I maj 2012 hade jag varit tumörfri 1 år. Så länge som reproduktionsmedicinskt centrum hade sagt att jag skulle vänta innan de kunde sätta igång med nästa fas. Jag själv bad att få "uppskov" till efter september, var tvungen att landa lite.
I september var vi på återbesök à 600:- för 30 minuter med läkare. Ja, vi är ju 2 patienter som får höra samma sak så då ska man visst betala dubbel patientavgift. Suck. När vi gick därifrån frågade maken mig vad det här besöket var bra för. Jag försökte förklara att ibland behöver sjukvården helt värdelösa besök bara för att vi som patienter inte ska "glömmas bort". Hur sjukt låter inte det? Och hur sjukt är det inte att jag "försvarar" en helt värdelös organisation? Under besöket fick vi höra att de tidigast under våren 2013 skulle gå vidare med äggdonation och att det då hade gått 2 år sedan jag blev tumörfri, precis som de ville (varför ändrar de spelreglerna eftersom?). Jag orkade inte säga emot eftersom jag ändå insåg att även om jag diskuterade om vad som var sagt eller inte så skulle behandlingen ändå inte gå fortare.
Läkaren bad oss ta nya prover (HIV/hepatit) innan jul eftersom våra gamla skulle gå ut i februari (inte så konstigt eftersom vi varit på kliniken sedan 16 oktober 2008 utan att vi eg. inte kommit vidare). Jag skulle även bli kallad till provstimulering och det skulle ske innan jul.
Jag tog mina prover inför återbesök till kvinnokliniken i slutet av november, men när jag skulle ta min mans fanns inte hans remiss. Tog HIV och hepatit som läkaren hade sagt. Beställde dem på min egen klinik och i "min kirurgs namn" - ville inte fördröja processen ytterligare och det var ok för "min kirurg".
Min gynekolog ifrågasatte vid återbesöket varför jag ännu inte var med barn. Ja, svarade jag, fråga inte mig, fråga dina kollegor som inte ens har påbörjat provstimuleringen än. Och inte kommer de hinna det innan jul heller eftersom de julstänger.
Dagen efter blev jag uppryngd av en sjuksköterska som bara presenterar sig med förnamn. Hon har en väldigt mjuk röst och får mig att känna mig som ett barn. Hon berättade att jag skulle genomgå en provstimulering, men som jag hade räknat ut skulle den inte kunna ske innan jul eftersom de har julstängt. Jag skulle höra av mig när jag fick min blödning i januari. Men jag har inte haft mens sedan operationen svarade jag. Jaha, har du inte? Det står inte här, fick jag till svars. De skulle höra av sig efter nyår och jag fick skriftlig information om hur behandlingen skulle gå till skickat som ett brev på posten ett par dagar senare.
Nyår kom och gick och i mitten av januari ringde jag på min lediga dag. Blev uppringd av "fel" sjuksköterska. Eftersom det rörde sig om donation skulle jag få prata med donationssjuksköterskan. Samma sjuksköterska som förra gången ringde upp mig. Även denna gång presenterade hon sig enbart med förnamnet. Hon hade uppfattat att jag skulle ringa upp, men där sa jag emot. Hon gick och pratade med ansvariga läkare och sedan fick jag börja med medicinering redan dagen efter om jag ville. Eftersom jag var tvungen att besöka ett stort apotek och denna dag inte hade tänkt att besöka den större staden bad jag att få börja på fredagen. Men recepten var inte skrivna än så det skulle ordnas. Hon avslutade med att fråga om jag kände att jag har kontroll nu?
På kvällen när jag tog min ordinarie hormontablett tänkte jag, vad ska jag göra med dessa? Är de grunden i behandlingen och de andra jag har fått recept på är tilläggsbehandling eller ska jag sluta med dessa?
Fick ringa på telefontiden dagen efter och "rätt" ssk ringde upp. Hon kunde inte se i min journal vad jag åt. Jag fick be henne kolla i recepten. Då frågade hon om jag fortfarande åt oxynorm? Nej, sa jag, de åt jag 4 dagar efter utskrivning eftersom det är smärtlindring. Hon sa att man brukar sluta med sina ordinarie tabletter. Brukar, sa jag, vad ska jag göra? Hon fick återkomma efter att hon pratat med sin läkare.
Åh så struligt allting är. Jag vill inte känna att jag måste ha "kontroll" när jag vårdas som patient på en annan klinik, men visst måste jag ha kontroll. Jag skulle ju kunnat förstöra allting genom att äta mina ordinarie hormontabletter. Då hade allting behövts göras om igen och donationen hade återingen flyttats framåt i tiden.
Varför kunde jag inte börja äta mina tabletter (1 tablett 2 gånger per dag i 10 dagar sedan vänta på blödning och vid blödningsdag ta 1 tablett 3 gånger per dag i 10 dagar) medan det var julstängt och sedan ha ett inplanerat u-ljud efter att kliniken öppnat igen? Varför ha sådan fördröjning?
Känner att jag blir otroligt påverkad av dessa hormoner (eller bristen på ordinarie hormoner). Är väldigt lättirriterad, känslig och har nedsatt lust. Till allt.
Droppen var när ssk från kliniken först ringde upp mig och när jag inte svarade ringde hon upp min man för att säga att han inte hade tagit sina prover. Jag tog över luren och sa att det hade han viss, bara hon tittade på samtliga prover och inte begränsade till sin klinik eftersom de inte hade skrivit någon remiss. Hon berättade att vi bara hade tagit 3 av de 6 proverna och att det nu fanns en ny remiss. Bara att gå till VC och ta dem någon gång i januari/februari (detta var 24 januari!). Jag blev galen och berättade det för henne. Maken till strulig klinik har jag inte stött på.
Och känslan att vi inte kommer någon vart. Min/vår tid bara går.
Jag drömmer inte bara om ett barn, det tycker jag är fräckt. Jag drömmer om en familj med barn som har syskon!
Och så vet jag inte hur det kommer att kännas den dagen jag måste lägga mig i gynstol inför den personen på kliniken som gav mig mitt tråkiga besked 30 mars 2011. Jag vet att det kan ske och jag försöker mentalt ladda för det. Men skällde jag ut en ssk för att hon bad min man ta om sina prover vet jag inte vad jag kommer att säga/göra om läkaren beter sig illa igen!
Önska mig lycka till, det behöver jag och framför allt min älskade man som måste stå ut med sin hormonstinna fru!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar