Besvikelsen är så stor

Nej, det gick inte denna gång heller.
Det negativa strecket på gravstickan lös som ett hån mot mig. Det gjorde så ont.
Vi har inte ens kommit till ett plus.
Sedan vet jag ju att ganska många graviditeter slutar i missfall. Det får jag inte tänka på, jag vet, utan bara tänka positiva tankar. Hur lätt är det?

7/3, då fick vi svaret. Idag är det 24/3, då orkar jag skriva om det.
Jag blev jätteledsen. Jättelåg. Och det behövde jag nog.
Min lösning på alla problem är alltid att jobba mycket och numera även träna ofta och hårt. Inte alltid den bästa lösningen, men jag slipper tänka. Men när kroppen säger ifrån så börjar man tänka. Mycket.

Nu har jag varit nere i mörkret och jag har börjat resa mig igen.

Den här gången behöver vi inte vänta på en ny donator utan vi kan göra ett nytt försök efter en månad. Jag vill dock kolla upp mig ordentligt så att jag inte fått någon ny tumör av all hormonbehandling. Mitt i all sorg att det inte lyckades fick jag nämligen väldigt ont i magen, en ständigt molande värk, och risken att drabbas av recidiv kom över mig. Rädslan.
Nu har jag bokat tid för mammografi, provtagning och gynbesök.
Sedan är det bara att försöka hitta en tid i mitt fullspäckade schema då vi kan sätta in ett nytt embryo igen. För visst klarar det återupptiningen. Och visst kommer det att lyckas nästa gång. Det sista som försvinner från människan är hoppet.