En plats på jorden...

Alla borde ha en plats på jorden dit man åker för att vila sin själ.
Jag har sedan länge funnit min plats.

Så fort jag kör av färjan infinner sig ett lugn inom mig. Ljuset är annorlunda (oavsett om solen skiner eller inte) och vågorna som slår in mot stranden vid hamnen är mäktiga och på något sätt rogivande.
Jag är hemma här fast jag aldrig har bott här permanent. Jag känner till de små stigarna i området, jag har mina favoritplatser och jag känner igen människorna i min omgivning. Jag gillar det! Jag tycker om att människorna här har känt mig sedan jag var 8 år gammal och att de har följt mig genom livet - motgångar som framgångar. Jag gillar att de kan min historia och det gör mig trygg.
Jag gillar sand mellan tårna och solen som alltid går ner vid min strand.
Jag stimuleras till fysisk aktivitet och det får mig att må bättre.

Jag trodde att jag nu skulle åka hit för att gråta. Jag behövde få gråta när jag åkte hemifrån. Kände en stor klump i bröstet av obearbetade känslor. Sedan kom jag hit och allting blev lättare. Och jag har inte gråtit... I morse var jag uppe kl. 06.00 och gick en morgonpromenad med hunden längs med stranden. Det var bara hon och jag där så jag kunde släppa henne lös (trots att det var en offentlig badplats där hundar inte får vara, men jag struntade i det. Busigt gjort av polisdottern...). Hon sprang upp och ner i sanddynorna och ner i vattnet. Hennes energi smittade av sig på mig och precis när jag skulle lämna stranden så tänkte jag - ska jag inte passa på att gråta lite nu? Men det finns inga tårar som behöver komma ut just nu! Tror att jag börjar återhämta mig rätt bra faktiskt och snart är jag redo att gå tillbaka till jobbet.

Samtidigt skrämmer det mig eftersom jag så fort blir trött när vi gör något "aktivt" som att åka på utflykt. Hur jag ska kunna tänka kreativt och producera något?

I morgon ska jag åka hem och lämna mamma och pappa på ön. Ska hem till "vardagen". Måste ringa till gynekologen för att fråga efter mitt PAD-svar. De sa att det skulle komma efter 1 vecka och att de skulle ringa. Nu är jag inne på 5:e veckan... Jag vet att jag skjuter upp det samtalet, men jag vågar inte riktigt ta emot det. Tänk om det skulle vara negativt. Orkar jag gå igenom ytterligare en operation samt onkologisk behandling? Tycker att det räcker nu.