Årsbesök imorgon...

Imorgon är det dags. Jag har sett fram emot den här dagen länge. Nu kan vi äntligen gå vidare i drömmen om att bli föräldrar och bli en riktig familj. Samtidigt är jag livrädd. Har sådan ångest och har känt av det minst en månad, ja kanske ända sedan kallelsen kom. Rädslan påverkar hela mig. Så lättirriterad. Lösningen på det hela? Jobba, jobba, jobba... Håll dig sysselsatt så slipper du tänka. Smart? Nej, inte alls egentligen, men tiden går fort och den jävla skitdagen kommer närmre så att jag äntligen kan genomlida den. Det är den enda lösningen på problemet. Att få veta mitt status. Borde eg kunna, utifrån kunskap, kunna lugna mig. Det är en liten liten liten risk att få recidiv av tumören och vanligtvis kommer ev. återfall efter 10-20 år. Lugnar det mig? Nej, inte ett dugg. Tycker det gör mer ont i magen. Ärret stramar och det molar ständigt ner i framför allt höger sida (vilket det i och för sig har gjort hela tiden). Har även besvärats av fruktansvärd magknip, men det kanske inte heller är så konstigt. Har väl massa adherenser i hela buken. Varje gång en "körare" kommer är jag rädd att det är ett ileus! Blodprovet tog en kollega i förra veckan och svaret, det jag väntar på, har funnits framför mig varje dag. Ibland får jag ett infall av att vilja gå in och titta, men har kunnat hindra mig. Jag måste ju kunna klara av både ett normalt och ett förhögt Ca 125. Min fantastiska fina vän har skickat en lapp med fina ord/tankar. Den ska jag ta med mig till besöket. Alla ni där ute, håll tummarna för mig imorgon. Kram