Insättning

Förra fredagen var det dags. Alltid lika nervöst. Mannen var på "lunch-till-lunch-möte", så vi möttes på sjukhuset. Träffade på en kollega och småpratade lite. Kände mig inte närvarande i det samtalet. Hade fokus på något helt annat. Känns helt rätt att vara sjukskriven den här gången. Behövde verkligen landa i det jag gör. Fokusera på det här och undvika stressen.

Blev inkallad till "min" dr på "barn-görar-fabriken" - kändes skönt att det var hon. Hon är snäll och omtänksam och arbetar verkligen personfokuserat. Vilket är otroligt uppskattat som patient. Det är hon som har sjukskrivit mig och vi hann prata en stund om det. Hon kommer att förlänga sjukskrivningen så att den räcker under hela behandlingstiden. Skönt. Då behöver jag inte fundera på arbetet nu heller.
Mannen dök upp efter ett par minuter och hon bekräftade även honom. Vi pratade en stund om sorgen efter makens pappa. Det kändes skönt att dela den med henne. Att hon förstår oss i den situation vi befinner oss.

Sedan berättade hon att det först upptinade embryot hade klarat sig och betedde sig precis som det skulle. Skönt, då finns det ytterligare ett kvar.
Det var hon som sedan gjorde återinföringen. Kändes också jättebra. Det var första gången det var hon. Lugnt, skönt och tryggt. Jag tycker inte återinföringen känns något. Däremot har nederkanten av vagina blivit känsligt efter alla undersökningar etc och det är lite smärtsamt när instrumenten trycks ner. Gäller att fokusera och försöka slappna av, men det är lättare sagt än gjort.

Jag har glömt att berätta om det nya slidpillret jag började ta två dagar innan återinsättning. Det här skulle vara så mycket bättre än det andra. Jag skulle nämligen slippa ligga 30 minuter efteråt. Det var bara det att när jag öppnade förpackningen för första gången så skulle tabletten föras upp i slidan med en hållare. Hur är det tänkt man ska göra när man jobbar. Ska man gå runt med de här i fickan? Handväskan? Helt sjukt i alla fall, men nu är det som det är. Det är bara att göra som man blir tillsagd och vara nöjd att man är sjukskriven och kan fokusera helhjärtat på det.

På vägen hem från sjukhuset stannade vi på Sibylla för att fira med hamburgare (bland det bästa jag vet). Då mötte jag min gynekolog som kom körande i sin bil. Han vinkade så glatt och han gjorde mig så gott. Det tar jag som ett positivt tecken.

Nu gäller det bara att hoppas.