Fortfarande sjukskriven och har inte börjat ta tag i mig själv än.
Det har varit mormors 90-årsdag med överraskningsfest (check!) och svärfars begravning (check!).
Nu, idag, var tanken att jag skulle börja ta tag i mig själv.
Igår kväll när vi kom hem från västkusten var jag återigen trött och deppig. Vi hade försökt prata lite i bilen om framtidsvisioner etc, men vi har två helt skilda sätt att se på lösningarna nu. Och nej, jag vill inte att vi ska bygga ett till hus. Inte nu och troligtvis inte i framtiden. Det har tagit för mycket energi.
Vill inte vara här i vardagen.
Vill vara någon annanstans där inte oron och ångesten finns och där jag får energi av annat, typ havet.
Här hemma såg jag gräset som växt sig allt för högt, all ogräs i rabatten och potatislandet som behöver fräsas. Dock är det fortfarande allt för blött för att göra något alls. Bara att vänta.
I morse var jag tvungen att ställa klockan, bara det var jobbigt.
U-ljudskontroll. Ja, slemhinnan hade växt på sig som den skulle. Nu har vi fått tid för återinsättning av embryo om det klarar upptiningen. Blir det bra sätter de in det. Blir det inte perfekt tinar de upp nr 2. Blir det bra används bara det. Blir båda halvdana sätter de in båda två. Nu börjar väntan och acceptansen av hur det nu än blir. Håll dig kvar i nuet bara... Tänk inte för mycket på "om-utifall-att-kanske"...
Läkaren började med att ursäkta sig igen för att hon ville ha en extra kontroll av min livmoderslemhinna. Hon mindes ju att jag ätit hormoner och ville kolla.
Men, sa jag, de (hormontabletterna) slutade jag med i januari och har inte ätit dem sedan dess (visste de inte det? Skulle jag ha ätit dem?) ... Och de ska ju ändå inte påverka livmoderslemhinnan...
Men det är ok, jag förstår ert kontrollbehov trots att det innebär ännu en tid för mig att passa, ännu ett besök på sjukhuset, ännu en gång i gynstol med ett vaginalt u-ljud infört i min vagina. Det är inte en personcentrerad vård utan en sjukvårds-(dr?-)centrerad vård.
Passade på att gå till jobbet för att säga hej och visa upp mig. Gick ganska bra. Träffade två kirurger som började prata om att "när du kommer tillbaka så ska vi... och så måste vi... mailar du mig så bokar vi tid för..." Ahh, panik, jag vill inte!!! Inga måsten, inga fulla kalendrar 10 veckor framåt...
Ringde min kära mormor på vägen hem.
Hon undrade förstås hur det varit på begravningen och hur min man mådde.
Jag svarade att efter omständigheterna så mår han väl, det är väl även andra saker som påverkar oss och vårt liv, ex. min sjukdom och konsekvenserna av den.
Va, sa mormor, men du kan väl inte kalla det att du har en sjukdom?
Nej, sa jag, inte att jag har en, men att jag haft en som orsakat oss konsekvenser (barnlöshet, jag kan aldrig bli biologisk mamma!) och som kräver att jag går på kontroller för att leta efter återfall (oro!). Tanken är ju att jag ska operera bort livmodern när vi väl lyckats få barn.
Ja, men det får ni ju acceptera, sa mormor.
Acceptera vad, mormor? Det är ju det som är värst. Att inte veta vad jag ska acceptera. Jag vet ju inte hur framtiden kommer att se ut.
Ja, men det finns ju fosterbarn, sa mormor.
Jag vet, sa jag, det är ju en av våra lösningar, men nu är ju önskan att jag ska kunna bära ett barn och att maken ska bli biologisk pappa. Sedan kom hennes "värsta" kommentar, som gjorde mig så ledsen. Dessutom så finns det ju så många barn runt omkring dig, det räcker väl (jag har 9 syskonbarn om man räknar in makens). Det är väl inte samma sak, svarade jag och tårarna började spruta. Nu var jag tvungen att säga att jag blev ledsen och inte ville prata mer. Nu fick hon veta att jag var sjukskriven och mådde dåligt.
Hon hade bara frågat hur det var på begravningen och inte hur jag mådde.
Jag är inte en i raden av starka kvinnor som hon tror. Jag är utåtsett en mycket stark kvinna som inombords är osäker, orolig och som bär på mycket ångest.
Och ja, jag kommer att acceptera mitt öde när jag vet hur det kommer att bli, men det är svårt att göra det innan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar