Jag är inte snäll...

Känner mig inte snäll.
När jag var liten fick jag alltid höra att jag var snäll och omtänksam. Var tog den tjejen vägen?
Just nu känner jag mig elak i var och varannan mening. Framför allt mot den jag älskar mest.
Jag hugger, skäller och kommenterar.
Eg. bryr jag mig inte om det jag kommenterar, men det har blivit en grej. Varför?
Är det för att jag inte orkar med de krav som ställs på mig eller de krav som jag själv ställer på mig?
Jag vill eg. vara liten, bli kramad, få gråta och bara bli omhändertagen. Istället rusar jag på. Har så många projekt - roliga saker som jag vill och "måste" ta tag i. Orkar jag?
Skulle eg. vilja sitta på en öde ö och bara vara. Ligga i fosterställning utan massa krav och återhämta mig. Skulle det hjälpa om jag gjorde det?
Har nu fått tid för samtalsstöd i nästa vecka. Blir nog bra, men kände när personen ringde att personkemin inte stämde. Hon verkade dryg och som om hon inte lyssnade. Vill jag berätta min historia för henne? Måste tro på att hon kan hjälpa mig för kuratorn från kvinnokliniken har inte ringt än. Hur vet jag att hon har blivit kontaktad av gynekologen? Glömde han?