Sjukskriven

Min älskade svärfar dog, inte oväntat, men plötsligt 14/4 och det blev droppen verkar det som.
Jag dog också. Mentalt. Orkar inte ett dugg mer. All energi är borta och jag är så trött.

Maken åkte direkt efter återbesöket 22/4 till västkusten för att sörja tillsammans med sin familj. Jag blev kvar hemma. Ensam. Med min sorg, min oro inför framtiden och med ett berg av måsten hemma som vi aldrig hinner med eftersom vi bara flänger. Ena veckan Gotland, andra västkusten och tredje hos min familj 30 mil bort. Och samtidigt ska man sköta jobbet som kräver mer än 100% av energi och innebär resor till arbete på annan ort. Det är trevligt, men det krävs att man ger av sin fritid. Inte alltid av godo. 

Bilen skulle till verkstaden och jag åkte till jobb i annan stad (tack granne som körde mig till tåget!). Passade på att träffa min familj, fira pappas födelsedag och hjälpa mormor. Mannen skulle eg. kommit upp och hämta mig, men eftersom det blev som det blev visste jag inte exakt hur jag skulle ta mig hem till nattpasset på söndagen. Insåg när jag kom till stationen i Sthlm att bussen jag tänkte ta var full. Va? Hade tur och kunde ta en annan buss. Hann precis, men fick stressa. Som vanligt. Intensiv jobbig natt. Inte mycket till vila.
Sov ett par timmar och skulle sedan besiktiga bilen. Ett par saker som krävde ombesiktning. Suck, nu ska detta planeras in i schemat var min tanke.
Mannen var som sagt på v-kusten och hade fullt sjå med sin logistik och planering. Hur och när jag skulle komma ner låg inte på hans prioriteringslista, bara att räkningarna var betalda och att deklarationen var gjort. Jag var besviken, stressad och trött när jag satte mig i bilen på väg till västkusten.

Det gick bättre än jag trodde att komma till sjöboden. Ett lugn och en harmoni fanns över hela stället. Det kändes som om svärfar var där.

Efter att ha delat på en flaska vin, svärfars sambo och jag, till de färska räkorna fick jag migrän. Första gången på 8 år. Ytterligare ett tecken på stress och att jag måste göra något åt saken.

Under resan ner och dagarna på västkusten hann jag komma fram till vad jag måste. Ska jag orka gå igenom ytterligare en process med insättning av embryo och allt vad det innebär måste jag samla ihop mig psykiskt. Jag behöver sjukskriva mig. Vila. Ladda batterierna. Ladda mentalt. Sova.

Så nu är jag sjukskriven på obestämd tid. Förhoppningsvis längre än till 26/5. Då vet vi om embyrona har klarat upptining eller inte.

Alla ni som tror, be till gud att jag ska få energi, att jag ska känna ett lugn, att embryot ska klara upptining och att det ska ta sig.
Ni som inte tror kan väl ändå skänka oss en tanke. Det behöver jag/vi.