Känslomässig berg- och dalbana

Haft en period med känslomässig berg- och dalbana. Jag har varit på mitt livs första mammografi. Jag måste gå på årliga kontroller nu eftersom jag äter hormoner. Jag har vetat om den här kontrollen i ett år, jag vet varför jag ska göra den och har känt att det är en ”baggis” – en ren rutinkontroll. 


Röntgenundersökningen gick bra, men sedan fick jag komplettera med ett u-ljud. Varför det? Varför då? Såg de något konstigt/annorlunda/farligt? Tårarna började rinna och paniken/ångesten bubblade upp inombords. Sedan hämtas nästa läkare. 
Ja, de berättade att det var svårare att se på en ”ung” kvinnas bröst och att det var en ny ST-läkare som behövde en specialists bedömning, men det lugnade inte mig… Jag hörde det knappt.


När de såg att jag grät berättade de att de inte såg något farligt. Men så var det ju förra gången också och så hittade de en tumör. Jag litar inte på någon längre. Och jag har lovat mig att jag aldrig aldrig mer ska gå ensam på ett återbesök/ en rutinkontroll. Varför utsatte jag mig då för det igen?

Jag behöver stödet av min man och ensam är inte stark längre… Tvåsamhet ska nog bli mitt ord för 2012.