulle det vara ett värde över 1000 (jaha?!).
Så nu ska jag vänta på operation, oklart om jag ska ringa till mottagningen eller till avdelningen för att fråga om tid. Ett som var säkert var att det i alla fall inte var den här gynekologen som skulle opererar mig och hon kunde inte hänvisa mig rätt. Det skulle jag ta reda på.
Ett som är säkert för mig är att denna gynekolog eller hennes kollegor kommer aldrig att få behandla mig igen. Nu vänder vi oss till en privat klinik. Även om det är något "konstigt" och fel på mig så ska jag bli behandlad med kompetens, respekt och av vårdpersonal med en förmåga att kommunicera. Det är jobbigt att inte bli med barn, men det är ännu svårare att vara patient. Skäms över att vara en del av denna organisation och kan bara arbeta med att förbättra den verksamhet jag befinner mig i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar