Rädd rädd rädd

Åh vad jag är rädd för att det här inte ska fungera.
Vill så väldigt gärna.
Vågar inte ta den där gravstickan.
På fredag, 7 mars, måste jag göra det.

Har drömt en positiv och en negativ dröm under dessa tre veckor som jag har väntat, medicinerat och innerligt hoppats. Lika härligt som det var att vakna från den positiva, lika jobbigt ångestladdat var det att vakna från den negativa.

Det svåra är att jag inte har någon att dela detta med.
Mannen undrar hur det känns i kroppen.
Jag förstår vad han menar, men jag vet inte om det jag känner är från ett växande foster eller av den massiva medicineringen. Kollar bipacksedeln och ser alla biverkningar. Jo, alla symtom stämmer överens med biverkningarna.
Vill inte ge falska förhoppningar samtidigt som jag jobbar med mig själv att tänka positiva tankar.

Det är som sagt var ovissheten som är värst. Att inte veta vad jag ska förhålla mig till.