Under hela graviditeten var jag förstås rädd att något skulle hända med barnet. Kanske inte så konstigt när första graviditeten slutade i missfall i v 18 och jag tidigare har jobbat på gynekologisk vårdavdelning och sett hur mycket hemskt som kan drabba en.
Vid förlossningen var jag rädd att något skulle hända mig (återigen trauman från gyn och från kirurgiska kliniken). Trodde exempelvis att jag skulle spricka extremt mycket.
Sedan trodde jag att något skulle vara fel med barnet.
Men så blev det inte. Jag mådde bra hela graviditeten. Förlossningen fortlöpte väl och jag fick höra att jag fött barn "snyggt" (hur gör man det?). Och lillprinsen är hel, stark och frisk!
Jag har haft en rätt lugn period nu utan nojor och oro. Men senaste veckan har det börjar komma tillbaka igen. Har jag inte lite ont ner till vänster i magen? Har jag, kanske pga alla hormoner under graviditeten, fått återfall av min tumör? Har inte det nya födelsemärket som sitter på ett intimt ställe (och på samma ställe där en god vän fick diagnosen malignt melanom samtidigt som jag fick min tumördiagnos och som dog i slutet av 2016) vuxit senaste månaden? Är det inte oregelbundet och ojämnt i färgen? Hur ser ett malignt melanom ut?
Jag är så rädd för att bli sjuk nu.
Nu har jag verkligen något att leva för och det känns som om jag äntligen får vila efter år av inre stress och oro. Jag vet inte om jag just nu skulle orka bli svårt sjuk och behöva genomgå tuff behandling.
Och nu när jag har skrivit om min oro i ord så kommer det säkert att inträffa. Det var ju också min oro...
åh vad det är jobbigt att oroa sig och noja. Jag längtar tillbaka till tiden då man kände sig odödlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar