Underbara maj

I år är det 7 år sedan.
7 år sedan jag fick den hemska informationen på eftermiddagen den 6 maj. "Det ser ut som om du har elakartad cancer på båda dina äggstockar". Jag minns det som igår. Känslan av att världen rasar. Illamåendet som sköljde över mig.

Jag har inte förstått hur obearbetat det är. Jag har stängt av och gått vidare, fokuserad på att skaffa barn på annat sätt. Nu när det visade sig inte vara cancer.

I år har allt kommit tillbaka.
Jag har blivit mamma och nått mitt mål. Då finns utrymme att bearbeta det läskiga, det otäcka.
Det har varit en strålande maj, varm och solig. Precis som då.
Jag har befunnit mig i huset där jag bodde när jag fick besked, i väntan på operation och i återhämtningsfasen.
Syrenerna har blommat och dofterna påminner mig.
Jag har satt frön i jord, precis som då - varje frö är ett liv, varje frö är ett liv...

Jag har träffat personer som påminner mig om den här tiden.
På operationsdagens morgon (23 maj) hade jag sällskap med en kirurg i hissen. Jag klev av på kvinnoklinikens våningsplan. Han kom även och hälsade på mig postoperativt. Han var den förste som ringde mig på BB efter förlossningen. När jag träffade honom nu klarade jag inte av att hålla tårarna borta. Fina omtänksamme Du! 

Jag tror att den här bearbetningen är nödvändig. Vi kommer inte undan. Tids nog ska det otäcka bearbetas.
Jag har inte kommit till rädslan av att bli ofrivilligt barnlös. Jag trodde kanske aldrig att jag skulle bli det. Barnlös. Barn hade jag fått på ett eller annat sätt.